Ungdomar

Jo, jag vet att jag sagt och skrivit det förut men måste ändå göra det igen… om ungdomar och tacksamheten efter ett läger… Denna gång Nyårslägret ”Frozen”IMG_7933

Kom igår kväll hem från ännu ett tonårsläger. Ett läger där jag denna gång mest försökt hålla mig i bakgrunden eftersom det funnits andra ledare som stått för programmet och ansvaret. Det är det ena som är fantastiskt att se och uppleva. Detta att det hela tiden kommer fram nya ledare som ställer upp för de ungdomar som kommer med på lägret. De finns där och ordnar program, visar omsorg och tar tid för samtal, ber med dem som behöver förbön och kramas och bråkar med dem som behöver närhet mm mm.

De sista åren har vi faktiskt haft förmånen att ha nästan för många ledare som vill vara med på nyårslägret! Ett synnerligen angenämt bekymmer.
Det är så kul att se att flera av dem som varit med som tonåringar förut trivts så bra och nu växt in i att vara ledare. Och att det också kommer nya ledare till regionen från andra håll som bidrar med sina erfarenheter. Känner stor tacksamhet för detta och njuter av att bara få finnas med och se hur allt fungerar fast (eller tack vare att 😉 ) jag håller mig i bakgrunden.

Men då dessa tonåringar… Fortfarande hör jag emellanåt att tonåringar är jobbiga, tröttsamma, besvärliga, störande och förstörande… Att det är svårt att förmedla tro och Jesus till dem… Det märkliga är att jag inte ser dessa på våra läger. Kanske är de så att vi bara får de välartade, goda, trevliga, snälla, uppmuntrande, glada till våra läger…? Ungdomar som vid varje andakt tar vara på möjligheten att sjunga lovsång, tända ljus och be, vara stilla, be om förbön osv. Eller också är det så att miljön i Hemavan och alla fantastiska ledare plockar fram det bästa hos de tonåringar som kommer till lägren vi har?
Jag vet inte vilket, men jag vet att gång efter gång så har jag förmånen att möta fantastiska ungdomar som är positiva, bryr sig om varandra, stöttar och uppmuntrar och, inte minst, gör livsavgörande möten med Jesus Kristus etc. etc.

Självklart så finns det en annan sida där vi också möter många unga som har det jobbigt och tufft hemma och i skolan. Som behöver lägren för att få en fristad där man kan gråta ut, bli tröstad, vara sig själv, möta Jesus i andakter och förbön. Nästan alla brottas hårt med sig själva och livet och behöver någon som lyssnar och tar dem på allvar. Det gör det ju bara än mer fantastiskt att vi i Equmenia och Equmeniakyrkan tillsammans kan erbjuda sådana miljöer med Jesus i centrum.

Så jag är tacksam! Tacksam för så många goda, duktiga, ansvarstagande ledare. Tacksam för mötet med alla dessa fantastiska ungdomar som tar sitt liv och sin tro på allvar och för Equmenia och Equmeniakyrkan som bereder plats och möjlighet för det goda mötet med Jesus som förvandlar.

IMG_8316/Klas

 

I år blev jag dubbad till Oboy-kungen (trots att jag själv mest dricker kaffe). En ära som jag kommer leva på länge :-) (se bild).

Individualism och kristen tro – 4

Fortsätter min serie om individualism och kristen tro. Störst behållning har du om du först läser del 1, 2 och 3 först om du inte redan gjort det!

Grundfrågan är: ”Hur är vi församling och presenterar den kristna tron i en tid då ”Idén om Gud”, och att jag får tro som jag själv vill, är viktigare än om Gud verkligen finns på riktigt. Där sekulariseringen och individualismen också gått djupt in i våra egna liv och församlingar?”
Häng med, kommentera och fundera tillsammans med mig

 

Hur sekulariserade och individualiserade har vi blivit

Frågan är, förutom vilka ord och sätt vi idag har att presentera Gud och inbjuda till mötet med Jesus, hur sekulariserad och individualiserade har vi som kristna, församlingar och kyrka blivit?

Får man tro som man vill eller finns det gränser? Vilka är dessa gränser i så fall?

Här om söndagen hörde jag en person i gudstjänsten säga, i all välmening och därför att vederbörande ville att alla skulle känna sig välkomna och hemma precis som de är, ”att här får man tro som man vill”. Och eftersom jag just nu grubblar på dessa frågor så reagerade jag. För det kan man väl ändå inte, eller…? I alla fall inte om man skall kalla sig kristen.

 

Vi är nog ofta likadana som Mose. Vi förväntar oss inte att Gud skall komma till oss så att det syns, märks och blir rent fysiskt. Vi ber emellanåt om det men tror inte riktigt på det. För vi har vant oss vid att Gud håller sig på bekvämt avstånd och sköter sina angelägenheter väldigt tyst och omärkbart. Därför kan vi fortsätta våra liv ungefär som vi vill och bara lägga till en del fromma attribut.

Nog har det hänt att vi upplevt Gud sådär starkt att vi nästan gott sönder, men för flera av oss var det för länge sedan. Visst säger vi att vi tror på en levande och verksam Gud som vandrat omkring här på jorden som en levande människa i Jesus Kristus, men så är det ju inte idag… eller?

Och frågan är om det är känslan eller intellektet vi skall tala till?

Har vi själva kommit så långt från upplevelsen att vi glömt hur det är och inte ”tillåter” sökare och nya kristna att göra den upplevelsen? Hur reagerar du t.ex. på den här berättelsen som Alice Bah Kuhnkes också delade i Dagen förra veckan: Hon fick frågan: ”Har du några trosupplevelser som blivit vändpunkter i ditt liv?” och svarar:

”-Jag har egentligen flera. En jättestor sådan upplevelse var när jag befann mig på gränsen mellan Haiti och Dominikanska republiken och såg barn som levde i misär. Barnens mamma var alkoholist, prostituerad och gravid och de fyra barnen var undernärda. Det var fruktansvärt och jag önskade faktiskt livet ur dem. Det är sant, jag gick bakom ett skjul och bad ”Gud du måste släcka deras liv, för deras liv är ett helvete och det kommer att bli ett helvete. Det finns ingen ljusning. Så jag ber dig snälla, snälla Gud, ta deras liv”.

-Det är nog det hemskaste jag gjort. Men precis när jag tänkt den tanken fylldes jag av en otroligt stark känsla som fyllde hela min kropp. Och jag fick plötsligt en förståelse, och här är det fantastiska, att det är ju mitt liv som är meningslöst så länge som det finns människor som har det så här. Så länge det finns mammor som prostituerar sig och ber om att få betalt i alkohol. Det var en enorm känsla, jag kan få mitt liv att få mening, om jag hjälper de här människorna, belyser de här problemen, lever ett kristet liv som till syvende och sist går ut på att minska mänskligt lidande.

-Så när jag gick bort från skjulet var jag fylld av kraft och styrka och jag orkade möta de här barnen. Sedan dess har jag aldrig känt den bottenlösa meningslösheten. Det var en otroligt viktig händelse i mitt liv.”

Individualism och kristen tro – 3

Fortsätter min serie om individualism och kristen tro. Störst behållning har du om du först läser del 1 och 2 först om du inte redan gjort det!

Grundfrågan är: ”Hur är vi församling och presenterar den kristna tron i en tid då ”Idén om Gud”, och att jag får tro som jag själv vill, är viktigare än om Gud verkligen finns på riktigt. Där sekulariseringen och individualismen också gått djupt in i våra egna liv och församlingar?”
Häng med, kommentera och fundera tillsammans med mig

 

Jag är

Till konfirmanderna (som jag skrev om i inlägg 1) som sa att ”det viktiga är inte om Gud finns eller ej utan att vi var och en kan få bilda oss vår egen uppfattning om honom och tro som vi vill”, talade jag naturligtvis om, med ett leende, att jag och vi som ledare skulle att göra allt vi kunde under de tre veckor vi skulle vara tillsammans för att presentera en konkret, levande och närvarande Gud som ”ÄR”!

Rätt ofta återvände vi till och landade i berättelse om när Mose mötte Herren i den brinnande busken. För en dag när Mose var ute och vaktade sina får, alltså en synnerligen vanlig arbetsdag i hans liv, så händer något som totalt ruskar om honom och ger livet en helt ny riktning!
Han var en from man, såvitt vi förstår i alla fall. Trodde på Gud och tillbad Honom så som man gjorde på denna tid. Ändå lunkade livet på och Gud höll sig på bekvämt avstånd utan att störa för mycket. I en bemärkelse skulle man kunna säga att Mose hade blivit ”sekulariserad”.
Så inträffar det otänkbara! För helt plötsligt så kliver Gud rakt in i Mose liv och tillvaro och stör så det står härliga till. En buske brinner, fast det inte är vanligt eld. Det är en ängel som visar sig i formen av en eldslåga i en törnbuske.

Det är inte bara det att marken blir så helig så att Mose uppmanas att ta av sig skorna. Händelsen är och blir helig för Mose därför att han där och då möter Gud på ett sätt som han inte väntat sig, inte kunnat ana eller drömma om i sin vildaste fantasi. Så gör ju bara inte Gud.

Inte nog med mötet – där kommer också kallelsen – och inget blir sig längre likt för Mose. Ett möte, ett heligt möte, förändrar i den stunden hela livet för honom och fast han kämpar emot, försöker komma undan, söker argument för att slippa undan så är vägen nu utstakad. Han får ett fullständigt omöjligt uppdrag: Att befria Israels folk från en av de stora makterna på den tiden, Egypten, och leda dem ut i öknen, bort från slaveri och till ett nytt land.

Det är nästan lika storslaget som att Gud blir människa. Att han i Jesus tar form och gestalt och genom det presenterar vem Gud är och erbjuder en väg till gemenskap med Honom själv som inte var möjlig förut. Erbjuder hela världen, inklusive dig och mig, tro, försoning, befrielse och upprättelse.

Mose möter Han som är Alpha och Omega, A och O, början och slutet. Som alltid har funnits och alltid kommer att finas, från evighet till evighet, Oföränderlig, evig, allsmäktig etc. Universums Skapare och Herre!

 

Inte bara en from idé

När Mose inför sitt uppdrag frågar, inte så mycket för att få ett bra svar som för att slippa undan, ”Vem är du? Vem skall jag säga har sänt mig?” Får han till svar (2 Mos 3:14): ”»Jag är den jag är. Säg dem att han som heter ’Jag är’ har sänt dig till dem.” Ord som vi ofta återvände till i somras med konfirmanderna.
Alltså en levande Gud, verksam och närvarande. Inte bara en from idé eller tanke utan en Gud som ÄR!

Precis detta säger den kristna tron! Gud är inte någon from idé eller tankebyggnad som vi själva skapat. Gud är levande, verksam och närvarande i alla tider och blev själv människa för att försona oss med honom. Återuppbygga den relation som vi är skapade för.

Eller som det beskrivs med orden i Psalm 521:3 (Psalmer och Sånger):

Var glad, för Kristus lever!
Han hälsa åt oss vann.
I hans försoning strömmar
det nya livet fram.

Vi tillber inga läror
och ingen from idé.

Vi är ett folk på vandring
i tro på livets Gud.

Individualism och kristen tro – 2

Här kommer mitt andra inlägg om individualism och kristen tro. Läs del 1 först om du inte redan gjort det! här

Grundfrågan är: ”Hur är vi församling och presenterar den kristna tron i en tid då ”Idén om Gud”, och att jag får tro som jag själv vill, är viktigare än om Gud verkligen finns på riktigt. Där sekulariseringen och individualismen också gått djupt in i våra egna liv och församlingar?”
Häng med, kommentera och fundera tillsammans med mig

 

Söker fakta men går på känsla

I vår tid är min upplevelse att människor väldigt mycket söker efter fakta. Man vill veta hur det ligger till, ha grundliga förklaringar till sådant man hör ser och upplever. Ställer höga krav på att andra väl skall kunna underbygga det man säger, ha bevis, annars så förkastar man eller dömer ut det.

Konfirmanderna hade mängder av frågor. Ville ha svar, precis som människor i vår tid. Vi ledare uppmuntrade dem också att fråga och fråga, diskutera och fundera. Speciellt som ung är det oerhört viktigt när man söker efter sig själv och sin egen tro.

Men ofta så kräver människor idag väldigt mycket mer av andra än vad man själv klarar av att leva upp till. Inte minst våra politiker drabbas av det. De nyvalda ministrarna har knappt börjat sina jobb innan de avkrävs svar och beslut. För att inte tala om hur deras liv nagelfars för att hitta misstag som kan skapa rubriker. (I år har media inte haft det lätt att hitta misstagen. Värst är väl att Åsa Romson målat med miljöfarlig färg och att Alice Bah Kuhnke är kristen…)

Men själv, personligen, så bygger de flesta sina liv på känslan: ”Det känns bra”, eller ”jag känner för det” är argument som inte så lätt låter sig motsägas, men som står i motsats till att man av andra kräver tydliga och underbyggda bevis. Det är många sätt en oerhört motsägelsefull tid vi lever i och vi skall inte tro eller hävda att vi själva är befriade från att tänka och leva likadant. Detta är ett av utslagen av den överindividualiserade tid som vi lever i just nu.

Som kristna så säger vi oss tro på Bibeln, även om vi i sanningens namn ofta väljer ut vilka delar vi väljer att hålla fast vid och vilka vi blundar för… Ändå är vår hållning, eller bör vara, att Bibeln är sann. Inte alltid bokstavligen sann utan en sanning som måste tolkas och förstås utifrån sitt sammanhang och vilken språkform som används. Men ändå, det är Guds Ord! Och i den bemärkelse någon sorts obestridlig fakta som vi inte kan blunda för eller överge om vi vill vara kristna.

Samtidigt så lyfter vi fram den personliga erfarenheten av mötet med Jesus som något avgörande för den kristna övertygelsen. Många av oss menar väldigt starkt att det är just här som förvandlingen och förändringen sker i våra liv. Mötet med Jesus Kristus som förvandlar mig, dig och världen.
Alice Bah Kuhnke (vår nya kultur- och demokratiminister) fick frågan i tidningen Dagen i förra veckan: ”Hur mycket baseras din tro på det intellektuella, och hur mycket baseras på känsla?” och svarar: ”-I dag är det känsla till 99 procent, jag känner det här i hela min kropp. Sedan tycker jag om att diskutera hur man praktiserar tron och intellektualisera kring det. Men det är den här känslan som bär min tro och mitt kristna liv.”

 

Kunskap eller upplevelse

Vi kommer inte från samtalet om vad som är viktigast? Den teoretiska kunskapen eller den erfarenhetsbaserade upplevelsen. Och från tid till annan så faller vi antingen i det ena eller andra diket, både som individer och som församlingar/kyrka. Det är också sant att vi är olika som personer och behöver mer eller mindre av det ena eller andra, men ändå…

Vi måste självklart sträva efter att varken falla i kunskaps eller upplevelsediket utan erkänna att båda är viktiga. Högt och tydligt säga att tron tål att ifrågasättas, utforskas och prövas. Annars vore den inte Sanningen. Men också mena att det finns delar som vi aldrig kommer att helt kunna förklara utan de måste ta emot i tro. Och det finns ett möte med levande Gud som alla mår väl av att erfara.

Här uppstår frågan igen om hur vi möter människor i vår tid med evangelium? När det inte längre finns EN sanning utan var och en skall ha rätten att finna sin egen… hur undervisar vi då så att vi möter nutidsmänniskan?
Går det över huvud taget att säga som Jesus gör? att: ”Jag är vägen sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.” Joh 14:6. Det är ju ett oerhört anspråk som väl ändå utesluter möjligheten att du och jag kan tänka och tro som vi själva vill? Att var och en blir salig på sin egen tro?

Jag har mer på gång så fortsättning följer, men börja gärna kommentera och fundera med mig redan nu

 

Individualism och kristen tro – 1

Jag inleder nu ett antal inlägg om individualism och kristen tro. Grundfrågan är: ”Hur är vi församling och presenterar den kristna tron i en tid då ”Idén om Gud”, och att jag får tro som jag själv vill, är viktigare än om Gud verkligen finns på riktigt. Där sekulariseringen och individualismen också gått djupt in i våra egna liv och församlingar?”
Häng med, kommentera och fundera tillsammans med mig

 

Fjällkonfa – Individualism och kristen tro

I sommar så hade jag som vanligt en konfagrupp i Hemavan – Fjällkonfa – under tre veckor. Jag säger som alltid, visst är jag trött när jag kommer hem, men med mer energi och tacksamhet än innan. Varje år så lär jag mig något nytt, får fatt på viktiga nutidsfrågor och inte minst får dela tro och liv med fantastiska ungdomar och ledare i denna härliga miljö och natur som finns i Hemavan.

Om man tror att ungdomar inte är öppna för andlighet, kristen tro osv så har man fel. Om man tror att de inte möter Jesus när tillfälle ges, då har man också fel. Jag får nåden att se detta hända varje sommar och det var ingen skillnad i år. Vi delar många fantastiska upplevelser under de här tre veckorna. Lektioner, fjällturer, grottkrypning, glaciärvandring och mycket mycket mer. Men nästan alla vittnar om att kvällsandakten är en av de bästa stunderna på dagen och en möjlighet både att uppleva Gud och få samla tankarna i stillhet och vila.
En skriver i utvärderingen: ”Kvällsandakterna är nästan det jag kommer sakna allra mest. Att be tillsammans, sitta tyst och smälta allt. Att tänka tillbaka på dagen en stund på kvällen ger allt som hänt ett nytt värde.”
En annan skriver: ”Blev berörd på olika sätt varje kväll.”

Flera kommer till lägret och är väldigt tveksamma till kristen tro. Många åker därifrån med en gryende tro och några med en avgjord tro, även om man långt ifrån är färdig.

 

Gud som idé

När vi börjar lektionerna så brukar jag starta i gudsbilder. Försöker förklara att ingen kan veta allt om Gud. Att Gud alltid är större, men att vi ändå använder ord om Honom som att Gud är Evig, Kärlek, Allsmäktig, Nådefull osv.
Så frågar jag hur de tänker om Gud, vilka associationer får ni? Är det viktigt om Gud finns eller ej? Och om han finns är det då viktigt att tro på honom eller ej? Osv.

När jag i år ställde frågan: ”Är det viktigt att veta om Gud finns eller ej?”, så blev det extra intressant. För svaret var ungefär; att det viktiga är inte om Gud finns eller ej utan att vi var och en kan få bilda oss vår egen uppfattning om honom och tro som vi vill.

När jag försökte sammanfatta vad det var de sa och beskrev det som att ”Idén om Gud” var viktigare än om Gud själv fanns och var konkret, så höll de allra flesta med. I alla fall just då.
Det skulle snarare vara svårare och jobbigare om Gud verkligen fanns, sa de, eftersom man då kunde bli besviken och tvingas omvärdera sin egen bild för mycket … Vi gjorde några värderingsövningar kring detta som understryk att de flesta just då tänkte samma sak.

 

Individualism och sekularisering

För mig blir detta ett övertydligt exempel på den genomindividualiserade tid vi lever i och som ungdomar särskilt växer in i. Var och en skall få tro som man vill. En konkret, levande och verksam Gud blir närmast störande eftersom det kan tvinga mig till att omvärdera den tro och idé som jag har om ”honom” och livet.

Det viktiga blir att få tro som vi själva vill och det vi gör då är att reducera Gud till en idé, en tanke, en snuttefilt som vi själva styr över, är Herre över, fast det borde vara tvärtom. Det här tänkesättet tror jag i allra högsta grad har smugit sig in hos oss kristna också, även mig, eftersom det gärna blir lite bekvämare så. Det är ju inte längre så viktigt med gemensamma trosläror, även om vi söker dem. När vi har dem så skall det ändå finnas öppenhet att ta dem till sig eller välja att tro annorlunda.

I vår tid så skall ju alla få tycka vad dom vill, leva som dom vill och vara som dom vill. Normer och värderingar skall kritiseras och ifrågasättas – många gånger med rätta. Risken är att vi slänger ut ”barnet med badvattnet” och förlorar oss själva, viktiga värden och förhållningssätt, och inte minst förlorar Gud.

Men hur möter vi unga och äldre idag där detta är en grundläggande verklighet och övertygelse? Hur presenterar vi tron så att den blir levande och Gud verklig?

 

Fortsättning följer, men börja gärna kommentera och fundera med mig

På gång igen

I helgen har vi haft Regionfest för Equmeniakyrkan i Region Nord, och Tonårskalas och Regionsstämma för Equmenia Nord. Ca 100 personer var samlade under lördagen och ungdomarna började redan på fredag och stannade till idag – söndag. Alltid oerhört gott att få träffas och jag blir lika imponerad som alltid över att så många satsar på att resa långt över dagen för att vara med. Tror att alla ändå kände det värdefullt.

Jag skrev på kort på Twitter så här: ”Goda samtal, möten och inspiration på Region Nords #eqnord Regionfest och Tonårskalas.” Fick då en respons som sa: ” ’Goda samtal/möten’ är sååååå EqK-medelålders! Paraphrase, please!” Så jag ändrade till: ”Bra snack och gott häng”, vilket fick godkänt :-). Nu skall vi alldeles strax fira Gudstjänst med ungdomarna som är kvar och församlingarna här i Piteå.

 

Det går verkligen upp och ned med hur mycket skrivet det blir här på bloggen. Nu tänker jag ta nya tag och ta upp ett oerhört stort och aktuellt ämne som levt starkt i mig sedan i sommar.

I går så talade jag om detta under ett pass vi hade på Regionfesten. Det handlar om Individualism och Kristen tro – hur ”Idén om Gud” blivit viktigare än om Gud verkligen finns eller ej. För mig är detta ett starkt tecken på den överindividualiserade tid vi lever i, som ställer till det för oss i vår undervisning men som också starkt påverkar oss i våra församlingar. Detta är en de av sekulariseringen som bryter sig in hos oss.

Jag formulerade ämnet så här: ”Hur är vi församling och presenterar den kristna tron i en tid då ”Idén om Gud”, och att jag får tro som jag själv vill, är viktigare än om Gud verkligen finns på riktigt. Där sekulariseringen och individualismen också gått djupt in i våra egna liv och församlingar?”

Det kommer att bli en serie inlägg under kommande veckor… så håll ögonen öppna och kommentera gärna! Det är viktigt att vi får igång ett samtal om detta viktiga område. Hoppas du vill haka på

 

 

Konfirmandledare

IMG_3484Jag gissar att jag varit med som konfirmandledare i ca 25 grupper under de år som jag varit pastor. Från början mest som veckoläsning i de församlingar jag arbetat i och de senaste 15 åren som ledare och ansvarig för Fjällkonfa i Hemavan. Numer ingår knappast detta i min ordinarie tjänst som regional kyrkoledare men jag ser till att skapa utrymme för det av flera skäl…

  1. För det första för att jag själv tycker det är så oerhört roligt. Visst är jag trött efter tre veckors läger (som idag när jag kom hem från Hemavan sent på kvällen igår) men varje gång så ger mig mötet med dessa fantastiska ungdomar mer energi än det tar. Det är verkligen en nåd att få vara med!
  2. För det andra därför att mötet med unga människor i åldern 14-16 år och deras frågor hjälper mig att förstå vilka frågor som är aktuella just nu för ungdomar, och i samhället i stort, därför att de ofta är spegelbilder av sådant som de möter och brottas med idag. Jag får liksom hjälp att både se nuet och framtiden och ana vilka frågeställningar som kommer bli viktigare och viktigare om några år när ungdomarna själva blivit vuxna. Självklart förändras frågorna när de blir äldre men t.ex. i år så har individualismen fått ett mycket tydligare ansikte där vi som ledare fått brottas tillsammans med dem kring detta.
  3. För det tredje så tror jag på fullaste allvar att konfirmationsläsning är bland det allra viktigaste vi som församlingar och kyrka gör. Här får vi undervisa och samtala om kristen tro och de stora livsfrågorna. Här får vi förmedla Bibelns berättelser (och det behövs verkligen för kunskapen är mycket låg). Här får vi mötas till andakt och gudstjänst och erbjuda djupa och genuina möten med Jesus. Här får vi utmana och uppmuntra till att ta avgörande steg i livet och välja att bli kristen. Här får vi bekräfta unga människor och visa att de är älskade och sedda osv. osv.

IMG_3468Och det finns ingen anledning att sikta lågt och bara göra konfirmationsläsningen halvdant.
Låt istället konfirmation blir det viktigaste ni som församling gör och låt det få utrymme, tid, kraft och pengar eftersom inget är viktigare!

För Fjällkonfa så har vi två mål. Det ena är att dessa tre lägerveckor skall vara de bästa veckorna i ungdomarnas liv (så här långt), och för det andra att när man åker hem så skall man ha fått så mycket erfarenhet, kunskap och smak av vad kristen tro är så man ”vet” vad man säger Ja eller Nej till. Det är att spänna bågen hårt, men det är det värt. När vi efteråt samtalar med konfirmanderna och läser utvärderingarna så tycker de flesta att vi lyckats med båda målen. Det är bara att vara tacksam!

Om du, liksom jag, är konfirmandledare så har du världens viktigaste uppdrag. Var stolt över det och låt det få utrymme. Du är med och gör skillnad för Guds rike och i ungdomarnas liv. Gör intryck och avtryck som kommer följa dem under hela livet!

/Klas

PS. Allt som hände under årets Fjällkonfa hittar du i den blogg som skrivs under lägret. Vet du någon som kommer gå klass 8 kommande läsår så tipsa dem gärna om bloggen och om möjligheten att gå och läsa i Hemavan.

Idén om Gud

Vi har just dragit igång detta års Fjällkonfa i Hemavan och jag ser fram emot tre intensiva men härliga veckor tillsammans. Det är i år 12 konfirmander, 6 K2:or (vilket är lika med fjolårskonfirmander som är med som hjälpledare och därmed får en ledarutbildning) samt 5 ledare.

En del funderar med mig om det inte är jobbigt med tre veckors läger, om jag aldrig tröttnar osv. Jag brukar svara att visst är jag trött efteråt men lägren och konfirmanderna ger mig alltid mer energi än de tar. Och vår första lektion i förmiddags bara underströk detta. För när man år efter år möter ungdomar som just gått ut årskurs 8 så upptäcker man/jag vilka frågor och strömningar som är på gång. Vår första lektion om Gud och gudsbilder gjorde det särskilt tydligt i år.

Vi talade om Gud, vilka associationer vi får när vi tänker på ”honom” osv. När jag sedan ställde frågan: ”Är det viktigt att veta om Gud finns eller ej?”, så blev det extra intressant. För svaret var ungefär; att det viktiga är inte om Gud finns eller ej utan att vi var och en kan få bilda oss vår egen uppfattning om honom och tro som vi vill.

När jag försökte sammanfatta vad det var de sa och beskrev det som att ”Idén om Gud” var viktigare än om Gud själv fanns och var konkret, så höll de allra flesta med. Det skulle snarare vara svårare och jobbigare om Gud verkligen fanns, eftersom man då kunde bli besviken och tvingas omvärdera sin egen bild för mycket, sa några… Vi gjorde några värderingsövningar kring detta som understryk att de flesta just nu tänkte samma sak.

För mig blir detta ett övertydligt exempel på den genomindividualiserade tid vi lever i och som ungdomar särskilt växer in i. Var och en skall få tro som man vill, och en konkret, levande och verksam Gud blir närmast störande eftersom det kan tvinga mig till att omvärdera den tro och idé som jag har om ”honom” och livet.

Jag talade naturligtvis om för konfirmanderna :-) att jag och vi som ledare kommer att göra allt vi kan för att presentera en konkret, levande och närvarande Gud som ”ÄR”! och ser fram emot många spännande diskussioner. Vi får se hur det går.

 

Mötet med unga människor som tänker och reflekterar kring tro är oerhört berikande. Det lär mig tidigt vilka frågor som just nu är stora och viktiga. Vi som kristna och som kyrka behöver därför finnas med i det mötet och ibland vara en positiv motbild och framför allt visa på en levande Gud som just är närvarande och verksam idag.

/Klas

PS. Följ oss gärna på bloggen där det varje dag kommer finnas berättelser och bilder från det vi gjort tillsammans. Du hittar bloggen på www.fjallkonfa.se DS.

Kyrkokonferens 2014

Förra året vid den här tiden så skrev jag ett rejält blogginlägg om att vi som kyrka hade antagit ett nytt namn: Equmeniakyrkan! Tänk att det bara gått ett år och ändå känns det som om vi alltid hetat just Equmeniakyrkan. Namnet blev, och är, rätt!
Att sedan många förkortar det och bara säger Equmenia är till viss del ett problem. Det skulle enkelt kunna lösas genom att ungdomsförbundet Equmenia var lite mer generösa och t.ex. lade till ”Ung” efter Equmenia. Då kunde vi säga Equmenia om hela vår rörelse och sedan lägga till ”ung” respektive ”kyrkan” efteråt för att förtydliga de gånger vi behövde det.. Jag hoppas det blir så så småningom. Praktiken kommer ”tvinga ” oss dit varken vi vill eller ej, tror jag.

I år är jag tacksam för att många motioner lyft och hjälpt oss poängtera att vi skall vara en kyrka på alla livets områden som: Diakoni, Miljö. Rättvisa, Fred, Klimat, Mångfald etc. Jag hade gärna sett några motioner som även lyfte fram behovet av mission/evangelisation, just för att inte dessa olika sidor av vad det är att vara kristen och kyrka skall upplevas som motsatser. De kompletterar varandra och jag är glad varje gång engagerade brinnande människor lyfter de områden som jag själv inte brinner mest för. Det är så vi skall komplettera varandra!

20140601-164808-60488852.jpgSedan är jag glad och tacksam för goda gudstjänster som jag upplevde ”bättre” än vad de varit på flera år. Här fanns den blandning av ”folklighet”, ”högtidlighet” och ”andlighet” som jag emellanåt saknat. Jag hade för egen del förmånen att vara med bland förebedjarna som vid varje gudstjänst erbjöd personlig förbön. Är för mig alldeles självklart att vi skall erbjuda den möjligheten när vi samlas både till kyrkokonferens och i våra gudstjänster på hemmaplan.
Utan att ha räknat är min uppskattning att nästan 100 personer sökt sig till någon av förebedjarna under de gudstjänster vi hade. Ungefär lika många skrev bönelappar och ännu fler tände ljus vid ljusbärarna!
De bönelappar som skrevs delade vi förebedjare upp oss emellan och ber nu för dem under närmaste veckan. Är en förmån att få läsa och be för de olika behov som många skrivit ned.

Marta, (Signe), Frida och Oskar fråm Region Nord

Marta, (Signe), Frida och Oskar fråm Region Nord

Personligen var kanske det största i år att få be för de pastorer som kommer från vår region, Marta, Frida och Oskar. Det känns särskilt som att alla dessa tre är ”mina/våra” (inte bara Oskar som ju är det) och det rör djupt i hjärtat att de nu skall få gå ut i tjänst. Att sedan Marta och Elina (tillsammans med hennes man Oskar) fått tjänst i Region Nord gör det hela ännu bättre. Hela klassen i år är genom dem närmare mitt hjärta än vanligtvis och jag ber om rik välsignelse över dem och för de församlingar de kommer att tjäna.

Stort och varmt tack till alla som gjort det praktiskt möjligt att samlas till årets kyrkokonferens. Ni gör ett jättejobb!

/Klas

Atmosfär-2

(Detta är del 2 så läs gärna först förra blogginlägget)

Här om dagen fick jag ett mail från en elev som hade massor av frågor. En av frågorna var: ”Varför är du med i just det samfund du är med i?” Och jag svarade: ”Jag har växt upp i Svenska Missionskyrkan, som idag är Equmeniakyrkan, och därför har det alltid varit naturligt för mig.”
Kanske skulle jag kunnat hamna i vilken kyrka och samfund som helst. Min pappa sa t.ex. att han velat bli Frälsningssoldat men de fanns inte där vi bodde, annars kunde jag möjligen ha växt upp inom Frälsningsarmén.  Idag är övertygad om att Equmeniakyrkan är det bästa alternativet ;-), åtminstone för mig!

Jag har haft (och har) förmånen att stor del av mitt liv verka i det som nu är Equmeniakyrkan och har inget som helst behov av att byta sammanhang. Precis som de flesta (tror jag) kan jag bli trött på, trött av, besviken, frustrerad på mitt eget sammanhang och mig själv :-), men tror inte att ”gräset är grönare någon annan stans”.  Equmeniakyrkan är mitt ”hem” och min ”familj” där jag känner mig hemma och får hjälp att växa i tron. Det är den kyrka jag tror Gud kallat mig till.

 

Vad är min poäng då med inlägget i går och idag? Vad är det för tanke jag vill dela? Skall försöka sätta ord på det, även om det är lite svårt…

Att Ulf Ekman konverterar är för mig en bisak. Det sätter däremot fokus på den rörelse från väckelserörelserna till de historiska kyrkorna, som Joel Halldorf lyfte fram. Katolska kyrkan, som jag bara känner något, uppfattar jag har de sista åren genomgått en stor förändring, som fortsätter i och med en ny påve (vilket är en sorts väckelserörelse i sig). Det attraktiva i Katolska kyrkan och de historiska kyrkorna idag kan bl.a. vara att man får vara del i ett större sammanhang och dela den trygghet de har i sin tradition. Men framförallt består attraktivitet i om människor känner att här finns en ”atmosfär” som berör. Guds andes närvaro!

Djupast sett handlar vårt ,och alla människors sökande, inte om formen och strukturen i olika församlingar, kyrkor eller sammanhang utan om det levande mötet med Jesus Kristus och Andens liv erbjuds och finns där – ”Atmosfären”, för att använda Frank Mangs ord. Att färre döps idag tror jag inte beror så mycket på formen, eller att det skulle vara för dyrt att vara medlem, utan på att man inte är/blir berörd av Gud själv.

Vi tenderar ofta att kritisera vårt egna sammanhang, och andra kyrkors, utifrån formerna och uttrycken. För mig är detta sekundärt! Det viktiga och helt avgörande är om den helige Ande får utrymme och möjlighet att beröra oss så att det öppnar upp för nya möten med Jesus själv! Det kan ske, och sker, i vilken tradition som helst och det är detta vi behöver söka, snarare än i det ytliga.

Därmed inte sagt att formen inte har betydelse! Den har jättestor betydelse och vi bör i varje tid söka de former och uttryck som hjälper oss att bli öppna och fria för att ta emot och fyllas av Anden. Men form utan ande är död medan däremot Ande utan struktur kan innehålla Liv.

I de blogginlägg, artiklar och samtal jag mött denna vecka så saknar jag detta perspektiv. Min fråga, och drivkraft, är hur vi möter människors, och vår egen, längtan efter ”rum” där Guds Ande är närvarande och berör. Om det sker i Katolska kyrkan, hos Livets ord eller i Equmeniakyrkan har väl ändå mindre betydelse. Viktigast är mötet med Jesus – det är det som förvandlar mig, dig och världen till det bättre (och där fick jag in Equmeniakyrkans vision också :-) ). För att möjliggöra och öppna för det mötet är ”atmosfären” avgörande.