Rädsla

Är vi rädda för att säga vad vi tycker? Mer rädda idag än vad vi varit tidigare? Har möjligheterna att yttra sig, som ges i och med Internet, sociala medier, bloggar etc. gjort att vi blivit mer ”tysta” än tidigare? Egentligen är det rätt orelevant och ointressant att jämföra med hur det varit tidigare eftersom det ofta bara leder bort från själva kärnfrågan. Min fråga är mest om vi idag är rädda för att säga, skriva, förmedla vad vi tycker? Och i och med att jag lyfter frågan så är det uttryck förr att jag nog tycker det…

Jämför jag med förr (fast jag skrev att det var orelevant) så är jag inte lika säker på att vi blivit mer tysta, rädda, försiktiga. Mycket i vår tid öppnar för att yttra sig både här och där, vilket ofta är bra. Förr tror jag att det många gånger fanns en större tveksamhet till detta… men jag kan ha helt fel.

Idag är det många som skriver, tycker, twittrar, bloggar, Facebookar, Instagrammar osv. Jag är en av dem som gör så. Tycker om att finnas med i ”flödet” och vill inte bara vara passiv och läsa vad andra skriver utan även bjuda på mig själv, inom rimliga gränser.

I det som mer kan liknas vid ”debatt” och ”diskussioner” har jag haft en betydligt lägre profil. Orsaken till min försiktighet är i första hand två.
1/ Osäkerhet om jag kan föra debatt och diskussion på ett bra sätt, hinner hänga med i allt som händer och är beredd att ta konsekvensen av det jag skriver, eventuella misstag och mothugg.
2/ Osäkerhet kring hur det uppfattas om jag skriver när jag samtidigt har en ledarposition i kyrkan. Kan man då skriva personligt utan att det blir en ledares ord ”uppifrån”. Och svaret är ju att det inte helt går att dela upp men att jag samtidigt är jag i båda rollerna.

Min känsla är dock att debatten senaste året kraftigt förändrats. Det har blivit mer vanligt att de som lyfter fram en ”avvikande” åsikt (vad nu det står i relation till?), eller överhuvudtaget kliver fram, möts av så grova mothugg och påhopp att det är bortom all rimlighet. Många vittnar om att man möter rent och öppet hat! Vad står det för? Varför blir det så? Inte så sällan tycker jag att dessa ”övergrepp” i debatten kommer från dem som ropar allra högst för allas rätt att ha en personlig åsikt, vilket ju rimmar rätt illa. (Kastar jag ”sten i glashus” nu så får du gärna säga det, helst vänligt :-) )

Det som drog igång mina tankar denna gång är fler saker: En den debatt vi har i Equmeniakyrkan om försoning, men inte minst ett antal artiklar om andra ämnen i olika tidningar och bloggar samt en del Twitter och Facebook-inlägg mm. Vill du fördjupa dig i dem så kommer några här nedan. Annars hoppas du direkt till min slutkläm längre ned.

  • Tidningen Dagen har tagit upp detta ämne på flera sätt senaste månaderna, såväl genom reportage som på ledarsidan. Heder åt dem för detta. Idag står det t.ex. om att den blivande ärkebiskopen Ante Jackelen och hur hon sedan hon valdes blivit utsatt för en våg av näthat. Läs artikeln här.
    – ”Jag var inte beredd på denna illvilja och detta hat. Det är klart att jag är personligt berörd, det är svårt att värja sig när det är så mycket aggression, säger Antje Jackelén.”
  • Peter Hallström skriver där ett debattinlägg där han undrar var troendes bottenlösa förakt och hat kommer. ”Varför skriver kristna hatbrev? undrar han. För det är kanske det mest förvånande och störande för min del. Att så många med kristet förtecken beter sig så hänsynslöst. Läs debattinlägget här.
  • Just nu är det också en hård ton mellan Marcus Birro och företrädare för feminister i svallvågorna efter en av hans krönikor. Många har kommenterat och SVT:s nyheter har tagit upp det. Läs/se här. Jag tycker att man från båda sidor hamnar i samma fälla, nämligen när man företräder den ena sidan (den man själv tycker är rätt) är det okey att använda hårda ord och formuleringar men Gud nåde dig om du gör det från andra sidan.
  • Halkade så till sist in på ett långt, men välskrivet inlägg med rubriken ”Dagens Sverige präglas av tyst rädsla”, skriven av Helena Edlund och hennes erfarenheter efter att ha kritiserat Svenska kyrkans hållning mot Islam bl.a. Läs här. Jag kommer inte ihåg bakgrunden här och känner inte personen ifråga (vilket mycket väl kan göra att jag trampar i klaveret), men artikeln är intressant. Hon skriver bl.a.
    – ”Ett antal gånger har jag fått frågan om jag inte var beredd på att det skulle bli reaktioner och konsekvenser av mitt skrivande. Naturligtvis var jag det…
    Vad jag däremot inte var beredd på, var hatet. Det oresonliga, totala och förgörande hatet. Hatet som inte vilar förrän man ligger komplett stilla, tyst och oskadliggjord. Jag var inte beredd på att jag skulle få göra erfarenheten att det fanns människor som, om möjligheten fanns, utan att tveka skulle ha ställt upp mig mot en vägg och arkebuserat mig – enbart på grund av att jag yttrat åsikter de inte delade.”

Ja, detta blev nu väl långt, speciellt om du försökt läsa alla hänvisningarna och citaten ovan. Men hatet, föraktet och möjligheten att vräka ur sig vad som helst mot andra gör mig beklämd och lite rädd.

Min poäng är att jag är rädd för att vi mer och mer fått ett ”klimat” där vi inte orkar lyssna till varandra, inte är beredda att lära av andra, inte kan erkänna att vi själva kan ha fel eller där vi helt och hållet tystnar för att vi är ”rädda” för konsekvenserna. Ett ”klimat” där det är viktigare att ha rätt och själv få synas än att alla skall få möjlighet att höras

För att motverka detta tror jag att fler av oss som är tveksamma till att uttrycka oss måste våga kliva fram. Kyrkans roll är också oerhört viktig. Vi behöver våga vara tydliga med vad vi vill stå för, vilka värderingar som är våra men samtidigt så öppna och välkomnande att alla vågar ta plats, synas, höras. Både vi som kyrka, och jag som person, har mycket kvar att göra här men längtan finns hos mig, och jag vet vi är flera som delar den så låt oss hjälpas åt.

/Klas

Terapi

Berättade för min ”ädla hustru” idag att jag behöver terapi. Misstänker att hon tänkte att ”jo, det behöver du ofta… men vad är det nu då :-)?” Så, jag fortsatte och sa att jag funderar på att ge mig på att renovera badrummet… vilket föll i god jord.

Tror det är fler jobb än mitt där man ofta kan känna att det blir väl långsiktigt arbete där man inte ser de där tydliga och konkreta resultaten. I alla fall inte på kort sikt. Då går jag och längtar efter ett renoveringsobjekt, eller liknande, där jag får arbeta lite mer med kroppen och också efteråt kan få se det synliga resultatet. Att jobba i församling, med människor etc. ger liksom inte samma omedelbara feedback. Då behöver man hitta det nån annan stans. När det mer är tanken och känslan som arbetar i vardagen är det gott att få ”hugga i lite”.

Mitt problem (ja, ja, ett av dem…) är att jag reser såpass mycket att renoveringsprojekt tenderar att bli långsiktiga de också. Men jag trivs när jag får riva lite, bygga om, eller bygga från grunden, och sedan kan se det färdiga resultatet.

Så, min terapi just nu blir att sätta igång ett renoveringsprojekt. Började idag fundera över vad som behöver göras, när och hur, så kanske blir det verklig start senare i veckan… (Nästa vecka är jag mest i Stockholm så då lär inget bli gjort).

Vad gör du när du behöver koppla av eller få lite ”terapi”?

/Klas

Evangelisten

I hegen har det varit ett spännande arrangemang i Nässjö Missionskyrka med anledning av att det är 100 år sedan Svenska Missionsförbundet anställde den första ”riksevangelisten”. Missionsförbundet/Missionskyrkan och nu Equmeniakyrkan har alltså en hundraårig tradition av att bekräfta och anställa människor med den unika gåvan att evangelisera!

Reseevangelister finns i de flesta samfund, så i den bemärkelsen är det inget unikt, men oftast får dessa resa på så kallade ”fria kallelser” och har ingen fast anställning utan är beroende av att församlingar ”kallar” dem. Även de evangelister som är anställda av Equmeniakyrkan idag är beroende av ”kallelser” och i huvudsak så innebär det att de själva ”drar in” sin egen lön genom de församlingsbesök de gör. Den stora och viktiga skillnanden är att ”våra” evangelister har ett sammanhang som bekräftat dem genom att se deras gåvor och ge dem en fast anställning/tjänst eftersom vi menar att deras gåva är viktig i kyrkan.

Ofta blir jag förvånad över hur utmanande och svårt många i våra församlingar tycker det är med evangelister. Jag har stor respekt för att att flera bär med sig dåliga erfarenheter från tillfällen då man upplevt ”väckelsemötet” och evangelisten alltför närgången och överdriven. Alla gånger har det inte blivit rätt här. Men det finns också många tillfällen (jag undrar om det inte är fler) när mesigheten och bristen på glöd och iver gjort att människor lämnat kyrkan besvikna och fattigare.

Visst kan det vara så att evanglisten emellanåt vill lite för mycket och går lite för långt. Det ligger liksom i gåvan. Frågan är ändå om det inte är bättre att vilja för mycket än att vilja för lite?

När det blir fel behöver vi prata med varandra om det och lära oss av det snarare än att ta avstånd. För mig är det faktiskt mer allvarligt när nerv och evangeliets utmaning inte verkar finnas alls. (Men här är det viktigt att inte eget tyckande och gillande får styra för mycket, för inte så sällan är det ju helt enkelt så att vi inte förstår andras uttryck eftersom vi inte är vana vid dem. Då kan vi behöva stanna upp en tid och lära oss se och uppleva det djup som vi kanske först inte ser)

För mig har inte behovet av evangelister minskat, tvärtom! Jag är stolt över att Equmeniakyrkan fortsätter att prioritera detta. Men självklart behöver formerna för evangelisationsarbetet vara i förändring precis som allt annat vi gör i kyrkan.
Lika självklart är det att evangelister inte är det enda vi behöver i församlingslivet. Inte minst diakonin skulle må väl av ett uppsving. När diakonens och evangelistens gåvor på allvar får gå hand i hand kommer människor bättre förstå vem Gud är och ges möjlighet att möta Honom.

/Klas

Här kan du läsa ett par reportage från helgen i Nässjö
http://equmeniakyrkan.se/blog/gemensamframtid/evangelisationen-i-fokus/
http://www.dagen.se/nyheter/evangelister-kraftsamlar/

Fritt fall – eller…

Joel Halldorf utmanade förra veckan kyrkan (i en artikel i Sändaren som går att läsa här) att tydligare våga se verkligheten. Se att vi dramatiskt minskar och behöver förbereda oss för en ”vinter” som är i antågande. En vinter som kommer bli bister därför att medlemsantalet så kraftigt går tillbaka och också därför att vi i många av våra matriklar redan har väldigt mycket ”luft” = det är många namn där som inte längre är med aktivt. I mångt och mycket delar jag hans uppfattning och beskrivning

Att under dessa förutsättningar fortsätta som om ingen fara råder är en strutsmentalitet som inte kommer hjälpa oss vidare. Tvärtom behöver vi se verkligheten så som den är och arbeta därifrån. Även om det för en del kanske mest känns nedslående med sådan här uppgifter så reagerar jag tvärtom. Jag blir inte nedslagen utan utmanad att vara med och vända trenden och jag tror det är fullt möjligt, om än inte enkelt.

Det jag möjligen blir nedslagen av är när vi själva inom kyrkan inte vågar se sanningen i vitögat, inte vågar bryta mönstret och bygga på nya sätt. Inte på allvar våga söka Guds ledning och tro att Han både vill och kan något annat. För min övertygelse är stark att Gud fortfarande både vill och kan använda sin kyrka och oss som vill tillhöra Honom för att nå nya människor med evangelium!

 

I Equmeniakyrkan bärs vi just nu bl.a. av orden ”Förnyelse, Utveckling och Växt” och satsar rejält både på att få fram handledare och inspiratörer som stödjer de församlingar som vill anta utmaningen och vända trenden. Det är ett långsiktigt arbete som kommer ge resultat först om några år. All förändring tar tid.

En viktig faktor i detta arbete är att finna de nyckelpersoner som lokalt, i varje församling, är bärare av Guds kallelse, vision och ledaregenskaper för att bära förändringen vidare!

Innan jag blev distriktsföreståndare och regional kyrkoledare arbetade jag med ungefär samma saker som församlingsutvecklarna nu går in i. Då som mentor och handledare. Min erfarenhet från det arbetet är att det var i de församlingar där jag kunde identifiera och stödja just dessa lokala ledare som en förändring sedan skedde. Finns inte den kraften lokalt så spelar det ingen roll hur många bra samlingar vi erbjuder från nationellt eller regionalt håll. Någon måste vara bärare av detta varje vecka, år ut och år in, troget, uthålligt, modigt osv. för att förändringen skall bli verklighet.

Så ett av mina böneämnen för att förändringen skall ske är just att Gud skall kalla och utrusta fler ledare som vi kan få vara med och uppmuntra i sitt lokala sammanhang.
Och du som redan står där. Jag ber också om att du skall få den kraft du behöver för att orka vidare och inte tappa tron på de möjligheter som Gud ger i varje tid.

 

Joel Halldorf skriver, att vår uppgift, inte minst i denna tid, är ”att räcka livets bröd till hungrande människor”. Jag instämmer och skulle uttrycka det som att vår uppgift (också) är att erbjuda evangelium och mötet med Jesus Kristus för där finns det liv som bär vidare.

För mycket

Ibland blir det för mycket…

För en dryg vecka sedan, den 25/10, skrev några personer som tillhör nätverket för klassisk baptism, ett inlägg i tidningen Dagen där de väckte frågor om Equmeniakyrkans teologi och val av kyrkoledare i allmänhet och Sofia Camnerins (biträdande kyrkoledare) försoningssyn i synnerhet. Frågor som, om de framförts på ett (i mina ögon) bättre sätt, hade kunnat leda till ett spännande samtal. Nu följdes frågorna av så många hårda omdömen och tuff kritik av Sofia och kyrkan, att samtalet efteråt mest handlat om just den hårda tonen.

En vecka senare, i fredags den 1/11, kom svar från några olika håll (länk till inläggen finns att läsa längst ned här). Bland dem som svarade fanns vi kyrkoledare, alla tio, tillsammans med kyrkostyrelsens ordförande. Det var första gången som vi tillsammans skrev något (att det var första gången är inte så märkligt eftersom de flesta av oss är relativt nya i jobbet) men det är klart… det kan kännas rätt mastigt när vi alla står där tillsammans som undertecknare till ett inlägg. Vi funderade nog lite till mans om det var rimligt med den ”tyngden” och tyckte nog det då. Med facit i hand är jag rädd att det blev för mycket… i synnerhet som det samtidigt fanns ytterligare två inlägg med en viss ”tyngd” i samma tidning. Ett från några av dem som före bildandet av Equmeniakyrkan stod i ledningen för Baptistsamfundet och ett från en professor, Tomas Kazen, på Teologiska Högskolan.

(Tomas Kazens svar var för mig lika illa som det från företrädarna för klassisk baptism. Inte i första hand för dess teologiska innehåll, där de står långt från varandra, utan för att tonen och anklagelserna i svaret för mig var lika besvärande som i det inledande debattinlägget från klassisk baptism)

Jag står självklart bakom det vi som kyrkoledare skrev och tycker det var befogat eftersom tonen och kritiken i det första inlägget var som den var. Men när det kommer samtidigt med de två andra inläggen (även om vi inte visste om varandra i förväg) så blir det liksom för mycket. Min rädsla är att det då upplevs som locket på, vilket vi verkligen inte menar. Jag/vi menar att öppenhet, olika förhållningssätt, tydlighet och förtroende måste kunna finnas sida vid sida. Den öppenheten, olikheten och det förtroendet finns bland oss kyrkoledare, även om vi inte tänker och tycker exakt lika i alla frågor. Min och vår önskan är att öppenheten skall finnas i hela vår kyrka och i relation med andra samfund och kyrkor.

När frågor, reaktioner och svar blir alltför ”hårda” finns risk att öppenheten går förlorad och därmed tydligheten. För öppenhet kräver tydlighet och tydlighet kräver förtroende. Vi måste känna förtroende att säga/skriva det vi är och tänker just nu utan att bli misstänkliggjorda. När det inte är möjligt tystnar vi ofta och då förlorar liksom alla.

Jag skulle välkomna om företrädarna för klassisk baptism gjorde ett nytt försök att skriva. Skriva sina frågor men också beskriva sina egna utgångspunkter utan att måla in någon annan i ett hörn och misstänkliggöra. Jag skulle välkomna om Sofia Camnerin, Tomas Kazen och många, många fler gjorde likadant. Framförallt skulle jag välkomna om varje inlägg avslutades med en smiley :-)!

Att frågorna blir laddade blir för mig ett bevis för att vi just nu behöver tala och skriva om dem. Kanske är det inte bara utanför kyrkan som kunskapen om tro och kristendom är svag och behöver förtydligas. Även för oss i kyrkan finns anledning att på nytt återerövra den tro som bär oss, genom studier och goda samtal. Inte minst för att se vilka konsekvenser det bör få i våra liv idag. Då är frågor kring Jesus död och uppståndelse och den försoning det innebär oerhört centrala. För att så långt det är möjligt förstå denna Guds gåva till oss behöver vi varandra!

/Klas

PS. Påminner om att det som skrivs här är mina personliga tankar och inget gemensamt uttalande från kyrkan eller kyrkoledningen :-) DS.

Länk till de olika inlägg jag hänvisar till ovan (via dem kan du, om du är intresserad, också hitta många fler inlägg på bloggar mm):

Den 1/11 fanns följande ”svar” publicerade:

Aldrig för gammal

Måste bara länka till en helt fantastisk artikel om en 89-årig pastor som förstått att det aldrig är försent för att tjäna med de redskap och gåvor man fått. För att inte tala om att ha förstått att kyrkan behöver söka nya vägar och se möjligheterna där man är och att vårt uppdrag som kyrka är att nå nya människor med evangelium. Därför har han startat en ”husförsamling” på det äldreboende där han bor just nu.
Han säger bl.a.: ”The church needs to (focus) not on itself, but on people outside the church,” Rev. Jackson said. ”Here I’m doing it. A couple (of those who attended the house church) belong to First UMC, but others are not church affiliated: that’s mission.”
(Min översättning): Kyrkan behöver fokusera, inte på sig själv utan på människor utanför kyrkan. Pastor Jackson säger: ”Här gör jag det. Några (av dem som är med i husförsamlingen) tillhör UMC, medan andra inte har någon kyrklig relation. Det är mission!

Och här länken till artikeln (som är på engelska)