Fjällkonfa i Hemavan

IMG_7173_LI fredags kom jag till Hemavan och Hemavan Fjällstation där jag kommer vara de närmaste tre veckorna. Fjällkonfa är en av mina absoluta favoriter och jag är tacksam för att jag fortfarande har möjlighet att vara med här som ledare.

I år är vi nio konfirmander och fyra ledare. Än så länge en lite försiktig grupp som just träffats. Vi startade i går, söndag. Av erfarenhet vet vi att efter morgondagens gruppövningarna så har all blyghet försvunnit :-)! Är fantastiskt att följa en grupp så här och se hur det utvecklas både som grupp och som enskilda.

Längtan att de skall möta en levande Jesus och bli trygg i en levande kristen tro är stark. Utmaningen för oss ledare är att erbjuda och inbjuda till detta möte utan att tvinga på det. En balansgång som vi ledare är väldigt medvetna om och varje år brottas med. Vi tror ju att vi har något att erbjuda och vet ju hur mycket vår tro betyder för oss själva. Samtidigt vet vi att miljö och grupp kan bli en alltför starkt påverkan så att man tar steg man ännu inte är mogen för.
Bed med oss om vishet och kärlek här.

Vill du följa med vad som händer under lägret så rekommenderar jag vår lägerblogg som du hittar på fjallkonfa.se. Varje dag skriver en av konfirmanderna om vad vi gjort, och många bilderna bifogas.

/Klas

Hur mycket bör vi veta (del 2)

För ett par veckor sedan var det en artikel i tidningen Dagen med rubriken ”Hårdare kontroll på kyrkornas barnledare”. Regeringen förslår att ideella föreningar och kyrkor ska kunna begära ett utdrag ur brottsregistret om sina ledare.

I många stycken ett bra förslag med gott syfte; att värna barns rättigheter. Justitieminister Beatrice Ask säger i ett pressmeddelande
– ”Ett starkt och väl fungerande skydd mot sexuella kränkningar och övergrepp mot barn är en grundläggande uppgift för samhället”.
Det är bara att stryka under och hålla med! Det finns inget försvar för sexuella kränkningar och övergrepp i något sammanhang och särskilt inte mot barn. Så allt som vill motverka detta är vällovligt.

Samtidigt så är jag tveksam till förslaget eftersom jag är rädd att det kan göra något med oss som istället skapar ett klimat av misstro och misstänksamhet. När jag skrev om Trygghet och Tillit för ett par veckor sedan så var det mycket av denna tveksamhet som låg i botten. För även om utdragen är begränsade till vissa typer av brott, som ingen av oss borde vara rädda för att man kontrollerar, så är det ändå en kontroll.

Skulle det bli allvar är det oerhört viktigt att fundera över vem skall ta hand om dessa utdrag, värdera dem och följa upp dem? I en ideell förening så finns massor av kompetenta och engagerade människor men frågan är om de skall kontrollera varandra. Vem skall då göra det istället? Hur mycket bör vi veta om varandra?

Min rädsla är att detta är ett steg mot att vi skapar ett klimat där vi kontrollerar varandra och misstänkliggör, snarare än att bygga förtroenden och visa öppenhet. Ett klimat där de negativa undantagen får för stort utrymme och står i vägen för det goda.

När USA låter NSA (och till viss del FRA i Sverige) bevaka i stort sett all datatrafik som man kan komma åt så är detta en konsekvens som få av oss tycker är bra. Det är ett kontrollsamhälle där rädslan för det onda och negativa fått makthavare att tappa all rim och reson. För mig ett ytterlighetsexempel på ett hårdare och mer bevakande samhälle som jag inte vill ha och framför allt inte vill smittas av.

Att vi skall kunna göra utdrag ur brottsregister på vem som helst kan vara ett steg i den riktningen fast det inte är syftet. Jag hoppas jag har fel men har behov av att lufta min tveksamhet. Skriv gärna vad du tycker i kommentarfältet nedan för jag tror det är jätteviktigt att vi får igång en dialog i frågan.

/Klas

 

PS. Vårt ungdomsförbund equmenia jobbar med en ledarutbildning som heter Trygga möten. Målsättningen är att alla barn- och ungdomsledare skall gå denna kurs så att vi blir bättre på att se och möta situationer där sexuella övergrepp sker eller kan tänkas ske. Det är ett bra sätt att ta denna viktiga fråga på allvar. DS

 

Hur mycket vill jag veta

Var ett tag sedan jag skrev här på bloggen men har ända sedan dess funderat över: ”Hur hanterar vi kunskap om människor och situationer på ett bra sätt och hur mycket vill/bör jag egentligen veta?” Försökt värka fram ett sätt att skriva och försöker nu.

Senast handlade mitt blogginlägg om en situation som uppstod i Norsjö där jag bor. Ett rykte hade tagit fart att någon skulle ta sig in på skolan och skada, kanske skjuta, människor där. Skolan låstes och polis med vapen stod vakt tills en kille/man greps och allt återgick till det ”vanliga”…

Killen som greps släpptes dagen efter då inget brottsligt kunde bevisas. Något hade han förmodligen skrivit (gissar jag) som startade ryktet men kanske inte alls så allvarligt som det sedan blev genom ryktesspridningen. Så här stod det i tidningen Norran den 30/5:

Enligt mannens advokat Göran Landmark finns det inte längre några brottsmisstankar mot mannen när det gäller skolhotet.
Göran Landmark säger också att mannen inte kan förklara de misstankar som riktats mot honom och att han är väldigt förvånad och bestört över den händelseutveckling som blivit:
– Om han på något vis är ansvarig för det så är det något som han är djupt olycklig över och beklagar.

Jag vet inte vem killen/mannen är. Säkert är det många i Norsjö som gör det (skvallret brukar sprida sig med blixtens hastighet här, som på så många andra mindre platser). Jag väljer att inte vilja veta i nuläget. Skulle säkert kunna fråga runt och få veta, men vill inte, i alla fall inte just nu.

Vill inte veta därför att jag inser att det troligen kommer göra något med mig. Det kommer förmodligen innebära att om jag skulle möta den här killen/mannen så skulle jag inte se honom som vem som helst utan som den som startade något som blev så oerhört stort och jobbigt för många. Han skulle inte längre vara vem som helst, utan ”den där”…

 

Ibland är det nödvändigt att veta, jag hamnar genom mitt arbete i rätt så många sådana situationer, men kunskap är alltid svår att hantera och den gör något med oss och relationen till andra. För inte är det så lätt för denna kille/man att komma tillbaka till Norsjö och känna blickar, höra kommentarer etc. och återgå till det normala. (Nej, jag tror inte att han är helt oskyldig. Säkert fanns det någon grund men förmodligen inte i den omfattning som det fick.) Men hur ger vi honom en ny chans? Och hur håller vi oss själva fria från fördomar och förenklade och snäva förutfattade meningar?

Ibland är det lika bra att inte veta och istället försöka möta varje människa öppet och förutsättningslöst. Det är inte enkelt men jag vill försöka så långt det är möjligt. Hur tänker och gör du?

 

/Klas

(Fortsätter på samma tema i morgon. Så läs gärna då också)