Frostad vindruta

Vaknar till nyheterna om de fruktansvärda terrorattentaten i Paris där över 120 människor dödats vid flera samtidiga attentat och kring 200 skadats, varav många allvarligt. Obegripliga händelser med en omfattning som liksom inte riktigt kan sjunka in…
Inser samtidigt att i krigets Syrien, och flera andra länder, är detta närmast vardag för många av de människor som bor kvar där, eller de som nu sökt sig till vårt och andra länder på flykt.

imageSå packar jag väskan för att ge mig iväg till ännu en jobbvecka i Stockholm. Går ut till bilen denna vackra höstvinterdag, sätter mig framför ratten till vyn av en vackert frostad vindruta. Tar en bild och tänker den lägger jag ut på Instagram och Facebook, i glädje och förundran för vad naturen och årstiderna ger. Men kan liksom inte bara lägga ut bilden en dag som denna där händelserna i Paris ligger som en tyngd över vardagen. Måste skriva några rader också, annars går det inte…
På väg till flyget lyssnar jag i radion till rapporter om det som hänt, intervjuer med säkerhetspersonal, utrikesministern, en psykolog och flera reportrar. Utanför bilfönstret gnistrar det av sol och vyer som är så sköna att uppleva, renar som slickar vägbanan för att komma åt saltet som blandats med sanden vägverket spridit ut i halkan.
För mer än 120 personer fick livet igår ett abrupt slut. Mitt i vardag och glädje. För så många fler är allt idag bara en enda stor ”dimma” och tomhet i sorg över de anhöriga och vänner man mist och förmodligen en överväldigande känsla av att glädjen, livet, tilltron och godheten tagits från dem.

Jag tänker och ber för dem som drabbats, för personal som måste ta hand om allt och alla, för förövarna med ett hat och mörker som jag aldrig kan begripa… – ”Gud förbarma dig!
Men jag ber också för mig och andra som på distans känner med de som drabbats, som blir lite (eller mycket) rädda och oroliga, samtidigt som vi vill fortsätta leva och förundras över vardagshändelser, frostade bilrutor, renar som slickar salt på vägen, solen som gnistrar, leende människor, arbete att gå till och mycket mer. – ”Gud låt inte rädsla och misstro ta över utan hjälp oss att se dina under och livets möjligheter och fortsätta vara goda!

Är övertygad om att vägen vidare inte är stängda gränser, misstro och hämnd! Smakar om igen på Bibelns ord att ”rädsla inte finns i kärleken” och ber om mer av den kärleken i både mitt och ditt liv. Ber också att Jesu kärlek skulle drabba de män och kvinnor som fostrats i en annan skola och tro som leder dem till att i övertygelse ta andras liv innan de själva spränger sig till döds.
Är så oerhört tacksam för tron på en Gud som är med, nära, var och som sörjer, lider, drabbas. Som gråter med dem som gråter. Sörjer med dem som sörjer. Som erbjuder kärlek och liv som aldrig kan utsläckas med vapen, bomber eller hat! Som även idag orkar lyssna till alla böner; ord, tankar och känslor från alla oss som inte riktigt vet vad vi skall be men behöver någon att vända oss till…

En enda sörja

(Detta vet jag faktiskt inte om jag skall skriva, men gör det ändå och räknar med mothugg och gärna ett fruktbärande samtal)

Det är oerhört viktigt med rimliga arbetstider och inte minst ledig tid där man kan koppla bort jobbet och vara riktigt ledig. Pastorsyrket är liksom många andra yrken ofta gränslöst och vi är flera som brottats med det och förlorat (själv var jag sjukskriven för det vi i vardagligt tal kallar ”utbrändhet” under nästa ett år i slutet av 90-talet).

Samtidigt är det inte alltid så enkelt att lösa detta i ett jobb där man kombinerar kallelse, längtan och övertygelse med vardag, familj och vänner. Där man vill att livet skall vara en helhet och arbetet ibland få ta mer tid än vad som kanske är rätt i ett annat yrke… just därför att det är mitt liv.

Ofta pratar vi om behovet av tydligare gränser och förmågan att kunna skilja på arbete och fritid. Och det är viktigt! Men detta kan också bli ytterligare ett krav som belastar snarare än befriar och därför blev jag glad när jag läste om Johanna Frelin, i tidningen Chef, som valt en annan väg där hon provat att låta det ”gränslösa arbetslivet” bli ”en enda sörja”. Så här svarar hon på ett par frågor:

Hur kom du fram till beslutet?
”Det tog så mycket energi och skapade irritation hos mig att försöka sära på arbetstid och fritid. Så jag gjorde ett test och lät det vara en enda sörja. Jag sa till mig själv att det inte är ett problem. Nu blir jag inte irriterad längre när medarbetare ringer på kvällarna eller tar jobbgrejer via Facebook.”

Vad behövs för att inte störas av sörjan?
”En inre kompass för gränser. Jag bestämmer mig för att ’nu är det här tillräckligt bra’. Och när någon ringer på kvällen och är upprörd så kan jag välja att inte gå igång på det.”

Hur hjälper du medarbetarna att sätta gränser?
”Bland annat har jag tillsammans med medarbetare tittat i deras kalender två månader tillbaka för att se vad de gjort med sin tid. 25 procent är saker som man kanske inte behövde ha gjort. Då kan man försöka göra annorlunda nästa två månader, och så måste man följa upp.”

Jag kan känna igen mig i detta förhållningssätt och har oftast inget problem med det. För mig är det viktiga att regelbundet hitta tillfällen när jag kan koppla av och vara riktigt ledig. Om det sedan i perioder blir arbete däremellan, på alla möjliga tider, så fungerar det oftast bra, bara jag får vara ledig också.

Jag vill faktiskt inte ha ett 7-4 jobb utan trivs med gränslösheten och den frihet det ger, vilket inte i sig behöver innebära fler antal arbetade timmar… Viktigast är kanske att möjligheten och stödet till att hitta sin egen stil finns

/Klas

 

Länk till intervjun i Chef: http://chef.se/johanna-frelin-allt-far-bli-en-sorja/

 

Vad händer när vi dör?

Fonus har ställt frågan: ”Vad händer när du dör?” till 1000 svenskar. Aftonbladet skriver lite om undersökning och säger bl.a:

Skärmklipp 2015-09-22 07.56.31Döden är slutet, tror 46 procent av svenskarna. Men många tror på en del två, enligt en opinionsundersökning från begravningsbyrån Fonus.
De flesta vet inte hur det går till, men att själen lever vidare och att vi träffar nära och kära på andra sidan är vanliga föreställningar. Bara 9 procent tror att man möter sin gud.
– Behovet av att hitta en påtaglig fortsättning finns kvar, men kyrkan och dess speciella tolkning av vad som händer har vittrat, säger folklivsforskaren Ebbe Schön.”

Skärmklipp 2015-09-22 07.57.33Det är ganska stor skillnad på hur kvinnor och män tänker om livet efter döden, vilket kanske inte förvånar så mycket: ”Varannan svensk tror på ett liv efter detta. Framförallt kvinnor tror på en fortsättning. Men männen är skeptiska.” skriver Aftonbladet.

 

Det jag tyckte var mest intressant var de stora skillnader som det är mellan olika åldrar, där de yngre tenderar att tro mycket mer på något efter döden än vad de äldre gör. Skulle vara intressant att fundera på om åldern gör att man blir mer krass och mindre ”troende” än vad yngre är. Eller om detta är en trend i samhället att fler och fler tror att det finns något mer och de andliga frågorna är på frammarsch, inte minst hos de yngre.

Skärmklipp 2015-09-22 07.57.49

 

 

Helt uppenbart finns det många ärenden för oss som kyrka att adressera i detta. Inte minst finns det ett levande hopp som vi får dela. Jag bärs ständigt av orden vi oftast säger i slutet av nattvardsfirandet: ”Så som du nu mottagit Herren Jesus Kristus, vandra i Honom och Han skall bevara dig till evigt liv!”

 

Undersökningen hittar du här och länk till artikeln i Aftonbladet här.

Flyktingkrisen…

Det var länge sedan jag skrev något här. Nu börjar det klia i fingrarna att återigen skriva (jag hoppas det inte bara är tillfälligt) så jag gör ett försök.

Detta med flyktingkrisen är så mångbottnat. För mig och dig så är påverkan ju oerhört liten. Gillar Migrationsverkets chef Anders Danielsson som ”värjer sig emot beskrivningen av den pågående situationen som en ”kris” som sätter press på vårt land.

– Det är klart det är en kris, men inte för oss. Det är en kris för dem som flyr. På vilket sätt har du och jag fått det sämre för att vi hade 81 000 asylsökande i Sverige förra året?”

Är glad över allt det engagemang som nu tagit fart på allvar och ber och hoppas att det skall vara uthålligt och inte bara bli ord och enskilda handlingar utan att vi därigenom kan påverka hela samhällsklimatet, våra gemensamma värderingar och politiska åsikter. För det stora hotet för vår del är att främlingsfientligheten får stå oemotsagd!

Blev också glad, och lite stolt, att min kommun procentuellt står sig väl jämfört med många andra kommuner i landet. Bor själv granne med boendet för ensamkommande barn/ungdomar och har bara positiva erfarenheter av det! Är dessutom övertygad om att vi skulle kunna göra ännu mer om så krävs.

image
Kolla hur det är i din kommun här http://flyktingmottagande.aftonbladet.se

Ungdomar

Jo, jag vet att jag sagt och skrivit det förut men måste ändå göra det igen… om ungdomar och tacksamheten efter ett läger… Denna gång Nyårslägret ”Frozen”IMG_7933

Kom igår kväll hem från ännu ett tonårsläger. Ett läger där jag denna gång mest försökt hålla mig i bakgrunden eftersom det funnits andra ledare som stått för programmet och ansvaret. Det är det ena som är fantastiskt att se och uppleva. Detta att det hela tiden kommer fram nya ledare som ställer upp för de ungdomar som kommer med på lägret. De finns där och ordnar program, visar omsorg och tar tid för samtal, ber med dem som behöver förbön och kramas och bråkar med dem som behöver närhet mm mm.

De sista åren har vi faktiskt haft förmånen att ha nästan för många ledare som vill vara med på nyårslägret! Ett synnerligen angenämt bekymmer.
Det är så kul att se att flera av dem som varit med som tonåringar förut trivts så bra och nu växt in i att vara ledare. Och att det också kommer nya ledare till regionen från andra håll som bidrar med sina erfarenheter. Känner stor tacksamhet för detta och njuter av att bara få finnas med och se hur allt fungerar fast (eller tack vare att 😉 ) jag håller mig i bakgrunden.

Men då dessa tonåringar… Fortfarande hör jag emellanåt att tonåringar är jobbiga, tröttsamma, besvärliga, störande och förstörande… Att det är svårt att förmedla tro och Jesus till dem… Det märkliga är att jag inte ser dessa på våra läger. Kanske är de så att vi bara får de välartade, goda, trevliga, snälla, uppmuntrande, glada till våra läger…? Ungdomar som vid varje andakt tar vara på möjligheten att sjunga lovsång, tända ljus och be, vara stilla, be om förbön osv. Eller också är det så att miljön i Hemavan och alla fantastiska ledare plockar fram det bästa hos de tonåringar som kommer till lägren vi har?
Jag vet inte vilket, men jag vet att gång efter gång så har jag förmånen att möta fantastiska ungdomar som är positiva, bryr sig om varandra, stöttar och uppmuntrar och, inte minst, gör livsavgörande möten med Jesus Kristus etc. etc.

Självklart så finns det en annan sida där vi också möter många unga som har det jobbigt och tufft hemma och i skolan. Som behöver lägren för att få en fristad där man kan gråta ut, bli tröstad, vara sig själv, möta Jesus i andakter och förbön. Nästan alla brottas hårt med sig själva och livet och behöver någon som lyssnar och tar dem på allvar. Det gör det ju bara än mer fantastiskt att vi i Equmenia och Equmeniakyrkan tillsammans kan erbjuda sådana miljöer med Jesus i centrum.

Så jag är tacksam! Tacksam för så många goda, duktiga, ansvarstagande ledare. Tacksam för mötet med alla dessa fantastiska ungdomar som tar sitt liv och sin tro på allvar och för Equmenia och Equmeniakyrkan som bereder plats och möjlighet för det goda mötet med Jesus som förvandlar.

IMG_8316/Klas

 

I år blev jag dubbad till Oboy-kungen (trots att jag själv mest dricker kaffe). En ära som jag kommer leva på länge :-) (se bild).

Individualism och kristen tro – 4

Fortsätter min serie om individualism och kristen tro. Störst behållning har du om du först läser del 1, 2 och 3 först om du inte redan gjort det!

Grundfrågan är: ”Hur är vi församling och presenterar den kristna tron i en tid då ”Idén om Gud”, och att jag får tro som jag själv vill, är viktigare än om Gud verkligen finns på riktigt. Där sekulariseringen och individualismen också gått djupt in i våra egna liv och församlingar?”
Häng med, kommentera och fundera tillsammans med mig

 

Hur sekulariserade och individualiserade har vi blivit

Frågan är, förutom vilka ord och sätt vi idag har att presentera Gud och inbjuda till mötet med Jesus, hur sekulariserad och individualiserade har vi som kristna, församlingar och kyrka blivit?

Får man tro som man vill eller finns det gränser? Vilka är dessa gränser i så fall?

Här om söndagen hörde jag en person i gudstjänsten säga, i all välmening och därför att vederbörande ville att alla skulle känna sig välkomna och hemma precis som de är, ”att här får man tro som man vill”. Och eftersom jag just nu grubblar på dessa frågor så reagerade jag. För det kan man väl ändå inte, eller…? I alla fall inte om man skall kalla sig kristen.

 

Vi är nog ofta likadana som Mose. Vi förväntar oss inte att Gud skall komma till oss så att det syns, märks och blir rent fysiskt. Vi ber emellanåt om det men tror inte riktigt på det. För vi har vant oss vid att Gud håller sig på bekvämt avstånd och sköter sina angelägenheter väldigt tyst och omärkbart. Därför kan vi fortsätta våra liv ungefär som vi vill och bara lägga till en del fromma attribut.

Nog har det hänt att vi upplevt Gud sådär starkt att vi nästan gott sönder, men för flera av oss var det för länge sedan. Visst säger vi att vi tror på en levande och verksam Gud som vandrat omkring här på jorden som en levande människa i Jesus Kristus, men så är det ju inte idag… eller?

Och frågan är om det är känslan eller intellektet vi skall tala till?

Har vi själva kommit så långt från upplevelsen att vi glömt hur det är och inte ”tillåter” sökare och nya kristna att göra den upplevelsen? Hur reagerar du t.ex. på den här berättelsen som Alice Bah Kuhnkes också delade i Dagen förra veckan: Hon fick frågan: ”Har du några trosupplevelser som blivit vändpunkter i ditt liv?” och svarar:

”-Jag har egentligen flera. En jättestor sådan upplevelse var när jag befann mig på gränsen mellan Haiti och Dominikanska republiken och såg barn som levde i misär. Barnens mamma var alkoholist, prostituerad och gravid och de fyra barnen var undernärda. Det var fruktansvärt och jag önskade faktiskt livet ur dem. Det är sant, jag gick bakom ett skjul och bad ”Gud du måste släcka deras liv, för deras liv är ett helvete och det kommer att bli ett helvete. Det finns ingen ljusning. Så jag ber dig snälla, snälla Gud, ta deras liv”.

-Det är nog det hemskaste jag gjort. Men precis när jag tänkt den tanken fylldes jag av en otroligt stark känsla som fyllde hela min kropp. Och jag fick plötsligt en förståelse, och här är det fantastiska, att det är ju mitt liv som är meningslöst så länge som det finns människor som har det så här. Så länge det finns mammor som prostituerar sig och ber om att få betalt i alkohol. Det var en enorm känsla, jag kan få mitt liv att få mening, om jag hjälper de här människorna, belyser de här problemen, lever ett kristet liv som till syvende och sist går ut på att minska mänskligt lidande.

-Så när jag gick bort från skjulet var jag fylld av kraft och styrka och jag orkade möta de här barnen. Sedan dess har jag aldrig känt den bottenlösa meningslösheten. Det var en otroligt viktig händelse i mitt liv.”

Individualism och kristen tro – 3

Fortsätter min serie om individualism och kristen tro. Störst behållning har du om du först läser del 1 och 2 först om du inte redan gjort det!

Grundfrågan är: ”Hur är vi församling och presenterar den kristna tron i en tid då ”Idén om Gud”, och att jag får tro som jag själv vill, är viktigare än om Gud verkligen finns på riktigt. Där sekulariseringen och individualismen också gått djupt in i våra egna liv och församlingar?”
Häng med, kommentera och fundera tillsammans med mig

 

Jag är

Till konfirmanderna (som jag skrev om i inlägg 1) som sa att ”det viktiga är inte om Gud finns eller ej utan att vi var och en kan få bilda oss vår egen uppfattning om honom och tro som vi vill”, talade jag naturligtvis om, med ett leende, att jag och vi som ledare skulle att göra allt vi kunde under de tre veckor vi skulle vara tillsammans för att presentera en konkret, levande och närvarande Gud som ”ÄR”!

Rätt ofta återvände vi till och landade i berättelse om när Mose mötte Herren i den brinnande busken. För en dag när Mose var ute och vaktade sina får, alltså en synnerligen vanlig arbetsdag i hans liv, så händer något som totalt ruskar om honom och ger livet en helt ny riktning!
Han var en from man, såvitt vi förstår i alla fall. Trodde på Gud och tillbad Honom så som man gjorde på denna tid. Ändå lunkade livet på och Gud höll sig på bekvämt avstånd utan att störa för mycket. I en bemärkelse skulle man kunna säga att Mose hade blivit ”sekulariserad”.
Så inträffar det otänkbara! För helt plötsligt så kliver Gud rakt in i Mose liv och tillvaro och stör så det står härliga till. En buske brinner, fast det inte är vanligt eld. Det är en ängel som visar sig i formen av en eldslåga i en törnbuske.

Det är inte bara det att marken blir så helig så att Mose uppmanas att ta av sig skorna. Händelsen är och blir helig för Mose därför att han där och då möter Gud på ett sätt som han inte väntat sig, inte kunnat ana eller drömma om i sin vildaste fantasi. Så gör ju bara inte Gud.

Inte nog med mötet – där kommer också kallelsen – och inget blir sig längre likt för Mose. Ett möte, ett heligt möte, förändrar i den stunden hela livet för honom och fast han kämpar emot, försöker komma undan, söker argument för att slippa undan så är vägen nu utstakad. Han får ett fullständigt omöjligt uppdrag: Att befria Israels folk från en av de stora makterna på den tiden, Egypten, och leda dem ut i öknen, bort från slaveri och till ett nytt land.

Det är nästan lika storslaget som att Gud blir människa. Att han i Jesus tar form och gestalt och genom det presenterar vem Gud är och erbjuder en väg till gemenskap med Honom själv som inte var möjlig förut. Erbjuder hela världen, inklusive dig och mig, tro, försoning, befrielse och upprättelse.

Mose möter Han som är Alpha och Omega, A och O, början och slutet. Som alltid har funnits och alltid kommer att finas, från evighet till evighet, Oföränderlig, evig, allsmäktig etc. Universums Skapare och Herre!

 

Inte bara en from idé

När Mose inför sitt uppdrag frågar, inte så mycket för att få ett bra svar som för att slippa undan, ”Vem är du? Vem skall jag säga har sänt mig?” Får han till svar (2 Mos 3:14): ”»Jag är den jag är. Säg dem att han som heter ’Jag är’ har sänt dig till dem.” Ord som vi ofta återvände till i somras med konfirmanderna.
Alltså en levande Gud, verksam och närvarande. Inte bara en from idé eller tanke utan en Gud som ÄR!

Precis detta säger den kristna tron! Gud är inte någon from idé eller tankebyggnad som vi själva skapat. Gud är levande, verksam och närvarande i alla tider och blev själv människa för att försona oss med honom. Återuppbygga den relation som vi är skapade för.

Eller som det beskrivs med orden i Psalm 521:3 (Psalmer och Sånger):

Var glad, för Kristus lever!
Han hälsa åt oss vann.
I hans försoning strömmar
det nya livet fram.

Vi tillber inga läror
och ingen from idé.

Vi är ett folk på vandring
i tro på livets Gud.

Individualism och kristen tro – 2

Här kommer mitt andra inlägg om individualism och kristen tro. Läs del 1 först om du inte redan gjort det! här

Grundfrågan är: ”Hur är vi församling och presenterar den kristna tron i en tid då ”Idén om Gud”, och att jag får tro som jag själv vill, är viktigare än om Gud verkligen finns på riktigt. Där sekulariseringen och individualismen också gått djupt in i våra egna liv och församlingar?”
Häng med, kommentera och fundera tillsammans med mig

 

Söker fakta men går på känsla

I vår tid är min upplevelse att människor väldigt mycket söker efter fakta. Man vill veta hur det ligger till, ha grundliga förklaringar till sådant man hör ser och upplever. Ställer höga krav på att andra väl skall kunna underbygga det man säger, ha bevis, annars så förkastar man eller dömer ut det.

Konfirmanderna hade mängder av frågor. Ville ha svar, precis som människor i vår tid. Vi ledare uppmuntrade dem också att fråga och fråga, diskutera och fundera. Speciellt som ung är det oerhört viktigt när man söker efter sig själv och sin egen tro.

Men ofta så kräver människor idag väldigt mycket mer av andra än vad man själv klarar av att leva upp till. Inte minst våra politiker drabbas av det. De nyvalda ministrarna har knappt börjat sina jobb innan de avkrävs svar och beslut. För att inte tala om hur deras liv nagelfars för att hitta misstag som kan skapa rubriker. (I år har media inte haft det lätt att hitta misstagen. Värst är väl att Åsa Romson målat med miljöfarlig färg och att Alice Bah Kuhnke är kristen…)

Men själv, personligen, så bygger de flesta sina liv på känslan: ”Det känns bra”, eller ”jag känner för det” är argument som inte så lätt låter sig motsägas, men som står i motsats till att man av andra kräver tydliga och underbyggda bevis. Det är många sätt en oerhört motsägelsefull tid vi lever i och vi skall inte tro eller hävda att vi själva är befriade från att tänka och leva likadant. Detta är ett av utslagen av den överindividualiserade tid som vi lever i just nu.

Som kristna så säger vi oss tro på Bibeln, även om vi i sanningens namn ofta väljer ut vilka delar vi väljer att hålla fast vid och vilka vi blundar för… Ändå är vår hållning, eller bör vara, att Bibeln är sann. Inte alltid bokstavligen sann utan en sanning som måste tolkas och förstås utifrån sitt sammanhang och vilken språkform som används. Men ändå, det är Guds Ord! Och i den bemärkelse någon sorts obestridlig fakta som vi inte kan blunda för eller överge om vi vill vara kristna.

Samtidigt så lyfter vi fram den personliga erfarenheten av mötet med Jesus som något avgörande för den kristna övertygelsen. Många av oss menar väldigt starkt att det är just här som förvandlingen och förändringen sker i våra liv. Mötet med Jesus Kristus som förvandlar mig, dig och världen.
Alice Bah Kuhnke (vår nya kultur- och demokratiminister) fick frågan i tidningen Dagen i förra veckan: ”Hur mycket baseras din tro på det intellektuella, och hur mycket baseras på känsla?” och svarar: ”-I dag är det känsla till 99 procent, jag känner det här i hela min kropp. Sedan tycker jag om att diskutera hur man praktiserar tron och intellektualisera kring det. Men det är den här känslan som bär min tro och mitt kristna liv.”

 

Kunskap eller upplevelse

Vi kommer inte från samtalet om vad som är viktigast? Den teoretiska kunskapen eller den erfarenhetsbaserade upplevelsen. Och från tid till annan så faller vi antingen i det ena eller andra diket, både som individer och som församlingar/kyrka. Det är också sant att vi är olika som personer och behöver mer eller mindre av det ena eller andra, men ändå…

Vi måste självklart sträva efter att varken falla i kunskaps eller upplevelsediket utan erkänna att båda är viktiga. Högt och tydligt säga att tron tål att ifrågasättas, utforskas och prövas. Annars vore den inte Sanningen. Men också mena att det finns delar som vi aldrig kommer att helt kunna förklara utan de måste ta emot i tro. Och det finns ett möte med levande Gud som alla mår väl av att erfara.

Här uppstår frågan igen om hur vi möter människor i vår tid med evangelium? När det inte längre finns EN sanning utan var och en skall ha rätten att finna sin egen… hur undervisar vi då så att vi möter nutidsmänniskan?
Går det över huvud taget att säga som Jesus gör? att: ”Jag är vägen sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.” Joh 14:6. Det är ju ett oerhört anspråk som väl ändå utesluter möjligheten att du och jag kan tänka och tro som vi själva vill? Att var och en blir salig på sin egen tro?

Jag har mer på gång så fortsättning följer, men börja gärna kommentera och fundera med mig redan nu

 

Individualism och kristen tro – 1

Jag inleder nu ett antal inlägg om individualism och kristen tro. Grundfrågan är: ”Hur är vi församling och presenterar den kristna tron i en tid då ”Idén om Gud”, och att jag får tro som jag själv vill, är viktigare än om Gud verkligen finns på riktigt. Där sekulariseringen och individualismen också gått djupt in i våra egna liv och församlingar?”
Häng med, kommentera och fundera tillsammans med mig

 

Fjällkonfa – Individualism och kristen tro

I sommar så hade jag som vanligt en konfagrupp i Hemavan – Fjällkonfa – under tre veckor. Jag säger som alltid, visst är jag trött när jag kommer hem, men med mer energi och tacksamhet än innan. Varje år så lär jag mig något nytt, får fatt på viktiga nutidsfrågor och inte minst får dela tro och liv med fantastiska ungdomar och ledare i denna härliga miljö och natur som finns i Hemavan.

Om man tror att ungdomar inte är öppna för andlighet, kristen tro osv så har man fel. Om man tror att de inte möter Jesus när tillfälle ges, då har man också fel. Jag får nåden att se detta hända varje sommar och det var ingen skillnad i år. Vi delar många fantastiska upplevelser under de här tre veckorna. Lektioner, fjällturer, grottkrypning, glaciärvandring och mycket mycket mer. Men nästan alla vittnar om att kvällsandakten är en av de bästa stunderna på dagen och en möjlighet både att uppleva Gud och få samla tankarna i stillhet och vila.
En skriver i utvärderingen: ”Kvällsandakterna är nästan det jag kommer sakna allra mest. Att be tillsammans, sitta tyst och smälta allt. Att tänka tillbaka på dagen en stund på kvällen ger allt som hänt ett nytt värde.”
En annan skriver: ”Blev berörd på olika sätt varje kväll.”

Flera kommer till lägret och är väldigt tveksamma till kristen tro. Många åker därifrån med en gryende tro och några med en avgjord tro, även om man långt ifrån är färdig.

 

Gud som idé

När vi börjar lektionerna så brukar jag starta i gudsbilder. Försöker förklara att ingen kan veta allt om Gud. Att Gud alltid är större, men att vi ändå använder ord om Honom som att Gud är Evig, Kärlek, Allsmäktig, Nådefull osv.
Så frågar jag hur de tänker om Gud, vilka associationer får ni? Är det viktigt om Gud finns eller ej? Och om han finns är det då viktigt att tro på honom eller ej? Osv.

När jag i år ställde frågan: ”Är det viktigt att veta om Gud finns eller ej?”, så blev det extra intressant. För svaret var ungefär; att det viktiga är inte om Gud finns eller ej utan att vi var och en kan få bilda oss vår egen uppfattning om honom och tro som vi vill.

När jag försökte sammanfatta vad det var de sa och beskrev det som att ”Idén om Gud” var viktigare än om Gud själv fanns och var konkret, så höll de allra flesta med. I alla fall just då.
Det skulle snarare vara svårare och jobbigare om Gud verkligen fanns, sa de, eftersom man då kunde bli besviken och tvingas omvärdera sin egen bild för mycket … Vi gjorde några värderingsövningar kring detta som understryk att de flesta just då tänkte samma sak.

 

Individualism och sekularisering

För mig blir detta ett övertydligt exempel på den genomindividualiserade tid vi lever i och som ungdomar särskilt växer in i. Var och en skall få tro som man vill. En konkret, levande och verksam Gud blir närmast störande eftersom det kan tvinga mig till att omvärdera den tro och idé som jag har om ”honom” och livet.

Det viktiga blir att få tro som vi själva vill och det vi gör då är att reducera Gud till en idé, en tanke, en snuttefilt som vi själva styr över, är Herre över, fast det borde vara tvärtom. Det här tänkesättet tror jag i allra högsta grad har smugit sig in hos oss kristna också, även mig, eftersom det gärna blir lite bekvämare så. Det är ju inte längre så viktigt med gemensamma trosläror, även om vi söker dem. När vi har dem så skall det ändå finnas öppenhet att ta dem till sig eller välja att tro annorlunda.

I vår tid så skall ju alla få tycka vad dom vill, leva som dom vill och vara som dom vill. Normer och värderingar skall kritiseras och ifrågasättas – många gånger med rätta. Risken är att vi slänger ut ”barnet med badvattnet” och förlorar oss själva, viktiga värden och förhållningssätt, och inte minst förlorar Gud.

Men hur möter vi unga och äldre idag där detta är en grundläggande verklighet och övertygelse? Hur presenterar vi tron så att den blir levande och Gud verklig?

 

Fortsättning följer, men börja gärna kommentera och fundera med mig

På gång igen

I helgen har vi haft Regionfest för Equmeniakyrkan i Region Nord, och Tonårskalas och Regionsstämma för Equmenia Nord. Ca 100 personer var samlade under lördagen och ungdomarna började redan på fredag och stannade till idag – söndag. Alltid oerhört gott att få träffas och jag blir lika imponerad som alltid över att så många satsar på att resa långt över dagen för att vara med. Tror att alla ändå kände det värdefullt.

Jag skrev på kort på Twitter så här: ”Goda samtal, möten och inspiration på Region Nords #eqnord Regionfest och Tonårskalas.” Fick då en respons som sa: ” ’Goda samtal/möten’ är sååååå EqK-medelålders! Paraphrase, please!” Så jag ändrade till: ”Bra snack och gott häng”, vilket fick godkänt :-). Nu skall vi alldeles strax fira Gudstjänst med ungdomarna som är kvar och församlingarna här i Piteå.

 

Det går verkligen upp och ned med hur mycket skrivet det blir här på bloggen. Nu tänker jag ta nya tag och ta upp ett oerhört stort och aktuellt ämne som levt starkt i mig sedan i sommar.

I går så talade jag om detta under ett pass vi hade på Regionfesten. Det handlar om Individualism och Kristen tro – hur ”Idén om Gud” blivit viktigare än om Gud verkligen finns eller ej. För mig är detta ett starkt tecken på den överindividualiserade tid vi lever i, som ställer till det för oss i vår undervisning men som också starkt påverkar oss i våra församlingar. Detta är en de av sekulariseringen som bryter sig in hos oss.

Jag formulerade ämnet så här: ”Hur är vi församling och presenterar den kristna tron i en tid då ”Idén om Gud”, och att jag får tro som jag själv vill, är viktigare än om Gud verkligen finns på riktigt. Där sekulariseringen och individualismen också gått djupt in i våra egna liv och församlingar?”

Det kommer att bli en serie inlägg under kommande veckor… så håll ögonen öppna och kommentera gärna! Det är viktigt att vi får igång ett samtal om detta viktiga område. Hoppas du vill haka på