Idén om Gud

Vi har just dragit igång detta års Fjällkonfa i Hemavan och jag ser fram emot tre intensiva men härliga veckor tillsammans. Det är i år 12 konfirmander, 6 K2:or (vilket är lika med fjolårskonfirmander som är med som hjälpledare och därmed får en ledarutbildning) samt 5 ledare.

En del funderar med mig om det inte är jobbigt med tre veckors läger, om jag aldrig tröttnar osv. Jag brukar svara att visst är jag trött efteråt men lägren och konfirmanderna ger mig alltid mer energi än de tar. Och vår första lektion i förmiddags bara underströk detta. För när man år efter år möter ungdomar som just gått ut årskurs 8 så upptäcker man/jag vilka frågor och strömningar som är på gång. Vår första lektion om Gud och gudsbilder gjorde det särskilt tydligt i år.

Vi talade om Gud, vilka associationer vi får när vi tänker på ”honom” osv. När jag sedan ställde frågan: ”Är det viktigt att veta om Gud finns eller ej?”, så blev det extra intressant. För svaret var ungefär; att det viktiga är inte om Gud finns eller ej utan att vi var och en kan få bilda oss vår egen uppfattning om honom och tro som vi vill.

När jag försökte sammanfatta vad det var de sa och beskrev det som att ”Idén om Gud” var viktigare än om Gud själv fanns och var konkret, så höll de allra flesta med. Det skulle snarare vara svårare och jobbigare om Gud verkligen fanns, eftersom man då kunde bli besviken och tvingas omvärdera sin egen bild för mycket, sa några… Vi gjorde några värderingsövningar kring detta som understryk att de flesta just nu tänkte samma sak.

För mig blir detta ett övertydligt exempel på den genomindividualiserade tid vi lever i och som ungdomar särskilt växer in i. Var och en skall få tro som man vill, och en konkret, levande och verksam Gud blir närmast störande eftersom det kan tvinga mig till att omvärdera den tro och idé som jag har om ”honom” och livet.

Jag talade naturligtvis om för konfirmanderna :-) att jag och vi som ledare kommer att göra allt vi kan för att presentera en konkret, levande och närvarande Gud som ”ÄR”! och ser fram emot många spännande diskussioner. Vi får se hur det går.

 

Mötet med unga människor som tänker och reflekterar kring tro är oerhört berikande. Det lär mig tidigt vilka frågor som just nu är stora och viktiga. Vi som kristna och som kyrka behöver därför finnas med i det mötet och ibland vara en positiv motbild och framför allt visa på en levande Gud som just är närvarande och verksam idag.

/Klas

PS. Följ oss gärna på bloggen där det varje dag kommer finnas berättelser och bilder från det vi gjort tillsammans. Du hittar bloggen på www.fjallkonfa.se DS.

Evangelisten

I hegen har det varit ett spännande arrangemang i Nässjö Missionskyrka med anledning av att det är 100 år sedan Svenska Missionsförbundet anställde den första ”riksevangelisten”. Missionsförbundet/Missionskyrkan och nu Equmeniakyrkan har alltså en hundraårig tradition av att bekräfta och anställa människor med den unika gåvan att evangelisera!

Reseevangelister finns i de flesta samfund, så i den bemärkelsen är det inget unikt, men oftast får dessa resa på så kallade ”fria kallelser” och har ingen fast anställning utan är beroende av att församlingar ”kallar” dem. Även de evangelister som är anställda av Equmeniakyrkan idag är beroende av ”kallelser” och i huvudsak så innebär det att de själva ”drar in” sin egen lön genom de församlingsbesök de gör. Den stora och viktiga skillnanden är att ”våra” evangelister har ett sammanhang som bekräftat dem genom att se deras gåvor och ge dem en fast anställning/tjänst eftersom vi menar att deras gåva är viktig i kyrkan.

Ofta blir jag förvånad över hur utmanande och svårt många i våra församlingar tycker det är med evangelister. Jag har stor respekt för att att flera bär med sig dåliga erfarenheter från tillfällen då man upplevt ”väckelsemötet” och evangelisten alltför närgången och överdriven. Alla gånger har det inte blivit rätt här. Men det finns också många tillfällen (jag undrar om det inte är fler) när mesigheten och bristen på glöd och iver gjort att människor lämnat kyrkan besvikna och fattigare.

Visst kan det vara så att evanglisten emellanåt vill lite för mycket och går lite för långt. Det ligger liksom i gåvan. Frågan är ändå om det inte är bättre att vilja för mycket än att vilja för lite?

När det blir fel behöver vi prata med varandra om det och lära oss av det snarare än att ta avstånd. För mig är det faktiskt mer allvarligt när nerv och evangeliets utmaning inte verkar finnas alls. (Men här är det viktigt att inte eget tyckande och gillande får styra för mycket, för inte så sällan är det ju helt enkelt så att vi inte förstår andras uttryck eftersom vi inte är vana vid dem. Då kan vi behöva stanna upp en tid och lära oss se och uppleva det djup som vi kanske först inte ser)

För mig har inte behovet av evangelister minskat, tvärtom! Jag är stolt över att Equmeniakyrkan fortsätter att prioritera detta. Men självklart behöver formerna för evangelisationsarbetet vara i förändring precis som allt annat vi gör i kyrkan.
Lika självklart är det att evangelister inte är det enda vi behöver i församlingslivet. Inte minst diakonin skulle må väl av ett uppsving. När diakonens och evangelistens gåvor på allvar får gå hand i hand kommer människor bättre förstå vem Gud är och ges möjlighet att möta Honom.

/Klas

Här kan du läsa ett par reportage från helgen i Nässjö
http://equmeniakyrkan.se/blog/gemensamframtid/evangelisationen-i-fokus/
http://www.dagen.se/nyheter/evangelister-kraftsamlar/