Idén om Gud

Vi har just dragit igång detta års Fjällkonfa i Hemavan och jag ser fram emot tre intensiva men härliga veckor tillsammans. Det är i år 12 konfirmander, 6 K2:or (vilket är lika med fjolårskonfirmander som är med som hjälpledare och därmed får en ledarutbildning) samt 5 ledare.

En del funderar med mig om det inte är jobbigt med tre veckors läger, om jag aldrig tröttnar osv. Jag brukar svara att visst är jag trött efteråt men lägren och konfirmanderna ger mig alltid mer energi än de tar. Och vår första lektion i förmiddags bara underströk detta. För när man år efter år möter ungdomar som just gått ut årskurs 8 så upptäcker man/jag vilka frågor och strömningar som är på gång. Vår första lektion om Gud och gudsbilder gjorde det särskilt tydligt i år.

Vi talade om Gud, vilka associationer vi får när vi tänker på ”honom” osv. När jag sedan ställde frågan: ”Är det viktigt att veta om Gud finns eller ej?”, så blev det extra intressant. För svaret var ungefär; att det viktiga är inte om Gud finns eller ej utan att vi var och en kan få bilda oss vår egen uppfattning om honom och tro som vi vill.

När jag försökte sammanfatta vad det var de sa och beskrev det som att ”Idén om Gud” var viktigare än om Gud själv fanns och var konkret, så höll de allra flesta med. Det skulle snarare vara svårare och jobbigare om Gud verkligen fanns, eftersom man då kunde bli besviken och tvingas omvärdera sin egen bild för mycket, sa några… Vi gjorde några värderingsövningar kring detta som understryk att de flesta just nu tänkte samma sak.

För mig blir detta ett övertydligt exempel på den genomindividualiserade tid vi lever i och som ungdomar särskilt växer in i. Var och en skall få tro som man vill, och en konkret, levande och verksam Gud blir närmast störande eftersom det kan tvinga mig till att omvärdera den tro och idé som jag har om ”honom” och livet.

Jag talade naturligtvis om för konfirmanderna :-) att jag och vi som ledare kommer att göra allt vi kan för att presentera en konkret, levande och närvarande Gud som ”ÄR”! och ser fram emot många spännande diskussioner. Vi får se hur det går.

 

Mötet med unga människor som tänker och reflekterar kring tro är oerhört berikande. Det lär mig tidigt vilka frågor som just nu är stora och viktiga. Vi som kristna och som kyrka behöver därför finnas med i det mötet och ibland vara en positiv motbild och framför allt visa på en levande Gud som just är närvarande och verksam idag.

/Klas

PS. Följ oss gärna på bloggen där det varje dag kommer finnas berättelser och bilder från det vi gjort tillsammans. Du hittar bloggen på www.fjallkonfa.se DS.

Latrintunnepredikan

Han tog fast mig mitt i trappan efter ett möte vi haft med en grupp i kyrkan han tillhör. Jag var där på besök för att prata om några frågor de hade. Han hade hunnit gå ned en våning en stund efter vårt möte och var nu på väg upp igen medan jag var klar efter att ha pratat med några andra och skulle nu ned för trappan.

Där stannade vi i trappan och tackade varandra för dagen och pratade lite allmänt. Då ser jag att det är något han vill säga och avvaktar lite. Så tittar han mig i ögonen och säger ungefär så här:

– ”Jag har tänkt säga detta till dig ett tag och nu vill jag försöka formulera det. Du predikar alltid bra när du är här på besök, och det uppskattar jag, men jag minns inte längre vad du sagt…”

Där hade ju jag kunnat bli förnärmad och stött i kanten men det fanns inte något i hans ord som föranledde mig att känna så. Tvärtom så vet jag att han oftast brukar komma fram till mig efter de gånger jag predikat och tackar varmt. Också nu var det värme i hans ord. Istället avvaktade jag den fortsättning som jag förstod skulle komma.

– ”Däremot”, sa han, ”minns jag när du var lägerchef på distriktets scoutläger för drygt tio år sedan och du själv bar och körde latrintunnor på ett släp. Det är märkligt hur det vi gör med våra händer (våra handlingar) väger så mycket tyngre än vad vi säger (våra ord).”

 

Jag säger ofta när jag talar om ledarskap att vi som ledare själva måste vara beredda att göra ”skitjobbet”. Inte bli för fina i kanten för att hugga in där det behövs och göra det som kan verka enkelt eller under vår ”värdighet”. Här fick jag ett rungande bevis för att det åtminstone någon gång fungerat även i mitt liv.

Att tala och vägleda genom att berätta för andra hur de skall göra, det är en av ledarens uppgifter. Men ingen av oss får någonsin bli för fina för att emellanåt själv bli ”skitig” om händerna och göra det som andra drar sig för. Kanske är det så att just när vi gjort ”skitjobbet” så skapas öppenheten att också säga de ord som verkligen behövs sägas eftersom förtroendet byggts underifrån.

 

Jag är oerhört tacksam för orden i trappan. Visst vill jag att mina predikningar skall göra djupt intryck och vara minnesvärda. Men ”latrintunnepredikan” kanske är en av de viktigaste jag hållit fast jag inte tänkte på den som så då. Var ju bara ett jobb som behövde göras av någon, t.ex. mig :-)

Kyrkokonferens 2014

Förra året vid den här tiden så skrev jag ett rejält blogginlägg om att vi som kyrka hade antagit ett nytt namn: Equmeniakyrkan! Tänk att det bara gått ett år och ändå känns det som om vi alltid hetat just Equmeniakyrkan. Namnet blev, och är, rätt!
Att sedan många förkortar det och bara säger Equmenia är till viss del ett problem. Det skulle enkelt kunna lösas genom att ungdomsförbundet Equmenia var lite mer generösa och t.ex. lade till ”Ung” efter Equmenia. Då kunde vi säga Equmenia om hela vår rörelse och sedan lägga till ”ung” respektive ”kyrkan” efteråt för att förtydliga de gånger vi behövde det.. Jag hoppas det blir så så småningom. Praktiken kommer ”tvinga ” oss dit varken vi vill eller ej, tror jag.

I år är jag tacksam för att många motioner lyft och hjälpt oss poängtera att vi skall vara en kyrka på alla livets områden som: Diakoni, Miljö. Rättvisa, Fred, Klimat, Mångfald etc. Jag hade gärna sett några motioner som även lyfte fram behovet av mission/evangelisation, just för att inte dessa olika sidor av vad det är att vara kristen och kyrka skall upplevas som motsatser. De kompletterar varandra och jag är glad varje gång engagerade brinnande människor lyfter de områden som jag själv inte brinner mest för. Det är så vi skall komplettera varandra!

20140601-164808-60488852.jpgSedan är jag glad och tacksam för goda gudstjänster som jag upplevde ”bättre” än vad de varit på flera år. Här fanns den blandning av ”folklighet”, ”högtidlighet” och ”andlighet” som jag emellanåt saknat. Jag hade för egen del förmånen att vara med bland förebedjarna som vid varje gudstjänst erbjöd personlig förbön. Är för mig alldeles självklart att vi skall erbjuda den möjligheten när vi samlas både till kyrkokonferens och i våra gudstjänster på hemmaplan.
Utan att ha räknat är min uppskattning att nästan 100 personer sökt sig till någon av förebedjarna under de gudstjänster vi hade. Ungefär lika många skrev bönelappar och ännu fler tände ljus vid ljusbärarna!
De bönelappar som skrevs delade vi förebedjare upp oss emellan och ber nu för dem under närmaste veckan. Är en förmån att få läsa och be för de olika behov som många skrivit ned.

Marta, (Signe), Frida och Oskar fråm Region Nord

Marta, (Signe), Frida och Oskar fråm Region Nord

Personligen var kanske det största i år att få be för de pastorer som kommer från vår region, Marta, Frida och Oskar. Det känns särskilt som att alla dessa tre är ”mina/våra” (inte bara Oskar som ju är det) och det rör djupt i hjärtat att de nu skall få gå ut i tjänst. Att sedan Marta och Elina (tillsammans med hennes man Oskar) fått tjänst i Region Nord gör det hela ännu bättre. Hela klassen i år är genom dem närmare mitt hjärta än vanligtvis och jag ber om rik välsignelse över dem och för de församlingar de kommer att tjäna.

Stort och varmt tack till alla som gjort det praktiskt möjligt att samlas till årets kyrkokonferens. Ni gör ett jättejobb!

/Klas