På resa

Sitter på Umeå flygplats och väntar på mitt flyg. det första av två flyg idag. Är på väg bort, på ett sätt som jag hoppas skall bli en resa i många riktningar, inte minst inåt. Första flyget går till Arlanda och sedan fortsätter jag till London där jag skall sova en natt innan jag tar tåget vidare.
Har fått förmånen att åka iväg en vecka på retreat. Kommer att vara i Wales på St Beunos och tillbringa veckan i tystnad, lyssnande inåt och uppåt.

Skulle nog inte säga att jag i grunden är en retreatmänniska. Har inget emot tystnad men kan också bli rätt rastlös där… Några av mina vänner ler lite när jag berättar vad jag skall göra (och undrar förmodligen i sitt stilla inre om jag kommer klara det…) ;-).
Nu känns det ändå oerhört förmånligt och motiverat att få denna möjlighet. Till viss del är det naturligtvis avkoppling men mest tid att släppa en del av det som upptar vardagen och få mer tid med Gud, utan allt det som i vanliga fall stör.

För alla av oss tror jag det är nödvändigt att söka efter reträttplatser där vi sänker ambitionsnivån och arbetsinsatsen för att mer prioritera relationen till Gud. Att göra resan inåt, djupare och längre än vad som annars är möjligt. Det ger energi till vardagen.

Efter retreaten fortsätter vi som familj till Italien på semester. Maria och jag firar då 30 års äktenskap och har goa barn som fortfarande vill vara med oss och därför åker vi alla fyra på en annan sorts resa tilsammans.
Det innebär att jag under tre veckor kommer vara i stort sett helt frånkopplad det vanliga, svår att nå och så vidare. Tror dock att ”världen” kommer överleva min frånvaro och Du också…
Hoppas återkomma med förnyad energi och glädje :-)! Inte minst med en förnyad och fördjupad relation till Jesus eftersom det är det som bär oss alla framåt.

/Klas

Atmosfär-2

(Detta är del 2 så läs gärna först förra blogginlägget)

Här om dagen fick jag ett mail från en elev som hade massor av frågor. En av frågorna var: ”Varför är du med i just det samfund du är med i?” Och jag svarade: ”Jag har växt upp i Svenska Missionskyrkan, som idag är Equmeniakyrkan, och därför har det alltid varit naturligt för mig.”
Kanske skulle jag kunnat hamna i vilken kyrka och samfund som helst. Min pappa sa t.ex. att han velat bli Frälsningssoldat men de fanns inte där vi bodde, annars kunde jag möjligen ha växt upp inom Frälsningsarmén.  Idag är övertygad om att Equmeniakyrkan är det bästa alternativet ;-), åtminstone för mig!

Jag har haft (och har) förmånen att stor del av mitt liv verka i det som nu är Equmeniakyrkan och har inget som helst behov av att byta sammanhang. Precis som de flesta (tror jag) kan jag bli trött på, trött av, besviken, frustrerad på mitt eget sammanhang och mig själv :-), men tror inte att ”gräset är grönare någon annan stans”.  Equmeniakyrkan är mitt ”hem” och min ”familj” där jag känner mig hemma och får hjälp att växa i tron. Det är den kyrka jag tror Gud kallat mig till.

 

Vad är min poäng då med inlägget i går och idag? Vad är det för tanke jag vill dela? Skall försöka sätta ord på det, även om det är lite svårt…

Att Ulf Ekman konverterar är för mig en bisak. Det sätter däremot fokus på den rörelse från väckelserörelserna till de historiska kyrkorna, som Joel Halldorf lyfte fram. Katolska kyrkan, som jag bara känner något, uppfattar jag har de sista åren genomgått en stor förändring, som fortsätter i och med en ny påve (vilket är en sorts väckelserörelse i sig). Det attraktiva i Katolska kyrkan och de historiska kyrkorna idag kan bl.a. vara att man får vara del i ett större sammanhang och dela den trygghet de har i sin tradition. Men framförallt består attraktivitet i om människor känner att här finns en ”atmosfär” som berör. Guds andes närvaro!

Djupast sett handlar vårt ,och alla människors sökande, inte om formen och strukturen i olika församlingar, kyrkor eller sammanhang utan om det levande mötet med Jesus Kristus och Andens liv erbjuds och finns där – ”Atmosfären”, för att använda Frank Mangs ord. Att färre döps idag tror jag inte beror så mycket på formen, eller att det skulle vara för dyrt att vara medlem, utan på att man inte är/blir berörd av Gud själv.

Vi tenderar ofta att kritisera vårt egna sammanhang, och andra kyrkors, utifrån formerna och uttrycken. För mig är detta sekundärt! Det viktiga och helt avgörande är om den helige Ande får utrymme och möjlighet att beröra oss så att det öppnar upp för nya möten med Jesus själv! Det kan ske, och sker, i vilken tradition som helst och det är detta vi behöver söka, snarare än i det ytliga.

Därmed inte sagt att formen inte har betydelse! Den har jättestor betydelse och vi bör i varje tid söka de former och uttryck som hjälper oss att bli öppna och fria för att ta emot och fyllas av Anden. Men form utan ande är död medan däremot Ande utan struktur kan innehålla Liv.

I de blogginlägg, artiklar och samtal jag mött denna vecka så saknar jag detta perspektiv. Min fråga, och drivkraft, är hur vi möter människors, och vår egen, längtan efter ”rum” där Guds Ande är närvarande och berör. Om det sker i Katolska kyrkan, hos Livets ord eller i Equmeniakyrkan har väl ändå mindre betydelse. Viktigast är mötet med Jesus – det är det som förvandlar mig, dig och världen till det bättre (och där fick jag in Equmeniakyrkans vision också :-) ). För att möjliggöra och öppna för det mötet är ”atmosfären” avgörande.

Atmosfär-1

Tänkte verkligen inte jag skulle skriva något med anledning av att Ulf Ekman i söndags meddelade att han och frun lämnar Livets ord och konverterar till Katolska kyrkan. SÅ många andra har denna vecka ägnat sig åt att kommentera och reflektera över detta. Läs t.ex. Rune W Dahlén som skriver utmärkt på www.blipastor.nu (som för övrigt är en sida med många intressanta blogginlägg väl värd att följa).

Men en tanke börjar växa fram hos mig bland annat utifrån detta plus några saker till…
Så här kommer del 1, fortsätter i morgon med del 2

  1. I tidningen Dagen säger Joel Halldorf i en intervju apropå Ekman här att ”En annan trend är att strömmen mellan samfunden nu i högre grad går från väckelserörelsen till de historiska kyrkorna, medan det tidigare har varit tvärtom.” och jag läser vidare:
    Joel Halldorf ser Ekmans konvertering som ett underkännande av hela reformationen.
    – Åtminstone indirekt är Ulf Ekmans beslut ett erkännande om att det protestantiska projektet inte höll. Reformationen ledde till splittring, inte reform, menar han.”

  2. Idag kan man läsa i Kyrkans tidning (här) att ”det för första gången är färre än hälften av barnen i Sverige som döps. Samtidigt var Svenska kyrkans medlemstapp i fjol det näst största någonsin, nära 90 000”. Är osäker på om man då räknat med dop som sker i andra kyrkor i Sverige eller ej … Oavsett vilket så är det förmodligen är det på samma sätt i de flesta av våra samfund. I hela västvärlden har det länge pågått en dramatisk minskning när det gäller tillhörigheten till våra kyrkor.
  3. I flera olika sammanhang så möter jag idag en trend, ett språk, en teologi, ett förhållningssätt där Kyrkan nämns före Tron på Jesus, där Dopet blir viktigare än det Personliga mötet med Jesus, där Medlemskap betonas före Livsgemenskapen med Jesus själv. Detta är ofta otydligt och svårt att fånga i ord. Skulle i alla fall krävas en djupare analys än vad jag har utrymme för här. Men jag tycker mig ana ett mönster…
  4. Den gamle väckelseevangelisten Frank Mangs, som är den allra ”största” evangelist vi haft i Skandinavien, talade mycket om ”atmosfär”. Som jag uppfattar honom handlar det inte om någon upphaussad stämning (det kan säkert förekommit även på hans möten men jag tror inte att det var vad han själv var ute efter), manipulativ förkunnelse eller speciell struktur. Frank Mangs sökte efter, var hela sitt liv en sökare, var beroende och levde av den Heliga Andes närvaro och beröring.

Trygve Erikson uttrycker det väl (här), som ett brev personligt riktat till Frank Mangs:
”Frank, det första nyckelordet som jag tänker på i din förkunnelse, är nog utan tvivel Atmosfären. Du var i hög grad beroende av den. När du steg upp i talarstolen märkte du det genast. Om det kom en kylig känsla från dina lyssnare kunde det ofta hända, att du steg ned, satte dej vid pianot eller orgeln. Du slog några ackord och sedan började du sjunga någon av dina älsklingssånger.
Det var då det hände. Några eller många av lyssnarna började bedja och snart hördes ett stilla Gudsbrus. Då upphörde du att sjunga och snabbt var du uppe i talarstolen på nytt. Nu fanns den i salen: atmosfären. Nu var lyssnarna och Kristus med dej, Frank! När har du och jag bett för predikanten i vår kyrka? Vi borde göra det.”

Fortsättning och försök till sammanfattning av ”min tanke” kommer i morgon… :-)