Individualism och kristen tro – 4

Fortsätter min serie om individualism och kristen tro. Störst behållning har du om du först läser del 1, 2 och 3 först om du inte redan gjort det!

Grundfrågan är: ”Hur är vi församling och presenterar den kristna tron i en tid då ”Idén om Gud”, och att jag får tro som jag själv vill, är viktigare än om Gud verkligen finns på riktigt. Där sekulariseringen och individualismen också gått djupt in i våra egna liv och församlingar?”
Häng med, kommentera och fundera tillsammans med mig

 

Hur sekulariserade och individualiserade har vi blivit

Frågan är, förutom vilka ord och sätt vi idag har att presentera Gud och inbjuda till mötet med Jesus, hur sekulariserad och individualiserade har vi som kristna, församlingar och kyrka blivit?

Får man tro som man vill eller finns det gränser? Vilka är dessa gränser i så fall?

Här om söndagen hörde jag en person i gudstjänsten säga, i all välmening och därför att vederbörande ville att alla skulle känna sig välkomna och hemma precis som de är, ”att här får man tro som man vill”. Och eftersom jag just nu grubblar på dessa frågor så reagerade jag. För det kan man väl ändå inte, eller…? I alla fall inte om man skall kalla sig kristen.

 

Vi är nog ofta likadana som Mose. Vi förväntar oss inte att Gud skall komma till oss så att det syns, märks och blir rent fysiskt. Vi ber emellanåt om det men tror inte riktigt på det. För vi har vant oss vid att Gud håller sig på bekvämt avstånd och sköter sina angelägenheter väldigt tyst och omärkbart. Därför kan vi fortsätta våra liv ungefär som vi vill och bara lägga till en del fromma attribut.

Nog har det hänt att vi upplevt Gud sådär starkt att vi nästan gott sönder, men för flera av oss var det för länge sedan. Visst säger vi att vi tror på en levande och verksam Gud som vandrat omkring här på jorden som en levande människa i Jesus Kristus, men så är det ju inte idag… eller?

Och frågan är om det är känslan eller intellektet vi skall tala till?

Har vi själva kommit så långt från upplevelsen att vi glömt hur det är och inte ”tillåter” sökare och nya kristna att göra den upplevelsen? Hur reagerar du t.ex. på den här berättelsen som Alice Bah Kuhnkes också delade i Dagen förra veckan: Hon fick frågan: ”Har du några trosupplevelser som blivit vändpunkter i ditt liv?” och svarar:

”-Jag har egentligen flera. En jättestor sådan upplevelse var när jag befann mig på gränsen mellan Haiti och Dominikanska republiken och såg barn som levde i misär. Barnens mamma var alkoholist, prostituerad och gravid och de fyra barnen var undernärda. Det var fruktansvärt och jag önskade faktiskt livet ur dem. Det är sant, jag gick bakom ett skjul och bad ”Gud du måste släcka deras liv, för deras liv är ett helvete och det kommer att bli ett helvete. Det finns ingen ljusning. Så jag ber dig snälla, snälla Gud, ta deras liv”.

-Det är nog det hemskaste jag gjort. Men precis när jag tänkt den tanken fylldes jag av en otroligt stark känsla som fyllde hela min kropp. Och jag fick plötsligt en förståelse, och här är det fantastiska, att det är ju mitt liv som är meningslöst så länge som det finns människor som har det så här. Så länge det finns mammor som prostituerar sig och ber om att få betalt i alkohol. Det var en enorm känsla, jag kan få mitt liv att få mening, om jag hjälper de här människorna, belyser de här problemen, lever ett kristet liv som till syvende och sist går ut på att minska mänskligt lidande.

-Så när jag gick bort från skjulet var jag fylld av kraft och styrka och jag orkade möta de här barnen. Sedan dess har jag aldrig känt den bottenlösa meningslösheten. Det var en otroligt viktig händelse i mitt liv.”

Individualism och kristen tro – 3

Fortsätter min serie om individualism och kristen tro. Störst behållning har du om du först läser del 1 och 2 först om du inte redan gjort det!

Grundfrågan är: ”Hur är vi församling och presenterar den kristna tron i en tid då ”Idén om Gud”, och att jag får tro som jag själv vill, är viktigare än om Gud verkligen finns på riktigt. Där sekulariseringen och individualismen också gått djupt in i våra egna liv och församlingar?”
Häng med, kommentera och fundera tillsammans med mig

 

Jag är

Till konfirmanderna (som jag skrev om i inlägg 1) som sa att ”det viktiga är inte om Gud finns eller ej utan att vi var och en kan få bilda oss vår egen uppfattning om honom och tro som vi vill”, talade jag naturligtvis om, med ett leende, att jag och vi som ledare skulle att göra allt vi kunde under de tre veckor vi skulle vara tillsammans för att presentera en konkret, levande och närvarande Gud som ”ÄR”!

Rätt ofta återvände vi till och landade i berättelse om när Mose mötte Herren i den brinnande busken. För en dag när Mose var ute och vaktade sina får, alltså en synnerligen vanlig arbetsdag i hans liv, så händer något som totalt ruskar om honom och ger livet en helt ny riktning!
Han var en from man, såvitt vi förstår i alla fall. Trodde på Gud och tillbad Honom så som man gjorde på denna tid. Ändå lunkade livet på och Gud höll sig på bekvämt avstånd utan att störa för mycket. I en bemärkelse skulle man kunna säga att Mose hade blivit ”sekulariserad”.
Så inträffar det otänkbara! För helt plötsligt så kliver Gud rakt in i Mose liv och tillvaro och stör så det står härliga till. En buske brinner, fast det inte är vanligt eld. Det är en ängel som visar sig i formen av en eldslåga i en törnbuske.

Det är inte bara det att marken blir så helig så att Mose uppmanas att ta av sig skorna. Händelsen är och blir helig för Mose därför att han där och då möter Gud på ett sätt som han inte väntat sig, inte kunnat ana eller drömma om i sin vildaste fantasi. Så gör ju bara inte Gud.

Inte nog med mötet – där kommer också kallelsen – och inget blir sig längre likt för Mose. Ett möte, ett heligt möte, förändrar i den stunden hela livet för honom och fast han kämpar emot, försöker komma undan, söker argument för att slippa undan så är vägen nu utstakad. Han får ett fullständigt omöjligt uppdrag: Att befria Israels folk från en av de stora makterna på den tiden, Egypten, och leda dem ut i öknen, bort från slaveri och till ett nytt land.

Det är nästan lika storslaget som att Gud blir människa. Att han i Jesus tar form och gestalt och genom det presenterar vem Gud är och erbjuder en väg till gemenskap med Honom själv som inte var möjlig förut. Erbjuder hela världen, inklusive dig och mig, tro, försoning, befrielse och upprättelse.

Mose möter Han som är Alpha och Omega, A och O, början och slutet. Som alltid har funnits och alltid kommer att finas, från evighet till evighet, Oföränderlig, evig, allsmäktig etc. Universums Skapare och Herre!

 

Inte bara en from idé

När Mose inför sitt uppdrag frågar, inte så mycket för att få ett bra svar som för att slippa undan, ”Vem är du? Vem skall jag säga har sänt mig?” Får han till svar (2 Mos 3:14): ”»Jag är den jag är. Säg dem att han som heter ’Jag är’ har sänt dig till dem.” Ord som vi ofta återvände till i somras med konfirmanderna.
Alltså en levande Gud, verksam och närvarande. Inte bara en from idé eller tanke utan en Gud som ÄR!

Precis detta säger den kristna tron! Gud är inte någon from idé eller tankebyggnad som vi själva skapat. Gud är levande, verksam och närvarande i alla tider och blev själv människa för att försona oss med honom. Återuppbygga den relation som vi är skapade för.

Eller som det beskrivs med orden i Psalm 521:3 (Psalmer och Sånger):

Var glad, för Kristus lever!
Han hälsa åt oss vann.
I hans försoning strömmar
det nya livet fram.

Vi tillber inga läror
och ingen from idé.

Vi är ett folk på vandring
i tro på livets Gud.

Individualism och kristen tro – 2

Här kommer mitt andra inlägg om individualism och kristen tro. Läs del 1 först om du inte redan gjort det! här

Grundfrågan är: ”Hur är vi församling och presenterar den kristna tron i en tid då ”Idén om Gud”, och att jag får tro som jag själv vill, är viktigare än om Gud verkligen finns på riktigt. Där sekulariseringen och individualismen också gått djupt in i våra egna liv och församlingar?”
Häng med, kommentera och fundera tillsammans med mig

 

Söker fakta men går på känsla

I vår tid är min upplevelse att människor väldigt mycket söker efter fakta. Man vill veta hur det ligger till, ha grundliga förklaringar till sådant man hör ser och upplever. Ställer höga krav på att andra väl skall kunna underbygga det man säger, ha bevis, annars så förkastar man eller dömer ut det.

Konfirmanderna hade mängder av frågor. Ville ha svar, precis som människor i vår tid. Vi ledare uppmuntrade dem också att fråga och fråga, diskutera och fundera. Speciellt som ung är det oerhört viktigt när man söker efter sig själv och sin egen tro.

Men ofta så kräver människor idag väldigt mycket mer av andra än vad man själv klarar av att leva upp till. Inte minst våra politiker drabbas av det. De nyvalda ministrarna har knappt börjat sina jobb innan de avkrävs svar och beslut. För att inte tala om hur deras liv nagelfars för att hitta misstag som kan skapa rubriker. (I år har media inte haft det lätt att hitta misstagen. Värst är väl att Åsa Romson målat med miljöfarlig färg och att Alice Bah Kuhnke är kristen…)

Men själv, personligen, så bygger de flesta sina liv på känslan: ”Det känns bra”, eller ”jag känner för det” är argument som inte så lätt låter sig motsägas, men som står i motsats till att man av andra kräver tydliga och underbyggda bevis. Det är många sätt en oerhört motsägelsefull tid vi lever i och vi skall inte tro eller hävda att vi själva är befriade från att tänka och leva likadant. Detta är ett av utslagen av den överindividualiserade tid som vi lever i just nu.

Som kristna så säger vi oss tro på Bibeln, även om vi i sanningens namn ofta väljer ut vilka delar vi väljer att hålla fast vid och vilka vi blundar för… Ändå är vår hållning, eller bör vara, att Bibeln är sann. Inte alltid bokstavligen sann utan en sanning som måste tolkas och förstås utifrån sitt sammanhang och vilken språkform som används. Men ändå, det är Guds Ord! Och i den bemärkelse någon sorts obestridlig fakta som vi inte kan blunda för eller överge om vi vill vara kristna.

Samtidigt så lyfter vi fram den personliga erfarenheten av mötet med Jesus som något avgörande för den kristna övertygelsen. Många av oss menar väldigt starkt att det är just här som förvandlingen och förändringen sker i våra liv. Mötet med Jesus Kristus som förvandlar mig, dig och världen.
Alice Bah Kuhnke (vår nya kultur- och demokratiminister) fick frågan i tidningen Dagen i förra veckan: ”Hur mycket baseras din tro på det intellektuella, och hur mycket baseras på känsla?” och svarar: ”-I dag är det känsla till 99 procent, jag känner det här i hela min kropp. Sedan tycker jag om att diskutera hur man praktiserar tron och intellektualisera kring det. Men det är den här känslan som bär min tro och mitt kristna liv.”

 

Kunskap eller upplevelse

Vi kommer inte från samtalet om vad som är viktigast? Den teoretiska kunskapen eller den erfarenhetsbaserade upplevelsen. Och från tid till annan så faller vi antingen i det ena eller andra diket, både som individer och som församlingar/kyrka. Det är också sant att vi är olika som personer och behöver mer eller mindre av det ena eller andra, men ändå…

Vi måste självklart sträva efter att varken falla i kunskaps eller upplevelsediket utan erkänna att båda är viktiga. Högt och tydligt säga att tron tål att ifrågasättas, utforskas och prövas. Annars vore den inte Sanningen. Men också mena att det finns delar som vi aldrig kommer att helt kunna förklara utan de måste ta emot i tro. Och det finns ett möte med levande Gud som alla mår väl av att erfara.

Här uppstår frågan igen om hur vi möter människor i vår tid med evangelium? När det inte längre finns EN sanning utan var och en skall ha rätten att finna sin egen… hur undervisar vi då så att vi möter nutidsmänniskan?
Går det över huvud taget att säga som Jesus gör? att: ”Jag är vägen sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.” Joh 14:6. Det är ju ett oerhört anspråk som väl ändå utesluter möjligheten att du och jag kan tänka och tro som vi själva vill? Att var och en blir salig på sin egen tro?

Jag har mer på gång så fortsättning följer, men börja gärna kommentera och fundera med mig redan nu

 

Individualism och kristen tro – 1

Jag inleder nu ett antal inlägg om individualism och kristen tro. Grundfrågan är: ”Hur är vi församling och presenterar den kristna tron i en tid då ”Idén om Gud”, och att jag får tro som jag själv vill, är viktigare än om Gud verkligen finns på riktigt. Där sekulariseringen och individualismen också gått djupt in i våra egna liv och församlingar?”
Häng med, kommentera och fundera tillsammans med mig

 

Fjällkonfa – Individualism och kristen tro

I sommar så hade jag som vanligt en konfagrupp i Hemavan – Fjällkonfa – under tre veckor. Jag säger som alltid, visst är jag trött när jag kommer hem, men med mer energi och tacksamhet än innan. Varje år så lär jag mig något nytt, får fatt på viktiga nutidsfrågor och inte minst får dela tro och liv med fantastiska ungdomar och ledare i denna härliga miljö och natur som finns i Hemavan.

Om man tror att ungdomar inte är öppna för andlighet, kristen tro osv så har man fel. Om man tror att de inte möter Jesus när tillfälle ges, då har man också fel. Jag får nåden att se detta hända varje sommar och det var ingen skillnad i år. Vi delar många fantastiska upplevelser under de här tre veckorna. Lektioner, fjällturer, grottkrypning, glaciärvandring och mycket mycket mer. Men nästan alla vittnar om att kvällsandakten är en av de bästa stunderna på dagen och en möjlighet både att uppleva Gud och få samla tankarna i stillhet och vila.
En skriver i utvärderingen: ”Kvällsandakterna är nästan det jag kommer sakna allra mest. Att be tillsammans, sitta tyst och smälta allt. Att tänka tillbaka på dagen en stund på kvällen ger allt som hänt ett nytt värde.”
En annan skriver: ”Blev berörd på olika sätt varje kväll.”

Flera kommer till lägret och är väldigt tveksamma till kristen tro. Många åker därifrån med en gryende tro och några med en avgjord tro, även om man långt ifrån är färdig.

 

Gud som idé

När vi börjar lektionerna så brukar jag starta i gudsbilder. Försöker förklara att ingen kan veta allt om Gud. Att Gud alltid är större, men att vi ändå använder ord om Honom som att Gud är Evig, Kärlek, Allsmäktig, Nådefull osv.
Så frågar jag hur de tänker om Gud, vilka associationer får ni? Är det viktigt om Gud finns eller ej? Och om han finns är det då viktigt att tro på honom eller ej? Osv.

När jag i år ställde frågan: ”Är det viktigt att veta om Gud finns eller ej?”, så blev det extra intressant. För svaret var ungefär; att det viktiga är inte om Gud finns eller ej utan att vi var och en kan få bilda oss vår egen uppfattning om honom och tro som vi vill.

När jag försökte sammanfatta vad det var de sa och beskrev det som att ”Idén om Gud” var viktigare än om Gud själv fanns och var konkret, så höll de allra flesta med. I alla fall just då.
Det skulle snarare vara svårare och jobbigare om Gud verkligen fanns, sa de, eftersom man då kunde bli besviken och tvingas omvärdera sin egen bild för mycket … Vi gjorde några värderingsövningar kring detta som understryk att de flesta just då tänkte samma sak.

 

Individualism och sekularisering

För mig blir detta ett övertydligt exempel på den genomindividualiserade tid vi lever i och som ungdomar särskilt växer in i. Var och en skall få tro som man vill. En konkret, levande och verksam Gud blir närmast störande eftersom det kan tvinga mig till att omvärdera den tro och idé som jag har om ”honom” och livet.

Det viktiga blir att få tro som vi själva vill och det vi gör då är att reducera Gud till en idé, en tanke, en snuttefilt som vi själva styr över, är Herre över, fast det borde vara tvärtom. Det här tänkesättet tror jag i allra högsta grad har smugit sig in hos oss kristna också, även mig, eftersom det gärna blir lite bekvämare så. Det är ju inte längre så viktigt med gemensamma trosläror, även om vi söker dem. När vi har dem så skall det ändå finnas öppenhet att ta dem till sig eller välja att tro annorlunda.

I vår tid så skall ju alla få tycka vad dom vill, leva som dom vill och vara som dom vill. Normer och värderingar skall kritiseras och ifrågasättas – många gånger med rätta. Risken är att vi slänger ut ”barnet med badvattnet” och förlorar oss själva, viktiga värden och förhållningssätt, och inte minst förlorar Gud.

Men hur möter vi unga och äldre idag där detta är en grundläggande verklighet och övertygelse? Hur presenterar vi tron så att den blir levande och Gud verklig?

 

Fortsättning följer, men börja gärna kommentera och fundera med mig

På gång igen

I helgen har vi haft Regionfest för Equmeniakyrkan i Region Nord, och Tonårskalas och Regionsstämma för Equmenia Nord. Ca 100 personer var samlade under lördagen och ungdomarna började redan på fredag och stannade till idag – söndag. Alltid oerhört gott att få träffas och jag blir lika imponerad som alltid över att så många satsar på att resa långt över dagen för att vara med. Tror att alla ändå kände det värdefullt.

Jag skrev på kort på Twitter så här: ”Goda samtal, möten och inspiration på Region Nords #eqnord Regionfest och Tonårskalas.” Fick då en respons som sa: ” ’Goda samtal/möten’ är sååååå EqK-medelålders! Paraphrase, please!” Så jag ändrade till: ”Bra snack och gott häng”, vilket fick godkänt :-). Nu skall vi alldeles strax fira Gudstjänst med ungdomarna som är kvar och församlingarna här i Piteå.

 

Det går verkligen upp och ned med hur mycket skrivet det blir här på bloggen. Nu tänker jag ta nya tag och ta upp ett oerhört stort och aktuellt ämne som levt starkt i mig sedan i sommar.

I går så talade jag om detta under ett pass vi hade på Regionfesten. Det handlar om Individualism och Kristen tro – hur ”Idén om Gud” blivit viktigare än om Gud verkligen finns eller ej. För mig är detta ett starkt tecken på den överindividualiserade tid vi lever i, som ställer till det för oss i vår undervisning men som också starkt påverkar oss i våra församlingar. Detta är en de av sekulariseringen som bryter sig in hos oss.

Jag formulerade ämnet så här: ”Hur är vi församling och presenterar den kristna tron i en tid då ”Idén om Gud”, och att jag får tro som jag själv vill, är viktigare än om Gud verkligen finns på riktigt. Där sekulariseringen och individualismen också gått djupt in i våra egna liv och församlingar?”

Det kommer att bli en serie inlägg under kommande veckor… så håll ögonen öppna och kommentera gärna! Det är viktigt att vi får igång ett samtal om detta viktiga område. Hoppas du vill haka på