Trygghet och tillit

Norsjö där jag bor är en av Sveriges minsta kommuner. Oftast långt från den oro och de bekymmer som vi läser drabbar storstaden och förorterna (därmed inte sagt att det skulle saknas problem och utsatthet även här, för det gör det). Men idag hände det ofattbara i Norsjö av alla orter.

En ung man skriver på Facebook (enligt vad vi kunnat förstå än så länge av nyhetsrapporteringen) att denne tänker gå in i högstadieskolans centralkapprum, C-kappen, och skjuta vilt omkring sig. När ryktet når skol- och kommunledning så kontaktas polisen och dörrarna låses så att ingen skall komma varken ut eller in ur skolan.

När jag en liten stund senare åker förbi skolan så står en polis där vid en av ingångarna beväpnad med en automatkarbin! Det lär knappast ha hänt här tidigare.

Kommunen är oerhört snabbt ute med information på sin hemsida, den uppdateras flera gånger under de knappt två timmar som detta pågår. Verkligen bra, snabbt och tydligt agerat! Efter ett par timmar så griper sedan polisen den unga man som skrivit hoten och allt återgår sakta men säkert till det normala, så långt det nu är möjligt.

 

När vi flyttade till Norsjö för drygt 20 år sedan så tittade barnen underligt på oss när vi i början låste bilen. ”Varför låser ni bilen?” sa de med äkta förvåning. Vi lärde oss snabbt och låste sällan varken bil eller hus (om vi inte skulle vara borta någon längre tid). Missionskyrkan stod alltid olåst och öppen på dagtid så att vem som helst kunde gå in där, för att be, låna toaletten eller…

Numer låser vi för det mesta huset, bilen och kyrkan. Något har hänt med vår trygghet och vår tillit.

 

Jo, här är fortfarande oerhört tryggt och säkert jämfört med många andra platser i Sverige. Och Sverige är oerhört tryggt och säkert jämfört med många andra delar av vår värld. Men sakta men säkert så naggas denna trygghet och tillit i kanten så att den blir mindre och mindre…

Det värsta som kunde hänt idag är att hotet om skottlossning hade blivit verklighet och någon skadats eller dött. Jag tackar Gud för att så inte blev fallet. Men det som oroar mig är den långsiktiga konsekvensen detta får i vår tillit till varandra och tryggheten.

Hur många elever, föräldrar, lärare och annan personal kommer nu att vara oroliga för vad som kan hända dem eller andra på skolan? Hur många måste sova oroligt i natt och framöver för att en person framför ett hot? Hur många tycker det var häftigt att det blev så stort pådrag och därför funderar över att göra samma sak? Hur många kommer börja titta snett och misstänksamt på grannar, ungdomar, invandrare etc. etc. Hur mycket av vår trygghet och tillit har idag raserats?

Min bön är att jag och vi alla, oavsett var vi bor, inte skall ge upp tilliten utan fortsätta våga ge förtroenden till, och tro väl om, varandra. Det gäller både i Norsjö och Husby m.fl. platser.

Ont skall inte fördrivas med ont. Nej, säger Paulus: ”Se till att ingen lönar ont med ont. Sträva alltid efter att göra gott, mot varandra och mot alla andra.” (1 Thess 5:15)

Så jag slåss för rätten att vara trygg och känna tillit. Inte på ett dumdristigt sätt men gärna lite lagom naivt. Kanske stjäl någon då nåt materiellt från mig, vilket inte är hela världen, men de skall inte utan vidare få stjäla min tillit och öppenhet! Den är jag beredd kämpa för.

/Klas

 

PS.

För många, många år sedan (typ 30 år sedan) åkte jag tåg. När jag skulle gå till restaurangvagnen så lämnade jag min kameraväska med kamera och utrustning i på golvet vid min sittplats. När jag kom tillbaka var den borta!

Jag sökte upp konduktören och berättade vad som hänt och fick mig världens utskällning! Hur kunde jag vara så dum att jag lämnade en kameraväska utan tillsyn! Så plockade han fram min väska som han tagit om hand om och skickade iväg mig lite skamsen.

Han försökte förmodligen vara snäll och rädda mig från att bli bestulen. I sin ”snällhet” så höll han istället på att stjäla min tillit till andra människor och den värld vi lever i. Jag kämpar fortfarande emot detta allt vad jag kan.

Man behöver inte vara dum och jag skulle inte tänka mig att idag lämna min dator eller iPad utan tillsyn på tåget eller någon liknande plats. Men jag skulle vilja kunna göra det för att visa att jag tror på människors godhet mer än deras ondska. Jag vill vara en man kan lita på och jag vill lita på andra.

DS

 

Här kan du läsa kommunens sammanfattning om det som hänt idag http://www.norsjo.se/default.aspx?id=31956

Och här ett par artiklar från tidningen Norran http://www.norsjo.se/default.aspx?id=31956 och http://norran.se/2013/05/norsjo/vi-ska-utvardera-ordentligt/

Nya glasögon

Känns som jag blir ruinerad varje gång. Tur att det inte är så ofta och att jag inte är så modemedveten och därför ”måste” byta ofta. Skönt också att jag har råd, även om det känns som mycket pengar. Inser att många inte har det lika lätt som jag där. Men nya glasögon behövde det bli. Inte så mycket för att synen försämrats så drastiskt. Tillräckligt för att det var dags men inte dramatiskt. Men bågarna hade gjort sitt. Ena skalmen gick av när vi var i London. Fick hjälp av en lokal optiker där att tejpa! ihop den. Gick inte att laga påstod han. Eftersom jag haft dem i sex år så får det väl ändå anses godkänt.

Denna gång hade optikern besök av en speciell leverantör som har riktigt (tror jag i alla fall) moderiktiga glasögon att visa. Försäljaren mötte mig i ett par orange bågar och jag funderade på att vända i dörren. Tittar runt och ser bågar i orange, rött, blått, lila, grått, gult etc. etc. Inga svaga nyanser utan starka färger. Till slut får jag honom att plocka fram ett par med tunna bågar i svart. Diskret är mer min stil. Han testar med några varianter till men för en gång skull är det väldigt enkelt att välja eftersom detta var de enda tänkbara för min del. Men fint märke är det i alla fall (tror jag) :-).

Slår man ut vad jag betalar för glasögonen så blir det ca 4 kr per dag för mina glasögon. Det är väl ungefär som en tidningsprenumeration. Så om jag säger upp tidningsprenumerationerna så behöver jag inga glasögon och tjänar då lika mycket som det nu kostar mig… 😉

Nej, kanske inte så klokt. Det är bara att gilla läget och vara tacksam för att hjälp finns att ”få”.

 

 

Kan inte låta bli att fundera över parallellen till livet i övrigt där jag också skulle vilja få nya ”glasögon” för att se verkligheten rätt, och med skärpa, i varje tid. Med jämna intervaller behöver vi justera inställningarna så att vi inte tror att allt är som det alltid brukat vara. Tider och förutsättningar förändras hela tiden och om vi inte förstår det så blir vi till slut blinda. Det handlar om att inte tejpa ihop verkligheten på ett konstlat sätt utan verkligen betala priset för att förnya. Viktiga saker måste få kosta en del.

Jag skulle gladeligen betala minst lika mycket som för mina nya glasögon om jag fick förmågan att tydligare se tidens behov och hur vi bättre kunde möta dem tillsammans.

 

Vad blev det för bågar då? Ja, det kan du se om ett par veckor förhoppningsvis J

Kristen enhet stavas ”Jesus”

Efter kyrkokonferensen i Karlstad då Equmeniakyrkan fick sitt namn sammanstrålade jag och frun på Arlanda och åkte tillsammans till London för att vara med på Alphas Ledarskapskonferens (klicka här för länk till nästa års konferens). En tvådagars konferens som samlade 5500 deltagare från 88 länder och alla tänkbara kyrkofamiljer utöver vår värld.

Titta på den här länken för att få en känsla för vad som hände där: http://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=HZA-LviM8o0

Nicky Gumbel, grundare och ledare för Alpha, inledde konferensen med dessa ord: ”Detta är vad Jesus bad för. Att vi skall bli för att världen skall tro. Och det är syftet med den här konferensen. Att världen skall tro!” (Joh 17:21)

En av många saker som fascinerade mig under konferensen, och fascinerar mig med Alpha i allmänhet, är just hur ekumeniskt det är. I sin hållning har den församling som står bakom Alpha, Holy Trinity Bromton Church i London, lyckats förena nästan alla kyrkofamiljer som finns i världen. Visst finns det dom som inte tar till sig Alpha utan har invändningar mot en del i deras material. Men det känns, visas och upplevs att fokus hos dem inte är att poängtera skillnaderna mellan oss kristna, utan enheten i Jesus Kristus. Överhuvudtaget är deras fokus, öppet, varmt och tydligt, ”Jesus” och att människor skall lära känna Honom!

 

I den Anglikanska kyrkan i England valdes för sju månader sedan en Justin Welby till ärkebiskop av Canterbury. Många var mycket förvånade eftersom han endast nyligen hade blivit biskop och före det knappt blivit antagen som präst. Ett mirakel, som någon uttryckte det. I intervjun under konferensen blir det så oerhört tydligt hur han stöttar Alpha, hur han fokuserar på att människor behöver komma till tro och bär ett tydligt fokus på att det är i och genom Jesus detta kan ske. ”Vi behöver vara en risktagande kyrka”, sa han. Upplevelsen hos mig är att den Anglikanska kyrkan till stor del anammat detta och deras krismedvetenhet kommit mycket längre än vad den gjort hos oss i Sverige.

 

Dagen efter intervjuas Christoph Schönborn som är Kardinal och ärkebiskop inom den Romersk Katolska kyrkan. Samma ton och längtan kommer fram i intervju med honom. Liksom hos andra föreläsare som kommer från Metodistiska, Evanglikala, Baptisistiska etc. kyrkor.

 

Alpha har en tydlig karismatisk ådra som kommer från mötet med John Wimber, grundare av Vineyardrörelsen, på 1980-talet. I lovsången och musiken känns Hillsongs influenser tydligt. Samtidigt är det sociala ansvarstagandet är stort. I intervju med några av dem som kommit till tro genom Alpha så lyfts detta tydligt fram. Hur den helige Ande berört dem och totalt förändrat deras liv och Jesus blivit deras nya fokus. Man kan inte lyssna på deras omvändelse utan att bli djupt berörd.

 

Jag bär med mig många bra föreläsningar om ledarskap och kristet liv. Framförallt bär jag med mig en känsla av att här finns det en rörelse, som berör hela världen och miljoner människor, som vi inom Equmeniakyrkan behöver lyssna in och lära av ännu mycket mer. I vår längtan efter ekumenik kanske vi ibland vill bli och vara alltför ”öppna” när hemligheten istället är att ”Kristen enhet stavas ”Jesus””. Då skall världen tro, och hela syftet med vår och andras kyrkor är just detta; att världen skall tro!

 

Något är på gång. Nu är Guds tid. Som Christoph Schönborn uttryckte det: ”Det är som om Jesus just nu säger till världen: ”Kom hem. Jag väntar på dig!”” I detta vill jag vara med.

 

Några länktips:

Alpha Sverige

Här kommer föreläsningarna att finnas för nedladdning fr.o.m. måndag

 

London

Sitter i London och fascineras över vilken oerhört stor och god respons mitt inlägg om kyrkokonferensen och Equmeniakyrkan fick. TACK! alla ni som gillade, favoritmarkerade, retweetade, kommenterade eller bara i tysthet läste etc.

Nu har jag varit på en tvådagars konferens om ledarskap i London. Alpha har inbjudit och vi har varit 5500 deltagare. Återkommer i morgon eller övermorgon med reflektioner från konferensen. Är djupt berörd av ekumeniken, undervisningen, bönen, lovsången, bredden, djupet och inte minst det tydliga fokuset på Jesus. Behöver smälta och sammanfatta för att kunna skriva något bra för er som inte hade förmånen vara med…

Idag tänker jag och frun bara vara turister i London, gå i nån affär, dricka Afternoon The och koppla av så mycket som möjligt :-)

Stolt medlem i Equmeniakyrkan

Så stolt jag är över att vara medlem i en kyrka som har så många engagerade människor. Som vågar och orkar ta debatt för att komma fram till beslut i svåra frågor. Där man får säga sin åsikt men också är beredd att förändra sin ståndpunkt när man lyssnar till andras åsikt. En kyrka där det oväntade är möjligt och allt inte förutbestämt!

Kyrkokonferens som vi just avslutat hade många frågor att behandla. Den som tilldrog sig störst uppmärksamhet var namnfrågan. Efter att vi under ett par år levt med ett provisoriskt namn: ”Gemensam Framtid” skulle vi nu ta beslut. ”Gemensam Kyrka” var kyrkostyrelsens och kyrkoledningens förslag. ”Folkkyrkan” fanns i en annan motion. Kanske var den största frågan ändå om något namn skulle få kvalificerad (2/3) majoritet eller ej.

Under påverkanstorget lyfts även ”equmeniakyrkan” fram som ett av flera andra förslag och får ett ganska starkt stöd. Det namnet försökte vi komma överens om för två år sedan men då gick det inte. Efter påverkanstorget är min bedömning att ”Gemensam Kyrka” fortfarande hade störst stöd men under debatten i plenum så är det flera talare som välformulerat och varmt talar för ””Equmeniakyrkan” och efter en timmas debatt så händer något med konferensen och fler och fler börjar känna att ”Equmeniakyrkan” nog ändå är det bästa förslaget.

När det efter drygt två timmar så är dags för omröstning så visar det sig att Equmeniakyrkan fått en tydlig majoritet. När det sedan ställs mot avslag för att se om det har 2/3 majoritet så stiger spänningen fram tills dess att det är klart att flera av dem som tidigare röstat för Gemensam Kyrka nu hakar på och stödjer namnet ”Equmeniakyrkan”. En lång applåd fylld av lättnad och glädje följer och vi inser att vi med god marginal (81 %) tillsammans valt ett nytt namn.

Efteråt läser jag rapporteringen från såväl Sändaren som Dagen och blir besviken när man fokuserar på att Kyrkostyrelsen förslag inte vann och menar att styrelsen och ledningen därmed är förlorare. Jag tänker precis tvärtom! De är ju vinnare!
Kyrkoledningen och kyrkostyrelsen valde att gå fram med ett nytt namn eftersom man för två år sedan inte fick gehör för ”Equmeniakyrkan”. Man fortsatte vara tydlig och drev på. Precis som ett ledarskap skall göra. Sedan bestämmer konferensen och församlingarnas ombud att nu är man redo för det namn som inte var moget tidigare och diskuterar sg fram till detta.

Att få förtroendet att leda en kyrka som inte går i ledband och blint följer styrelsens och ledningens förslag måste betyda att man är vinnare. Då fungerar demokratin. Då finns delaktigheten och kreativiteten!

Någon menar att det skall ses som ett misstroende mot styrelsen när den inte fick genom sitt förslag. Så uppfattar inte jag debatten/samtalet. Till slut stod det inte mellan kyrkostyrelsen eller någon annans förslag. Till slut stod det mellan två namn: Gemensam Kyrka eller Equmeniakyrkan. Vem som hade föreslagit det ena eller andra var av underordnad betydelse.
Kyrkostyrelsen ch ledningen har fortsatt förtroende och kan vara trygga med att de inte ensamma behöver fatta besluten utan har en rörelse kring sig som vill vara delaktig och också tar ansvar. Det är stort och bör ge trygghet!

Att Equmeniakyrkan också är det förslag som de unga mest brinner för gör inte saken sämre. Det ger framtidshopp och vind i seglen!

Jag är stolt, och tacksam, för att vara en del av en rörelse, en kyrka, som tillsammans kommer fram till ett beslut i en svår fråga. Som till slut gör det med överväldigande majoritet. Ett beslut som inte minst bärs av de unga i vår kyrka. En kyrka där det oväntade är möjligt! Det tror jag borgar för att öppenheten för den Helige Andes vägledning in i det vi skall vara framöver är stor.

Vald och avtackad

Är nu på vår kyrkas kyrkokonferens i Karlstad. Spännande och goda dagar med omkring 1000 deltagare. Det lär vara Sveriges största ombudsförsamling vilket i sig är rätt fantastiskt. Tacksam för att få vara en del av en kyrka där allas röst är viktig och former för demokrati hela tiden är en stor och angelägen fråga.

Den stora frågan i år är vilket namn kyrkan skall ha framöver. Kanske är det klart när du läser detta eftersom beslutet tas under dagen. Om det nu inte blir så illa att vi inte lyckas komma överens och få 2/3 majoritet för ett av de förslag som finns eller väljer att återremittera frågan. Jag vill ha ett namn nu! Har tidigare skrivit om dettta och tänker alltså att det viktiga är inte vilket namn vi får utan att vi istället får fokusera på innehållsfrågor framöver.

För mig personligen har det varit två stora händelser (och en återstår) under konferensen. På torsdagen valdes jag tillsammans med sex andra till Regionala Kyrkoledare av kyrkokonferensen. Kanske inga överaskningar eftersom frågan varit känd länge.
För mig är det ändå oerhört stort att få det förtroende som detta innebär!
När jag för några år sedan valdes till Distriktsföreståndare så var det känslomässigt ett större steg. Hade svårt att se att jag kunde vara en av dessa företrädare som jag ser upp till. Att nu väljas till Regional Kyrkoledare är ju en liknande uppgift och fortfarande stort även om jag till viss del vuxit in i uppgiften. Det stora är framförallt det förtroende som ges när församlingar och rekryteringsgrupp föreslår och konferensen sedan beslutar. Jag blir verkligen ödmjukt tacksam för det och känner stödet.

Igår avtackades sedan vi sju som varit Distriktsföreståndare i Svenska Missionskyrkan.
Sedan 1888 har det funnits distriktsföreståndare inom Svenska Missionsförbundet/kyrkan. Vi sju som nu avtackades har varit en del av denna mångåriga och viktiga tradition.
Så där i konferensen uttrycker några ett tydligt tack till oss och överlämnar en blomma och samtidigt reser sig alla ombud och applåderar länge, länge. Värmen är påtaglig. Det är verkligen en förmån att få vara en del av en kyrka som kan visa tacksamhet så här översvallande. TACK!

Så på torsdag blev jag vald (till regional kyrkoledare) på fredag avtackad (som distriktsföreståndare). Skulle kunna verka som en kort karriär :-) men så är det ju nu inte.

Det viktigaste återstår dock och det som jag lägger allra störst vikt vid. Det är söndagens avskiljning och förbön för oss som är valda. Samtidigt som vi ordinerar pastorer och diakoner till tjänst så blir det även förbön och avkiljning av regionala kyrkoledare.
Alla behöver vi Guds välsignelse och vägledning i våra olika uppgifter. För mig är det det självklart att Gud gör något när vi ber. Jag förväntar mig inte ett enormt känslosvall (även om jag gärna tar emot det också) men vill överlåta mig själv och min tjänst i Guds händer och ta emot andras förbön. Det är detta som är nyckeln till vår kyrkas framtid. Att vi får gå i Guds kraft och lita på att den helige Ande vägleder. Utan Honom blir arbetet bara begränsat. Med honom finns det inga gränser för vad som är möjligt!

En kyrka byggs av …

Efter att avslutat en helg med styrelsemöten (med Distriktsstyrelsen, equmenia Nords styrelse och Hemavan Fjällstationsstyrelse) så måste jag bara få understryka hur imponerad jag är av alla som ideellt bidrar med tid, engagemang och kompetens!!! Utan dessa skulle vår verksamhet inte fungera så bra som den gör.

Vi har varit ca 25 personer samlade på Hemavan Fjällstation (fd SMU Fjällgård) och haft enskilda styrelsemöten samt gemensamt Intressentmöte (årsmöte) för Hemavan Fjällstation. Några av oss har förmånen att delta i tjänsten, de allra allra flesta gör det ideellt. Man åker mellan 25-40 mil enkel väg efter arbete/skola på fredag. Lördag och halva söndagen är det intensiva möten med både stora och små frågor. Söndag eftermiddag åker man lika långt hem igen och idag steg de flesta upp tidigt och gick till arbetet/skolan (förutom vi som är anställda i kyrkan och därför kan ta en dag ledigt). Visst är det imponerande!

Det är ju inte bara tiden under styrelsemötena som går åt utan de flesta lägger också mycket tid mellan mötena på uppgifter man tagit på sig, för att inte tala om engagemang och bön. Jag lägger också ner tid och engagemang men det är ju mitt jobb, det jag får betalt för. Dessa hjältar gör det av andra skäl och utan ersättning. Heder åt dem!

Riktigt glad och varm blir jag när en i equmenia Nords styrelse efteråt skriver: ”Alla borde testa att sitta med i regionstyrelsen för equmenia Nord för att få ha väldigt roligt och göra väldigt mycket bra!” Då är det en styrelse som fungerar, som gör mycket bra men också får mycket tillbaka.

 

Kyrkan är Kristi kropp och djupast sett Guds skapelse. Men i sin synliga del så byggs den av dessa ideella – ”lekmännen” (som i allra högsta grad också är kvinnor. Här om söndagen så påminde en kvinna om detta, i den gudstjänst jag då deltog i, med tydligt sikte på oss herrar som satt på första bänken (kvinnan som suttit med oss där hade just då valt att flytta till en annan bänk…), att ”glöm inte bort att få med er ”tanterna” i församlingen, annars fungerar inget.” Hon hade så rätt!)

Ibland kan jag känna oro för att vi håller på att förlora detta grundläggande och viktiga fokus och glida över till att bli en tjänstemannakyrka där de anställda blir viktigast. Jag tror att det är fel väg, till och med en farlig väg! Kyrkan skall byggas underifrån och vi som är anställda är tjänare till gemenskapen, inte tvärtom.

Jag vill säga att jag är både ock. Både en ”lekman”, vanlig medlem i kyrkan och pastor. Men oftast syns jag som pastorn, den anställde. Jag har förmånen, och ibland våndan, att få leva det liv jag brinner för på heltid. Påminner därför mig själv, och mina kollegor, om att det är en tjänst för församling och kyrka, inte av den.

Vår uppgift är (för att använda Paulus ord i Ef 4:12): att ”utföra vår tjänst och bygga upp Kristi kropp”; församlingen, kyrkan. Inte belasta den och tro att vi är centrum, fokus.

Så: Nej till en tjänstemannakyrka och Ja till en kyrka byggd av dess lekmän och ideella! Och stor välsignelse till dem som fortsatt bär och är vår kyrka – de ideella!

 

Vardagsevangelisation

För en månad sedan, ungefär, promenerade jag förbi hos en av våra grannar. Han brukar rädda mig, eller vår gårdsplan, med sin traktor när det kommit riktigt mycket snö och jag inte är hemma och kan ta bort den på en gång. Då ringer jag Joel och så ställer han upp. Nu skulle jag, sent om sider, betala honom en slant för årets hjälp. Jag får alltid truga på honom mer än vad han vill ha… 20130325_145356_Ländå är blir det billigt för den ovärderliga hjälp han gett mig.

När jag kommer så är han ute på gårdsplanen för att bättra på snögubben han byggt inför att barnbarnen skulle komma hem över påsk. Solen hade börjat tära på den så han står och vinglar uppe på en spark och sträcker sig så långt han når (ser inte helt säkert ut men jag säger inget) och trycker dit lite extra snö på huvudets sida.

Jag betalar honom och tackar för all hjälp. Vi pratar lite och så vänder hans sig mot snögubben och frågar om jag vet vem det är? Nej, säger jag. ”Jo, det är Franciskus”, säger Joel.

20130325_145412_LMina tankar går först till den nyvalde påven men det visar sig att Joel menar den helige Franciskus som grundade Franciskanerordern. Så när han frågar om jag känner till honom svarar jag först nej, eftersom jag inte kände till något om den nyvalde påven just då (den helige Franciskus vet jag lite mer om). Så Joel börjar berätta om Franciskus som lämnade ett liv som en rik ung man och valde att leva så enkelt, och fattigt, det bara gick. Kopplingen till dagens kyrka i Sverige där mycket istället tycks handla om pengar bekymrar Joel och vi får ett riktigt gott samtal om tro, kyrka och liv där på gårdsplan utifrån en ”snögubbe”.20130328_121358_L

Till sist så säger Joel att han funderat på att sätta ut godis som alla som går förbi får ta av, det tror han att Franciskus skulle gillat, och undrar om jag tror det är klokt. Jag tycker det är en strålande idé och uppmuntrar honom att göra det. Någon dag senare när jag går förbi så finns godiset där tillsammans med en skylt där det står: ”Franciskus bjuder alla på godis, Var så god! En godis då räcker det till alla.”

Det som började som en snögubbe till barnbarnens glädje, slutade med vardagsevangelisation och glädjespridande till alla som passerade under påsken. Vi behöver fler som Joel i våra liv, samhällen och kyrkor! :-)

20130328_121406_L