Tåg

Åker tåg idag. Har ett möte i Gällivare/Malmberget i eftermiddag och för en gångs skull så fungerar det att åka tåg fram och tillbaka och ändå få den tid för mötet som behövs. Oftast är det annars bil som gäller för min del. Det finns för det mesta inte vettiga förbindelser som fungerar med buss eller tåg inom vår stora region. Skulle bli ofantligt många timmar bara att vänta på lämpliga förbindelser, om de ens finns.

Egentligen så borde det vara skönt att få gott om tid att sitta still, läsa, jobba, filosofera, sova etc. men först blev jag bara stressad av denna ”frihet”. Är så van vid att det är bil som gäller och trivs med att köra bil. Kan koppla av där, lyssna på ljudböcker, ringa nåt samtal, fundera över och planera för sådant som ligger framför. Tåget borde vara ännu bättre för allt detta, men det kändes inte så till att börja med.

Börjar nu komma till ro och skriver blogg istället :-). (Och precis nu så stannade tåget mitt ute i ingenstans. Hackade sig fram en bit och rullade sedan tillbaka igen. Problem med ojämn krafttillförsel, berättar konduktören. Blir vi stående här så jag missar mitt möte kommer det inte precis stärka min tro på tågets förträfflighet.)

Tid för eftertanke är annars oerhört viktigt. Är för oss alla, inte minst mig, en stor risk att livet flödar på hela tiden (väl medveten om att det kanske inte är allas verklighet) och tiden för reflektion och eftertanke, långsiktig planering och fördjupning inte alltid får plats. Att, som Jesus gjorde, emellanåt dra sig undan i ensamhet för bön och egentid behöver vi alla reflektera över och ta på allvar.

Den här hösten har för min del inneburit mycket arbete och mer resande än på länge. Och jag trivs för det mesta när det är så. Inte minst vill jag prioritera besöken i de lokala församlingarna före arbete på kontoret. Men tiden för återhämtning är nödvändig. Som många sagt förut. Mycket arbete är oftast inte problemet, bara det finns tid för återhämtning.

(Nu rullar tåget igen, så det blir nog bra det här ;-), fast internetanslutningen via det mobil bredbandet är förstås en prövning/träning i tålamod…)

(Nu stannade vi gen. Konduktören hälsar oss välkomna till Lappland, och ber oss njuta av lugnet i väntan på att strömmen skall komma tillbaka :-) … )

/Klas

PS. Tillägg en timme efter jag skrev bloggen: Nu står vi still för sjätte gången på sträckan mellan Boden-Gällivare. Det har varit strömavbrott, spårarbeten och nu mötande tåg som vi måste invänta. Kommer bli ca en timme sen. Borde nog tagit bilen istället… Lokföraren informerar bra hela tiden men lägger sedan till ”om vi har TUR så kan vi köra in en del”. Hittills bara otur, vad jag kan se. DS.

Gillar storm

Just nu blåser det rejält i södra Sverige och speciellt på västkusten. Det var där jag växte upp, på Styrsö utanför Göteborg. Många är kanske rädda och oroliga för vinden. Ser om sina hus, båtar, bilar och utomhusgrejer. Väljer att stanna hemma om så är möjligt, vilket är väldigt klokt. För vinden är inte att leka med. Hann med några rejäla stormar under min uppväxt på Styrsö och vet hur farligt det kan vara

När jag var i tonåren så fanns ingen högstadieskola på ön utan vi fick åka in till ”stan” och Påvelundsskolan varje dag med båten (färjan). Dagar som dessa, när storm var i antågande så utnyttjade vi situationen maximalt och spädde på våra lärares oro genom att poängtera att det nog var bäst vi fick ledigt resten av dagen för att kunna åka hem medan båtarna faktiskt kunde köra… Som de snälla och omtänksamma elever vi var tänkte vi naturligtvis inte aaaaalls på att vi kunde få ledigt på detta sätt utan ville bara vara ansvarsfulla och inte riskera att lärarna skulle behöva ordna nattlogi åt oss… 😉 (Sanningen var nog att vi/jag tog varje chans till att kunna få lite extra ledighet).

Mig veterligen hände det aldrig att båtarna inte kunde köra på grund av att det blåste för mycket. Däremot kunde det bli problem någon gång om det blev för högt vatten så att det var svårt att lägga till vid kajen. Men detta hörde verkligen till undantagen.

Egentligen gillar jag när det stormar och vinden tar i. Förringar inte faran för det finns också tillfällen när jag varit riktigt rädd. Men det finns en tjusning i vinden. Att kunna luta sig mot den utan att falla omkull. Stå längst ute på en klippa, vänd mot havet och känna hur det sliter i kläderna, håret, kroppen… Det är något visst med det!

Denna urkraft, vinden, som visar att det finns det som är mäktigare än allt vad vi människor kan ställa upp med. Det gör mig tacksam för att jag får leva och stärker min tro på en Gud som är större än jag.

/Klas

PS. Ber ändå idag om ett extra beskydd över alla människor som befinner sig i stormens riktning och riskerar att drabbas av dess verkningar. DS.

Lyft blicken

Det är inte alltid som jag har så väl skrivna utkast så att jag kan dela dem i textform till andra. I lördags när vi hade regionalt rådslag i Piteå så hade jag en inledande utmaning som för ovanlighetens skull var nedskriven helt och hållet och som jag därför väljer att lägga ut här i sin helhet. (Den är lång)

Kvällsgudstjänstens predikan däremot var, som så ofta för mig, bara i några punkter på ett kladdigt papper och inte möjlig att återge här. Så missade du den så … :-)

 

2013-10-19_Inledande utmaning vid Regionalt rådslag i Piteå

Rötter och vingar – Historia och Framtid

Vi kommer hit idag med en historia. En historia som berättar vad andra gjort före oss. Om tider när större skaror sökte sig till våra missionshus och kyrkor. En historia där vi var en faktor man räknade med i samhället och frågade efter. En historia som också rymmer misstag och sår. Där församlingar och enskilda kristna handlade på ett sätt som skapade sår och oförsonlighet.
Historien behöver vi ha med oss. De goda minnena som något att luta sig mot och vila vid. De negativa som något att lära av och be om förlåtelse för

Vi kommer framförallt hit med en framtid. En framtid och ett hopp. En framtid som inte bygger på vad vi gjort eller är utan har sin grund och sitt fäste i det som Jesus gjorde för oss en påsk för 2000 år sedan. En påsk som en gång för alla skapade helt nya förutsättningar för varje enskild människa och öppnade en väg till himmelen som inte fanns förut.

Det är en framtid som inte är beroende av oss eller de strukturer vi levt i och lever i just nu. En framtid som inte förutsätter församlingar eller kyrka. Den framtiden jag talar om är inte i beroende av något vi kan göra (förutom vårt Ja till den).
Vi vilar i Guds händer oavsett om vår församling växer eller ej. Oavsett om vi anser oss leva upp till det kristna liv vi vill eller ej. Oavsett om vi heter Equmenianer, Baptister eller Missionare.
Framtiden vi har bygger helt och hållet på Guds kraft, Hans nåd och upprättelse. Det är en framtid som vill befria oss från kramp och tillkortakommande, från självupptagenhet och godtycklighet, från instängdhet och självrättfärdighet. Det är Guds framtid, Hans gåva och erbjudande till oss och varje människa. Det är en framtid att lyfta blicken mot och omfamna redan här och nu. En framtid som löser oss från de begränsningar som vi har idag.

Kallelse

Med det i minnet kan vi mer frimodigt möta den kallelse som är vår. Se vårt uppdrag och gå in i det med större befrielse.

Vi har kallats att gestalta Guds rike här och nu. I den vardag där vi lever som enskilda och där vi lever som församling och kyrka. En kallelse som innebär att vi får dela evangelium, det goda budskapet om Jesus Kristus. Inte i första hand ”måste” utan vi ”får” göra det.

Vi behöver utmanas. Väckas. Men i Guds rike är det inte i första hand krav utan möjlighet. Vi får dela det goda vi själva mött och erbjuda mötet med Jesus Kristus, som vi vet har en inneboende kraft att förvandla mig dig och världen.

Uppdraget har vi tillsammans. Tillsammans med alla kristna, tillsammans med och i vår församling, tillsammans i vår region och kyrka och med alla kristna utöver hela vår värld. Vi är inte ensamma utan del av en stor helhet med Herrens själv i centrum.
I den gemenskapen får vi vila och låta oss utmanas. Inte ensamma utan tillsammans. Framförallt tillsammans med Gud själv.

Lyft blicken

I Joh 4:35 läser vi ”Ni säger: fyra månader till, så är det dags att skörda. Men jag säger er: lyft blicken och se hur fälten redan har vitnat till skörd.”

Det finns ett Guds nu som jag tror vi skulle kunna bli bättre på att omfamna, möta och ta emot. I en tid av tillbakagång för många församlingar är det lätt att misströsta. I en tid då allt färre känner till vad kristen tro innebär och avståndet till kristna och kyrkan upplevs större är det lätt att tappa modet. Risken är att vi blir lite vilsna och inte riktigt vet vad vi skall ta oss för och därför blir ”handlingsförlamade”.

Bibelsammanhanget här är Jesu möte med den Samariska kvinnan vid Sykars brunn. Lärjungarna hade gått iväg till staden för att skaffa mat och Jesus stannade ensam kvar. Då kommer en kvinna dit, som inte ville besöka brunnen när andra kom dit eftersom hon inte ville möta deras anklagande och fördömande blickar. Istället får hon denna gång möta Jesus och de har ett långt samtal om tro och personliga sår. Hon möter Jesus på ett sätt som totalt befriar, upprättar och förvandlar henne! Som gör att hon återvänder in i byn och söker upp de människor hon förut inte ville möta och berättar om den man hon mött. Vittnar om sin nyfunna tro.

I samtalet fanns mycket av det som också vi kan möta när vi kommer människor in på livet.
– Frågor om tro, hur man möter Gud, tillber Gud, förstår andliga erfarenheter osv.
– Djupare personliga samtal om misslyckande och tillkortakommanden, erfarenheter av sår och smärta.

Jesus säger: Lyft blicken! Jag tror det är ord som i allra högsta grad gäller oss som kristna, som församlingar och kyrka idag, i Sverige, i Piteå, Vännäs och Smedsbyn…

Lärjungarna var så tydligt kvar i det jordiska, just här att fixa mat till sig själva. Fast i de egna behoven, fast man samtidigt längtade efter att se hur Guds rike fick spridning och Jesu evangelium fick beröra. De såg inte det som Jesus såg. Missade det möte han just haft. Deras blick var sänkt.

Många av oss har också sänkt blicken. Vi ser inte lika långt längre. Ser mest de bekymmer vi har själva och i våra egna församlingar. Kyrkkaffet som behöver ordnas. Städningen som skall utföras. Fönstren som behöver målas. Pengarna som inte räcker till. Tron som gått i baklås. Ledarna som slutat. Hur få som kommer till våra gudstjänster och samlingar osv. osv. Och så fastnar vi där, vid våra egna angelägenheter, våra egna brister… Blicken är sänkt.

Jesus säger: Lyft blicken! Se er omkring och ta vara på de möten med människor ni får.

När de egna bekymren blir för påtagliga och får oss att sänka blicken är en nyckel för att komma vidare att vi lyfter blicken och istället fokuserar vårt uppdrag och vårt närområdes behov.  Jag är övertygad om att en av nycklarna till en ny framtid för oss är att vi släpper taget om våra egna behov och istället fokuserar andra.

Vi själva känner vi och vi blir inte roligare än så här :-). I mötet med andra kommer vi själva att växa och lyftas. Då kan våra egna behov bli mindre och bekymren annorlunda för perspektivet förskjuts.

 

Jesus säger: Lyft blicken! och se på mig, lita på mig, följ mig

Vi behöver också lyfta blicken från det egna och ännu mer fokusera på Jesus. Det är genom honom vi får den kraft vi behöver. Det är hos honom vi får den vila vi behöver. Det är hos honom vi förvandlas och förnyas. Det är hos honom det alltid måste börja.

 

Utanför Los Angeles

Vi en av infarterna till Los Angeles lär det finnas en skylt eller sten där följande text återfinns. Fast på engelska då förstås

Förmåga att Drömma

Tillit att Tro

Mod att Handla

Jag skulle vilja använda det som utgångspunkt när jag fortsätter och tänker, visionerar, drömmer om Region Nords särskilda uppdrag inom Equmeniakyrkan och i Norr- och Västerbotten. Inte som något som drar oss från den större gemenskapen utan som vårt unika uppdrag till och i gemenskapen. En del gäller säkert för helheten också.

 

Förmåga att Drömma

Vi behöver olika förmågor. Inte minst behöver vi återvinna förmågan att drömma, visionera, tänka stort, annorlunda, outside the box osv. Vi behöver människor med förmågan att se det som ännu inte är. Se det som Gud ser. Med hans ögon möta den verklighet som är vår. Leva fast förankrade i tiden och samhället men också se nya möjligheter, nya vägar, nya utmaningar etc.

Jag har under hösten levt med orden: ”Se med Guds ögon”. Hade med det i en predikan i början av hösten och det fastnade hos mig. Jag tänker att Gud ser på alla människor med en oändlig, outtömlig kärlek. Oberoende var vi är, vad vi är, vad vi känner, tänker eller säger. Han älskar oss! Han ser på oss med kärlek!

Mer än så. Han ser på varje människa med denna kärlek. Älskar, tänker gott, vill väl, kramar om, ser potentialen, förlåter, upprättar osv. Och jag tänkte och utmanade vidare genom att säga: Hur skulle din arbetsplats, din skola, ditt sociala umgänge, din församling, din familj se ut om ni varje gång mötte varandra med dessa ögon. Älskade varandra som Gud. Såg på varandra som Gud ser på oss? Vilket revolution!

Tänk om du varje gång du mötte någon i din kyrka möttes av ögon som älskade som Gud. Som såg bortom dina fel och brister och bara älskade!

Dessutom tror jag att Gud ser möjligheter där vi ser hinder. Ser löften där vi ser svek. Ser framtid där vi förlorat hoppet!
Jag ber att Gud skulle ge mig samma ögon. Jag ber Gud att han skall resa upp fler personer i vår kyrka som såg som han. Som såg bortom hindren, sveken, käbblet, hopplösheten, tillbakagången, sekulariseringen…

Vi borde ägna resten av året åt att be om att vi själva, och andra i våra församlingar inte minst. fick Förmågan att Drömma och se Guds möjligheter.

 

Ledare

Inte minst gäller denna bön våra nuvarande och blivande ledare. Vi behöver fler som axlar ansvaret och glädjen i att vara ledare. Vi behöver låta dem vara ledare och leda. Inte låsa in dem och begränsa dem utan lita på att de fått en gåva som vi behöver och därför följa dem. inte blint och vart som helst. Vi skall inte tappa bort oss själva, men ändå lita på dem och ge dem en ärlig chans.

Josefine Arenius, en ung kvinna som arbetat mycket med ledarskap och ledarutveckling och inte minst brinner för unga i kyrkan skriver i sin blogg www.josefinearenius.se denna vecka om detta. Bra och utmanande! Här ett kort utdrag:

”Men ledare och kyrka.

Vi väljer våra ledare. Applåderar dem. Installerar dem. Ber för dem. Talar högtidligt om deras uppdrag. Och sen? Låter vi dem göra sitt jobb? Eller sitter de som verktygslösa löneadministratörer och får skäll för att de inte förstod att i vårt sammanhang ska inte ledaren tro att man kan berätta hur det ska vara. Att det inte är tal om att utöva sin profession. Så det så. Eller?

Det kliar lite i mig. Jag längtar så efter att finnas i ett flow, i nåt som driver framåt med fart, att få hänga på ett väloljat tåg på väg nånstans. Men nu och då finner jag mig själv mitt i ett sammanhang – i kyrkan, samfundet, i mitt resande – som liksom utvecklat nån slags… rädsla för ledarskap. Ingen ska liksom få tycka mer än nån annan. Ingen ska ta ut riktning. Ingen ska tro att man är nåt. Och då står liksom tåget still.”

Ett av det som behövs i vår tid är goda, ansvarsfulla, lite lagom ”tokiga”, överlåtna och långsiktiga ledare. Män och kvinnor som vågar kliva in och ta ett större ansvar, leda lite mer, peka lite tydligare. Män och kvinnor som ”Lyfter blicken” och ser tiden med Guds ögon och vågar kliva fram.

Det är en bön jag har, att vi skall få fler sådana och att vi andra inte blockerar dem, förkväver dem osv. utan ser dem och låter dem leda.

 

Tillit att Tro

Det är också min övertygelse att vi, åtminstone jag, behöver öva upp vår tillit och tro på Guds möjligheter.

Ett sätt är att vi ännu mer berättar för varandra om de goda erfarenheter vi gör. Är övertygad om att fler än vi vet om gör andliga upplevelser, får bönesvar osv. Ibland känns de så små i våra egna öron att vi låter bli att dela dem. Andra gånger kan de vara väl personliga. Jag tror att de skulle vara till oerhört stor välsignelse om vi delade dem med varandra och ge oss ett språk som vande oss vid att tro. Övade oss i Tillit.

Det här handlar också om uthållighet och långsiktighet. Får jag ge ett exempel: Verkligheten är ju den att det ofta är väldigt svårt att få medarbetare som söker de pastors- och diakontjänster vi har i vår del av landet. Många verkar tycka att det är långt hit. Vi som bor här vet ju att det är tvärtom. Detta är väldigt centralt och övriga Sverige lite avsides… :-)

För 5 år sedan valde vår distriktsstyrelse att tillsammans med Hemavan Fjällstation (som då hette SMU Fjällgård) att inbjuda alla pastorskandidater som vi har på THS till några höstdagar i Hemavan. Vi stod tillsammans för deras uppehälle under 4 dagar. ”Baktanken” med det var naturligtvis att de som aldrig förut varit i norra Sverige skulle få komma hit en gång, lära känna vår vackra natur, förstå att det med flyg inte är så långt, att det finns goa människor och goa församlingar här och att vi som anställda i dåvarande distriktet skulle få bygga relation till eleverna.

När vi sedan som distriktsföreståndare mötte de av kandidaterna som kommande år skulle ordineras och samtalade med dem om första tjänst var det tre som kunde tänka sig Övre norrland i sin första tjänst. Idag är det tre av dessa som har tjänst i vår region. Sannolikheten för att de skulle hamnat där annars är inte så stor. Åtminstone inte alla tre.

I fjol hade vi motsvarande dagar för de elever som just nu går på THS. Min förhoppning är att några av dem redan kommande år skall få tjänster i vår region. Samtal pågår.

För mig är detta bönesvar! Det handlar om Tro och Tillit. För utan Guds tilltal och kallelse till dem skulle det aldrig blivit av. Och då är vi inne på nästa och sista delen av Los Angeles skyltens budskap: ”Mod att Handla”

 

Mod att Handla

I Region Nord, Norr- och Västerbotten fanns det i juni 2013 509165 invånare. I Equmeniakyrkans församlingar fanns det vid årsskiftet 2012/13 2054 medlemmar och 5305 ”betjänade” som inbegriper såväl medlemmar som deltagare i församling och barn- och ungdomsarbete.

Så 509165 invånare och vi har regelbunden kontakt med 5305. Då återstår 503860 personer.

I Norrbotten är ca 2 % av befolkningen medlem i en frikyrkoförsamling (vilken som) och i Västerbotten är den siffran 5 %. Räknar vi sedan in aktiva i Svenska Kyrkan (jag räknar inte antalet medlemmar eftersom så många inte är aktiva) så kanske vi kan dubbla dessa siffror. Min gissning är att det inte handlar om mer än ca 10 % av befolkningen som har en aktiv och levande relation till en församling och kyrka. Men även om jag tänker generösare än så och säger 20 % (vilket jag tror är alldeles för högt räknat), så skulle det återstå åtminstone 407 332 personer i vår region som inte, så vitt vi kan förstå, har en levande och aktiv kristen tro.

Det är definitivt ingen brist på människor att dela evangeliet med! Det är inte så att vi inte skulle ha ett missionsfält inpå knuten.

Jo, jag vet att jag just förlorade några av er. Ni blir bara trött på när jag börjar räkna upp siffror och börjar tala om numerär ökning, växt… Det är okey :-)!
Men i ärlighetens namn, är det någon av oss som inte vill bli fler i sin församling? Inte vill att fler skall möta Jesus, få tag på honom, bli mött av honom, eller hur du nu vill uttrycka det? Finns det någon bland oss som inte tycker det är lite roligare när det är fler i kyrkan än när det är förre? I ärlighetens namn, visst är det det som både du och jag längtar efter.

Nej, siffror är inte allt. Och det är inte ens det viktigaste att vi blir fler. Det viktigaste är att vi är trogna vår Herre och lever med honom där vi är…

Men min längtan är så stark efter att fler skall få möta honom och få uppleva befrielse och upprättelse, det livsförvandlande mötet med Honom, att jag inte kan hålla tyst! Ända sedan jag blev distriktsföreståndare i den nu saligen insomnade Missionskyrkan har min vision och längtan sammanfattats i orden: ”Nya människor”.
Jag ber om att vi som är med i kyrkan, har en tro, skall förnyas och bli Nya människor. Framförallt ber jag om att fler som ännu inte fått fatt på tron och mött Jesus på det sättet skulle få göra det mötet. Och jag ser vårt uppdrag som kyrka att bereda rum för dessa möten. inte i första hand möten med oss själva, även om det oftast är den vägen det behöver gå, utan mötet med Jesus. Det möte som kvinnan vid Sykars brunn fick göra. Där hon mötte den blick som är till brädden fylld med Nåd och Sanning, Kärlek och Upprättelse.

Därför ber jag om Guds gåva till oss att vi kan Lyfta blicken och se de möjligheter Han ser. Att vi får förmågan att drömma, tilliten att tro och modet att handla.

 

Rikedom

Har haft några dagar i Stockholm, på Teologiska Högskolan där vi utbildar framtidens pastorer. Riktigt härligt att få vara i den miljö där så många goda unga (och en del lite äldre) människor utbildas för framtida tjänst. Glad och tacksam för Equmeniakyrkans skola där inte bara våra blivande pastorer utbildas utan även många som sedan tänker bli präster i Svenska Kyrkan mm.
Mest av allt är jag glad och tacksam för mötet med de pastorskandidater som till sommaren är färdiga med utbildningen och skall påbörja sin första tjänst i olika församlingar. Där verkligen en skatt och rikedom till vår kyrka och till vårt land. Tillsammans med de församlingar som de kommer arbeta i kommer de vara med och göra skillnad för människor. Vara en del i vår längtan att vara en kyrka där ”mötet med Jesus Kristus förvandlar mig, dig och världen”.

Dessa dagar har vi som är regionala kyrkoledare, och några till med ansvar för detta i vår kyrka, mött kandidaterna. Samtalat med dem om deras förväntningar och tankar inför en första tjänst. Samlat ihop de lediga tjänster vi idag vet om. Funderat och bett så att vi i går kväll kunde ge var och en ett förslag på en tjänst vi tror de skall söka som sin första.
För några kommer förslaget att bli precis det som stämmer med deras och församlingens kallelse och längtan. För andra blir förslaget något att bryta sig mot som leder till att man söker en annan tjänst. Viktigast för oss som regionala kyrkoledare är att pastorskandidaterna känner att vi och kyrkan vill stödja dem in tjänst och uppdrag som pastor. Att de inte är ensamma med våndan utan att vi vill dela den och vägleda så gott vi kan.

Är, som sagt, glad och tacksam för denna rikedom! Ber att Gud får leda dem på ett särskilt sätt de närmaste dagarna och ge tydlig vägledning i de funderingar de nu står inför. Ber också för de församlingar som kommer få ta emot dem, att de tillsammans skall få vara det Gud vill på respektive plats.

Saknad

20130905_133214 När jag idag satte igång med middag till mig själv drabbades jag plötsligt av saknad. Saknad efter mina föräldrar.
Båda dog 2011. Pappa i början på året 89 år gammal och mamma i slutet på året 91 år gammal.

Jag minns dem med stor tacksamhet och värme även om dom var på inget sätt perfekta. Båda hade sina fel och brister som alla vi andra har. (Ser många av deras drag hos mig själv, på gott och ont. Det är nästan så att de dragen blir tydligare med åren…) Men dom fanns där för mig och mina syskon. Gjorde sitt allra bästa för att ge oss en bra uppväxt och goda förutsättningar till ett bra liv. Trots ganska knappa ekonomiska förutsättningar så visade dom att världen är större än bara den som finns på hemmaplan och förmedlade inte minst en varm tro.

Trots att det nu är två år, eller mer, sedan de gick bort så drabbas jag emellanåt av en stor saknad efter dem. Inte så mycket sorg som saknad. Sörjer inte att de fick sluta sina dagar efter ett långt liv. Tror de var rätt nöjda och ”färdiga” och framförallt trygga i att den Herre de levt med och för skulle ta emot dem med öppen famn.
Men jag saknar dem. Saknar att kunna ringa nån gång ibland (vilket jag verkligen inte gjorde för ofta). Möjligheten att besöka dem osv.

Mest saknar jag nog bara att ha dem där!

Det är så lätt att ta saker, sammanhang och människor för givet. För oss som fått ha en god relation till våra föräldrar är det nog så att vi tar/tog dem för givet. De står/stod för kontinuitet, historia och sammanhang. En trygghet och livserfarenhet som man både kunde bli trött på och nu sakna.

Djupast sett är jag glad för tillfällena av saknad. Tillfällen då jag vill lyfta luren och ringa pappa och berätta vad jag gjort eller att få besöka mamma och dela livet en stund. Jag både hoppas på och räknar med att jag länge framöver kommer drabbas av den saknaden.

/Klas

 

PS.

Jo, jag vet. Jag har inte lyckats leva upp till min ambition att hålla igång bloggen så som det var tänkt. Inga ursäkter eller bortförklaringar. Det är som det är. Ibland är ambitionen högre än förmåga…