Individualism och kristen tro – 4

Fortsätter min serie om individualism och kristen tro. Störst behållning har du om du först läser del 1, 2 och 3 först om du inte redan gjort det!

Grundfrågan är: ”Hur är vi församling och presenterar den kristna tron i en tid då ”Idén om Gud”, och att jag får tro som jag själv vill, är viktigare än om Gud verkligen finns på riktigt. Där sekulariseringen och individualismen också gått djupt in i våra egna liv och församlingar?”
Häng med, kommentera och fundera tillsammans med mig

 

Hur sekulariserade och individualiserade har vi blivit

Frågan är, förutom vilka ord och sätt vi idag har att presentera Gud och inbjuda till mötet med Jesus, hur sekulariserad och individualiserade har vi som kristna, församlingar och kyrka blivit?

Får man tro som man vill eller finns det gränser? Vilka är dessa gränser i så fall?

Här om söndagen hörde jag en person i gudstjänsten säga, i all välmening och därför att vederbörande ville att alla skulle känna sig välkomna och hemma precis som de är, ”att här får man tro som man vill”. Och eftersom jag just nu grubblar på dessa frågor så reagerade jag. För det kan man väl ändå inte, eller…? I alla fall inte om man skall kalla sig kristen.

 

Vi är nog ofta likadana som Mose. Vi förväntar oss inte att Gud skall komma till oss så att det syns, märks och blir rent fysiskt. Vi ber emellanåt om det men tror inte riktigt på det. För vi har vant oss vid att Gud håller sig på bekvämt avstånd och sköter sina angelägenheter väldigt tyst och omärkbart. Därför kan vi fortsätta våra liv ungefär som vi vill och bara lägga till en del fromma attribut.

Nog har det hänt att vi upplevt Gud sådär starkt att vi nästan gott sönder, men för flera av oss var det för länge sedan. Visst säger vi att vi tror på en levande och verksam Gud som vandrat omkring här på jorden som en levande människa i Jesus Kristus, men så är det ju inte idag… eller?

Och frågan är om det är känslan eller intellektet vi skall tala till?

Har vi själva kommit så långt från upplevelsen att vi glömt hur det är och inte ”tillåter” sökare och nya kristna att göra den upplevelsen? Hur reagerar du t.ex. på den här berättelsen som Alice Bah Kuhnkes också delade i Dagen förra veckan: Hon fick frågan: ”Har du några trosupplevelser som blivit vändpunkter i ditt liv?” och svarar:

”-Jag har egentligen flera. En jättestor sådan upplevelse var när jag befann mig på gränsen mellan Haiti och Dominikanska republiken och såg barn som levde i misär. Barnens mamma var alkoholist, prostituerad och gravid och de fyra barnen var undernärda. Det var fruktansvärt och jag önskade faktiskt livet ur dem. Det är sant, jag gick bakom ett skjul och bad ”Gud du måste släcka deras liv, för deras liv är ett helvete och det kommer att bli ett helvete. Det finns ingen ljusning. Så jag ber dig snälla, snälla Gud, ta deras liv”.

-Det är nog det hemskaste jag gjort. Men precis när jag tänkt den tanken fylldes jag av en otroligt stark känsla som fyllde hela min kropp. Och jag fick plötsligt en förståelse, och här är det fantastiska, att det är ju mitt liv som är meningslöst så länge som det finns människor som har det så här. Så länge det finns mammor som prostituerar sig och ber om att få betalt i alkohol. Det var en enorm känsla, jag kan få mitt liv att få mening, om jag hjälper de här människorna, belyser de här problemen, lever ett kristet liv som till syvende och sist går ut på att minska mänskligt lidande.

-Så när jag gick bort från skjulet var jag fylld av kraft och styrka och jag orkade möta de här barnen. Sedan dess har jag aldrig känt den bottenlösa meningslösheten. Det var en otroligt viktig händelse i mitt liv.”

Individualism och kristen tro – 3

Fortsätter min serie om individualism och kristen tro. Störst behållning har du om du först läser del 1 och 2 först om du inte redan gjort det!

Grundfrågan är: ”Hur är vi församling och presenterar den kristna tron i en tid då ”Idén om Gud”, och att jag får tro som jag själv vill, är viktigare än om Gud verkligen finns på riktigt. Där sekulariseringen och individualismen också gått djupt in i våra egna liv och församlingar?”
Häng med, kommentera och fundera tillsammans med mig

 

Jag är

Till konfirmanderna (som jag skrev om i inlägg 1) som sa att ”det viktiga är inte om Gud finns eller ej utan att vi var och en kan få bilda oss vår egen uppfattning om honom och tro som vi vill”, talade jag naturligtvis om, med ett leende, att jag och vi som ledare skulle att göra allt vi kunde under de tre veckor vi skulle vara tillsammans för att presentera en konkret, levande och närvarande Gud som ”ÄR”!

Rätt ofta återvände vi till och landade i berättelse om när Mose mötte Herren i den brinnande busken. För en dag när Mose var ute och vaktade sina får, alltså en synnerligen vanlig arbetsdag i hans liv, så händer något som totalt ruskar om honom och ger livet en helt ny riktning!
Han var en from man, såvitt vi förstår i alla fall. Trodde på Gud och tillbad Honom så som man gjorde på denna tid. Ändå lunkade livet på och Gud höll sig på bekvämt avstånd utan att störa för mycket. I en bemärkelse skulle man kunna säga att Mose hade blivit ”sekulariserad”.
Så inträffar det otänkbara! För helt plötsligt så kliver Gud rakt in i Mose liv och tillvaro och stör så det står härliga till. En buske brinner, fast det inte är vanligt eld. Det är en ängel som visar sig i formen av en eldslåga i en törnbuske.

Det är inte bara det att marken blir så helig så att Mose uppmanas att ta av sig skorna. Händelsen är och blir helig för Mose därför att han där och då möter Gud på ett sätt som han inte väntat sig, inte kunnat ana eller drömma om i sin vildaste fantasi. Så gör ju bara inte Gud.

Inte nog med mötet – där kommer också kallelsen – och inget blir sig längre likt för Mose. Ett möte, ett heligt möte, förändrar i den stunden hela livet för honom och fast han kämpar emot, försöker komma undan, söker argument för att slippa undan så är vägen nu utstakad. Han får ett fullständigt omöjligt uppdrag: Att befria Israels folk från en av de stora makterna på den tiden, Egypten, och leda dem ut i öknen, bort från slaveri och till ett nytt land.

Det är nästan lika storslaget som att Gud blir människa. Att han i Jesus tar form och gestalt och genom det presenterar vem Gud är och erbjuder en väg till gemenskap med Honom själv som inte var möjlig förut. Erbjuder hela världen, inklusive dig och mig, tro, försoning, befrielse och upprättelse.

Mose möter Han som är Alpha och Omega, A och O, början och slutet. Som alltid har funnits och alltid kommer att finas, från evighet till evighet, Oföränderlig, evig, allsmäktig etc. Universums Skapare och Herre!

 

Inte bara en from idé

När Mose inför sitt uppdrag frågar, inte så mycket för att få ett bra svar som för att slippa undan, ”Vem är du? Vem skall jag säga har sänt mig?” Får han till svar (2 Mos 3:14): ”»Jag är den jag är. Säg dem att han som heter ’Jag är’ har sänt dig till dem.” Ord som vi ofta återvände till i somras med konfirmanderna.
Alltså en levande Gud, verksam och närvarande. Inte bara en from idé eller tanke utan en Gud som ÄR!

Precis detta säger den kristna tron! Gud är inte någon from idé eller tankebyggnad som vi själva skapat. Gud är levande, verksam och närvarande i alla tider och blev själv människa för att försona oss med honom. Återuppbygga den relation som vi är skapade för.

Eller som det beskrivs med orden i Psalm 521:3 (Psalmer och Sånger):

Var glad, för Kristus lever!
Han hälsa åt oss vann.
I hans försoning strömmar
det nya livet fram.

Vi tillber inga läror
och ingen from idé.

Vi är ett folk på vandring
i tro på livets Gud.

Individualism och kristen tro – 2

Här kommer mitt andra inlägg om individualism och kristen tro. Läs del 1 först om du inte redan gjort det! här

Grundfrågan är: ”Hur är vi församling och presenterar den kristna tron i en tid då ”Idén om Gud”, och att jag får tro som jag själv vill, är viktigare än om Gud verkligen finns på riktigt. Där sekulariseringen och individualismen också gått djupt in i våra egna liv och församlingar?”
Häng med, kommentera och fundera tillsammans med mig

 

Söker fakta men går på känsla

I vår tid är min upplevelse att människor väldigt mycket söker efter fakta. Man vill veta hur det ligger till, ha grundliga förklaringar till sådant man hör ser och upplever. Ställer höga krav på att andra väl skall kunna underbygga det man säger, ha bevis, annars så förkastar man eller dömer ut det.

Konfirmanderna hade mängder av frågor. Ville ha svar, precis som människor i vår tid. Vi ledare uppmuntrade dem också att fråga och fråga, diskutera och fundera. Speciellt som ung är det oerhört viktigt när man söker efter sig själv och sin egen tro.

Men ofta så kräver människor idag väldigt mycket mer av andra än vad man själv klarar av att leva upp till. Inte minst våra politiker drabbas av det. De nyvalda ministrarna har knappt börjat sina jobb innan de avkrävs svar och beslut. För att inte tala om hur deras liv nagelfars för att hitta misstag som kan skapa rubriker. (I år har media inte haft det lätt att hitta misstagen. Värst är väl att Åsa Romson målat med miljöfarlig färg och att Alice Bah Kuhnke är kristen…)

Men själv, personligen, så bygger de flesta sina liv på känslan: ”Det känns bra”, eller ”jag känner för det” är argument som inte så lätt låter sig motsägas, men som står i motsats till att man av andra kräver tydliga och underbyggda bevis. Det är många sätt en oerhört motsägelsefull tid vi lever i och vi skall inte tro eller hävda att vi själva är befriade från att tänka och leva likadant. Detta är ett av utslagen av den överindividualiserade tid som vi lever i just nu.

Som kristna så säger vi oss tro på Bibeln, även om vi i sanningens namn ofta väljer ut vilka delar vi väljer att hålla fast vid och vilka vi blundar för… Ändå är vår hållning, eller bör vara, att Bibeln är sann. Inte alltid bokstavligen sann utan en sanning som måste tolkas och förstås utifrån sitt sammanhang och vilken språkform som används. Men ändå, det är Guds Ord! Och i den bemärkelse någon sorts obestridlig fakta som vi inte kan blunda för eller överge om vi vill vara kristna.

Samtidigt så lyfter vi fram den personliga erfarenheten av mötet med Jesus som något avgörande för den kristna övertygelsen. Många av oss menar väldigt starkt att det är just här som förvandlingen och förändringen sker i våra liv. Mötet med Jesus Kristus som förvandlar mig, dig och världen.
Alice Bah Kuhnke (vår nya kultur- och demokratiminister) fick frågan i tidningen Dagen i förra veckan: ”Hur mycket baseras din tro på det intellektuella, och hur mycket baseras på känsla?” och svarar: ”-I dag är det känsla till 99 procent, jag känner det här i hela min kropp. Sedan tycker jag om att diskutera hur man praktiserar tron och intellektualisera kring det. Men det är den här känslan som bär min tro och mitt kristna liv.”

 

Kunskap eller upplevelse

Vi kommer inte från samtalet om vad som är viktigast? Den teoretiska kunskapen eller den erfarenhetsbaserade upplevelsen. Och från tid till annan så faller vi antingen i det ena eller andra diket, både som individer och som församlingar/kyrka. Det är också sant att vi är olika som personer och behöver mer eller mindre av det ena eller andra, men ändå…

Vi måste självklart sträva efter att varken falla i kunskaps eller upplevelsediket utan erkänna att båda är viktiga. Högt och tydligt säga att tron tål att ifrågasättas, utforskas och prövas. Annars vore den inte Sanningen. Men också mena att det finns delar som vi aldrig kommer att helt kunna förklara utan de måste ta emot i tro. Och det finns ett möte med levande Gud som alla mår väl av att erfara.

Här uppstår frågan igen om hur vi möter människor i vår tid med evangelium? När det inte längre finns EN sanning utan var och en skall ha rätten att finna sin egen… hur undervisar vi då så att vi möter nutidsmänniskan?
Går det över huvud taget att säga som Jesus gör? att: ”Jag är vägen sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.” Joh 14:6. Det är ju ett oerhört anspråk som väl ändå utesluter möjligheten att du och jag kan tänka och tro som vi själva vill? Att var och en blir salig på sin egen tro?

Jag har mer på gång så fortsättning följer, men börja gärna kommentera och fundera med mig redan nu

 

Individualism och kristen tro – 1

Jag inleder nu ett antal inlägg om individualism och kristen tro. Grundfrågan är: ”Hur är vi församling och presenterar den kristna tron i en tid då ”Idén om Gud”, och att jag får tro som jag själv vill, är viktigare än om Gud verkligen finns på riktigt. Där sekulariseringen och individualismen också gått djupt in i våra egna liv och församlingar?”
Häng med, kommentera och fundera tillsammans med mig

 

Fjällkonfa – Individualism och kristen tro

I sommar så hade jag som vanligt en konfagrupp i Hemavan – Fjällkonfa – under tre veckor. Jag säger som alltid, visst är jag trött när jag kommer hem, men med mer energi och tacksamhet än innan. Varje år så lär jag mig något nytt, får fatt på viktiga nutidsfrågor och inte minst får dela tro och liv med fantastiska ungdomar och ledare i denna härliga miljö och natur som finns i Hemavan.

Om man tror att ungdomar inte är öppna för andlighet, kristen tro osv så har man fel. Om man tror att de inte möter Jesus när tillfälle ges, då har man också fel. Jag får nåden att se detta hända varje sommar och det var ingen skillnad i år. Vi delar många fantastiska upplevelser under de här tre veckorna. Lektioner, fjällturer, grottkrypning, glaciärvandring och mycket mycket mer. Men nästan alla vittnar om att kvällsandakten är en av de bästa stunderna på dagen och en möjlighet både att uppleva Gud och få samla tankarna i stillhet och vila.
En skriver i utvärderingen: ”Kvällsandakterna är nästan det jag kommer sakna allra mest. Att be tillsammans, sitta tyst och smälta allt. Att tänka tillbaka på dagen en stund på kvällen ger allt som hänt ett nytt värde.”
En annan skriver: ”Blev berörd på olika sätt varje kväll.”

Flera kommer till lägret och är väldigt tveksamma till kristen tro. Många åker därifrån med en gryende tro och några med en avgjord tro, även om man långt ifrån är färdig.

 

Gud som idé

När vi börjar lektionerna så brukar jag starta i gudsbilder. Försöker förklara att ingen kan veta allt om Gud. Att Gud alltid är större, men att vi ändå använder ord om Honom som att Gud är Evig, Kärlek, Allsmäktig, Nådefull osv.
Så frågar jag hur de tänker om Gud, vilka associationer får ni? Är det viktigt om Gud finns eller ej? Och om han finns är det då viktigt att tro på honom eller ej? Osv.

När jag i år ställde frågan: ”Är det viktigt att veta om Gud finns eller ej?”, så blev det extra intressant. För svaret var ungefär; att det viktiga är inte om Gud finns eller ej utan att vi var och en kan få bilda oss vår egen uppfattning om honom och tro som vi vill.

När jag försökte sammanfatta vad det var de sa och beskrev det som att ”Idén om Gud” var viktigare än om Gud själv fanns och var konkret, så höll de allra flesta med. I alla fall just då.
Det skulle snarare vara svårare och jobbigare om Gud verkligen fanns, sa de, eftersom man då kunde bli besviken och tvingas omvärdera sin egen bild för mycket … Vi gjorde några värderingsövningar kring detta som understryk att de flesta just då tänkte samma sak.

 

Individualism och sekularisering

För mig blir detta ett övertydligt exempel på den genomindividualiserade tid vi lever i och som ungdomar särskilt växer in i. Var och en skall få tro som man vill. En konkret, levande och verksam Gud blir närmast störande eftersom det kan tvinga mig till att omvärdera den tro och idé som jag har om ”honom” och livet.

Det viktiga blir att få tro som vi själva vill och det vi gör då är att reducera Gud till en idé, en tanke, en snuttefilt som vi själva styr över, är Herre över, fast det borde vara tvärtom. Det här tänkesättet tror jag i allra högsta grad har smugit sig in hos oss kristna också, även mig, eftersom det gärna blir lite bekvämare så. Det är ju inte längre så viktigt med gemensamma trosläror, även om vi söker dem. När vi har dem så skall det ändå finnas öppenhet att ta dem till sig eller välja att tro annorlunda.

I vår tid så skall ju alla få tycka vad dom vill, leva som dom vill och vara som dom vill. Normer och värderingar skall kritiseras och ifrågasättas – många gånger med rätta. Risken är att vi slänger ut ”barnet med badvattnet” och förlorar oss själva, viktiga värden och förhållningssätt, och inte minst förlorar Gud.

Men hur möter vi unga och äldre idag där detta är en grundläggande verklighet och övertygelse? Hur presenterar vi tron så att den blir levande och Gud verklig?

 

Fortsättning följer, men börja gärna kommentera och fundera med mig

Kyrkokonferens 2014

Förra året vid den här tiden så skrev jag ett rejält blogginlägg om att vi som kyrka hade antagit ett nytt namn: Equmeniakyrkan! Tänk att det bara gått ett år och ändå känns det som om vi alltid hetat just Equmeniakyrkan. Namnet blev, och är, rätt!
Att sedan många förkortar det och bara säger Equmenia är till viss del ett problem. Det skulle enkelt kunna lösas genom att ungdomsförbundet Equmenia var lite mer generösa och t.ex. lade till ”Ung” efter Equmenia. Då kunde vi säga Equmenia om hela vår rörelse och sedan lägga till ”ung” respektive ”kyrkan” efteråt för att förtydliga de gånger vi behövde det.. Jag hoppas det blir så så småningom. Praktiken kommer ”tvinga ” oss dit varken vi vill eller ej, tror jag.

I år är jag tacksam för att många motioner lyft och hjälpt oss poängtera att vi skall vara en kyrka på alla livets områden som: Diakoni, Miljö. Rättvisa, Fred, Klimat, Mångfald etc. Jag hade gärna sett några motioner som även lyfte fram behovet av mission/evangelisation, just för att inte dessa olika sidor av vad det är att vara kristen och kyrka skall upplevas som motsatser. De kompletterar varandra och jag är glad varje gång engagerade brinnande människor lyfter de områden som jag själv inte brinner mest för. Det är så vi skall komplettera varandra!

20140601-164808-60488852.jpgSedan är jag glad och tacksam för goda gudstjänster som jag upplevde ”bättre” än vad de varit på flera år. Här fanns den blandning av ”folklighet”, ”högtidlighet” och ”andlighet” som jag emellanåt saknat. Jag hade för egen del förmånen att vara med bland förebedjarna som vid varje gudstjänst erbjöd personlig förbön. Är för mig alldeles självklart att vi skall erbjuda den möjligheten när vi samlas både till kyrkokonferens och i våra gudstjänster på hemmaplan.
Utan att ha räknat är min uppskattning att nästan 100 personer sökt sig till någon av förebedjarna under de gudstjänster vi hade. Ungefär lika många skrev bönelappar och ännu fler tände ljus vid ljusbärarna!
De bönelappar som skrevs delade vi förebedjare upp oss emellan och ber nu för dem under närmaste veckan. Är en förmån att få läsa och be för de olika behov som många skrivit ned.

Marta, (Signe), Frida och Oskar fråm Region Nord

Marta, (Signe), Frida och Oskar fråm Region Nord

Personligen var kanske det största i år att få be för de pastorer som kommer från vår region, Marta, Frida och Oskar. Det känns särskilt som att alla dessa tre är ”mina/våra” (inte bara Oskar som ju är det) och det rör djupt i hjärtat att de nu skall få gå ut i tjänst. Att sedan Marta och Elina (tillsammans med hennes man Oskar) fått tjänst i Region Nord gör det hela ännu bättre. Hela klassen i år är genom dem närmare mitt hjärta än vanligtvis och jag ber om rik välsignelse över dem och för de församlingar de kommer att tjäna.

Stort och varmt tack till alla som gjort det praktiskt möjligt att samlas till årets kyrkokonferens. Ni gör ett jättejobb!

/Klas

Atmosfär-1

Tänkte verkligen inte jag skulle skriva något med anledning av att Ulf Ekman i söndags meddelade att han och frun lämnar Livets ord och konverterar till Katolska kyrkan. SÅ många andra har denna vecka ägnat sig åt att kommentera och reflektera över detta. Läs t.ex. Rune W Dahlén som skriver utmärkt på www.blipastor.nu (som för övrigt är en sida med många intressanta blogginlägg väl värd att följa).

Men en tanke börjar växa fram hos mig bland annat utifrån detta plus några saker till…
Så här kommer del 1, fortsätter i morgon med del 2

  1. I tidningen Dagen säger Joel Halldorf i en intervju apropå Ekman här att ”En annan trend är att strömmen mellan samfunden nu i högre grad går från väckelserörelsen till de historiska kyrkorna, medan det tidigare har varit tvärtom.” och jag läser vidare:
    Joel Halldorf ser Ekmans konvertering som ett underkännande av hela reformationen.
    – Åtminstone indirekt är Ulf Ekmans beslut ett erkännande om att det protestantiska projektet inte höll. Reformationen ledde till splittring, inte reform, menar han.”

  2. Idag kan man läsa i Kyrkans tidning (här) att ”det för första gången är färre än hälften av barnen i Sverige som döps. Samtidigt var Svenska kyrkans medlemstapp i fjol det näst största någonsin, nära 90 000”. Är osäker på om man då räknat med dop som sker i andra kyrkor i Sverige eller ej … Oavsett vilket så är det förmodligen är det på samma sätt i de flesta av våra samfund. I hela västvärlden har det länge pågått en dramatisk minskning när det gäller tillhörigheten till våra kyrkor.
  3. I flera olika sammanhang så möter jag idag en trend, ett språk, en teologi, ett förhållningssätt där Kyrkan nämns före Tron på Jesus, där Dopet blir viktigare än det Personliga mötet med Jesus, där Medlemskap betonas före Livsgemenskapen med Jesus själv. Detta är ofta otydligt och svårt att fånga i ord. Skulle i alla fall krävas en djupare analys än vad jag har utrymme för här. Men jag tycker mig ana ett mönster…
  4. Den gamle väckelseevangelisten Frank Mangs, som är den allra ”största” evangelist vi haft i Skandinavien, talade mycket om ”atmosfär”. Som jag uppfattar honom handlar det inte om någon upphaussad stämning (det kan säkert förekommit även på hans möten men jag tror inte att det var vad han själv var ute efter), manipulativ förkunnelse eller speciell struktur. Frank Mangs sökte efter, var hela sitt liv en sökare, var beroende och levde av den Heliga Andes närvaro och beröring.

Trygve Erikson uttrycker det väl (här), som ett brev personligt riktat till Frank Mangs:
”Frank, det första nyckelordet som jag tänker på i din förkunnelse, är nog utan tvivel Atmosfären. Du var i hög grad beroende av den. När du steg upp i talarstolen märkte du det genast. Om det kom en kylig känsla från dina lyssnare kunde det ofta hända, att du steg ned, satte dej vid pianot eller orgeln. Du slog några ackord och sedan började du sjunga någon av dina älsklingssånger.
Det var då det hände. Några eller många av lyssnarna började bedja och snart hördes ett stilla Gudsbrus. Då upphörde du att sjunga och snabbt var du uppe i talarstolen på nytt. Nu fanns den i salen: atmosfären. Nu var lyssnarna och Kristus med dej, Frank! När har du och jag bett för predikanten i vår kyrka? Vi borde göra det.”

Fortsättning och försök till sammanfattning av ”min tanke” kommer i morgon… :-)

Besjälad

En av mina kollegor, Jenny Dobers som är regional kyrkoledare i Stockholm, var här om dagen med på en träff där Kairos Future presenterade en framtidsspaning de gjort åt Svenska kyrkan. Ett av citaten som Jenny delade med sig av, och som jag gått och smakat på några dagar, var: ”Nyckeln till att vara en attraktiv kyrka är att den är engagerad, besjälad”.

En av förmånerna med mitt jobb är alla besök jag får göra i lokala sammanhang, hos församlingar som lever för att kunna vara till betydelse på sin ort, få vara med och göra skillnad och inte minst kunna dela med sig av sin tro och erbjuda mötet med Jesus Kristus. Visst är det flera platser där jag upplever en del trötthet och besvikelse att ansträngningarna inte ger mer synliga resultat och att fler väljer att ta emot Jesus och bli medlemmar i församlingen.

Men jag möter framför allt en hel mängd med engagerade och besjälade människor som verkligen ”går en extra mil” för att just vara en kyrka som gör skillnad och kunna berätta om Jesus för människor den möter.

Jag kan möta dem som med vånda möter sin församling i ett församlingsmöte och berättar om hur de inte kunnat sova natten innan eftersom de i bön och eftertanke brottats med församlingens framtid och sökt Guds vägledning. Jag brukar då säga att jag är glad när människor sover dåligt på nätterna av just de skälen. Det tror jag ger Gud möjlighet att tala till oss och ge vägledning.

Jag kan möta dem som knappt längre orkar vara med eftersom sjukdom och ålder gjort dem svaga men som ändå med glädje gör sitt yttersta för att komma till gudstjänsten, symötet, bönesamlingen fast de vet att de kan innebära att de nästa dag måste ligga hela dagen, utmattade, värkande, svaga. Hur de gärna står ut med den smärtan eftersom gemenskapen i församlingen är viktigare och den ger dem kraft att orka genom det svåra.

Skulle kunna fortsätta länge med att berätta om att jag ser hur den ene efter den andre troget, år efter år, sköter om ekonomin, kallar talare, skottar gården, möter scouterna, kokar kaffe, ställer i ordning stolar, förbereder gudstjänster, leker med barnen, berättar om en tro som bär osv. osv….

Det finns ett oerhört engagemang i våra lokala sammanhang och så många besjälade människor. Ständigt imponeras jag av detta. Min bön är att fler skall se och upptäcka vad mötet med Jesus gjort med dem och hur det bär genom livet.

Jag är övertygad om att det är sant, det som Kairos Future presenterade, att ”Nyckeln till att vara en attraktiv kyrka är att den är engagerad, besjälad”. Många människor och församlingar är det redan idag. Men det finns utrymme för fler! När du och jag stelnar till och tappar bort detta är det tid att stanna upp och söka på djupen igen. Inte bara vi själva behöver det, utan hela vår omgivning. För när vi är engagerade och besjälade kan den helige Ande tala genom våra liv ännu tydligare och Jesus bli synlig för människor vi möter. Och det är värt allt.

Rädsla

Är vi rädda för att säga vad vi tycker? Mer rädda idag än vad vi varit tidigare? Har möjligheterna att yttra sig, som ges i och med Internet, sociala medier, bloggar etc. gjort att vi blivit mer ”tysta” än tidigare? Egentligen är det rätt orelevant och ointressant att jämföra med hur det varit tidigare eftersom det ofta bara leder bort från själva kärnfrågan. Min fråga är mest om vi idag är rädda för att säga, skriva, förmedla vad vi tycker? Och i och med att jag lyfter frågan så är det uttryck förr att jag nog tycker det…

Jämför jag med förr (fast jag skrev att det var orelevant) så är jag inte lika säker på att vi blivit mer tysta, rädda, försiktiga. Mycket i vår tid öppnar för att yttra sig både här och där, vilket ofta är bra. Förr tror jag att det många gånger fanns en större tveksamhet till detta… men jag kan ha helt fel.

Idag är det många som skriver, tycker, twittrar, bloggar, Facebookar, Instagrammar osv. Jag är en av dem som gör så. Tycker om att finnas med i ”flödet” och vill inte bara vara passiv och läsa vad andra skriver utan även bjuda på mig själv, inom rimliga gränser.

I det som mer kan liknas vid ”debatt” och ”diskussioner” har jag haft en betydligt lägre profil. Orsaken till min försiktighet är i första hand två.
1/ Osäkerhet om jag kan föra debatt och diskussion på ett bra sätt, hinner hänga med i allt som händer och är beredd att ta konsekvensen av det jag skriver, eventuella misstag och mothugg.
2/ Osäkerhet kring hur det uppfattas om jag skriver när jag samtidigt har en ledarposition i kyrkan. Kan man då skriva personligt utan att det blir en ledares ord ”uppifrån”. Och svaret är ju att det inte helt går att dela upp men att jag samtidigt är jag i båda rollerna.

Min känsla är dock att debatten senaste året kraftigt förändrats. Det har blivit mer vanligt att de som lyfter fram en ”avvikande” åsikt (vad nu det står i relation till?), eller överhuvudtaget kliver fram, möts av så grova mothugg och påhopp att det är bortom all rimlighet. Många vittnar om att man möter rent och öppet hat! Vad står det för? Varför blir det så? Inte så sällan tycker jag att dessa ”övergrepp” i debatten kommer från dem som ropar allra högst för allas rätt att ha en personlig åsikt, vilket ju rimmar rätt illa. (Kastar jag ”sten i glashus” nu så får du gärna säga det, helst vänligt :-) )

Det som drog igång mina tankar denna gång är fler saker: En den debatt vi har i Equmeniakyrkan om försoning, men inte minst ett antal artiklar om andra ämnen i olika tidningar och bloggar samt en del Twitter och Facebook-inlägg mm. Vill du fördjupa dig i dem så kommer några här nedan. Annars hoppas du direkt till min slutkläm längre ned.

  • Tidningen Dagen har tagit upp detta ämne på flera sätt senaste månaderna, såväl genom reportage som på ledarsidan. Heder åt dem för detta. Idag står det t.ex. om att den blivande ärkebiskopen Ante Jackelen och hur hon sedan hon valdes blivit utsatt för en våg av näthat. Läs artikeln här.
    – ”Jag var inte beredd på denna illvilja och detta hat. Det är klart att jag är personligt berörd, det är svårt att värja sig när det är så mycket aggression, säger Antje Jackelén.”
  • Peter Hallström skriver där ett debattinlägg där han undrar var troendes bottenlösa förakt och hat kommer. ”Varför skriver kristna hatbrev? undrar han. För det är kanske det mest förvånande och störande för min del. Att så många med kristet förtecken beter sig så hänsynslöst. Läs debattinlägget här.
  • Just nu är det också en hård ton mellan Marcus Birro och företrädare för feminister i svallvågorna efter en av hans krönikor. Många har kommenterat och SVT:s nyheter har tagit upp det. Läs/se här. Jag tycker att man från båda sidor hamnar i samma fälla, nämligen när man företräder den ena sidan (den man själv tycker är rätt) är det okey att använda hårda ord och formuleringar men Gud nåde dig om du gör det från andra sidan.
  • Halkade så till sist in på ett långt, men välskrivet inlägg med rubriken ”Dagens Sverige präglas av tyst rädsla”, skriven av Helena Edlund och hennes erfarenheter efter att ha kritiserat Svenska kyrkans hållning mot Islam bl.a. Läs här. Jag kommer inte ihåg bakgrunden här och känner inte personen ifråga (vilket mycket väl kan göra att jag trampar i klaveret), men artikeln är intressant. Hon skriver bl.a.
    – ”Ett antal gånger har jag fått frågan om jag inte var beredd på att det skulle bli reaktioner och konsekvenser av mitt skrivande. Naturligtvis var jag det…
    Vad jag däremot inte var beredd på, var hatet. Det oresonliga, totala och förgörande hatet. Hatet som inte vilar förrän man ligger komplett stilla, tyst och oskadliggjord. Jag var inte beredd på att jag skulle få göra erfarenheten att det fanns människor som, om möjligheten fanns, utan att tveka skulle ha ställt upp mig mot en vägg och arkebuserat mig – enbart på grund av att jag yttrat åsikter de inte delade.”

Ja, detta blev nu väl långt, speciellt om du försökt läsa alla hänvisningarna och citaten ovan. Men hatet, föraktet och möjligheten att vräka ur sig vad som helst mot andra gör mig beklämd och lite rädd.

Min poäng är att jag är rädd för att vi mer och mer fått ett ”klimat” där vi inte orkar lyssna till varandra, inte är beredda att lära av andra, inte kan erkänna att vi själva kan ha fel eller där vi helt och hållet tystnar för att vi är ”rädda” för konsekvenserna. Ett ”klimat” där det är viktigare att ha rätt och själv få synas än att alla skall få möjlighet att höras

För att motverka detta tror jag att fler av oss som är tveksamma till att uttrycka oss måste våga kliva fram. Kyrkans roll är också oerhört viktig. Vi behöver våga vara tydliga med vad vi vill stå för, vilka värderingar som är våra men samtidigt så öppna och välkomnande att alla vågar ta plats, synas, höras. Både vi som kyrka, och jag som person, har mycket kvar att göra här men längtan finns hos mig, och jag vet vi är flera som delar den så låt oss hjälpas åt.

/Klas

Evangelisten

I hegen har det varit ett spännande arrangemang i Nässjö Missionskyrka med anledning av att det är 100 år sedan Svenska Missionsförbundet anställde den första ”riksevangelisten”. Missionsförbundet/Missionskyrkan och nu Equmeniakyrkan har alltså en hundraårig tradition av att bekräfta och anställa människor med den unika gåvan att evangelisera!

Reseevangelister finns i de flesta samfund, så i den bemärkelsen är det inget unikt, men oftast får dessa resa på så kallade ”fria kallelser” och har ingen fast anställning utan är beroende av att församlingar ”kallar” dem. Även de evangelister som är anställda av Equmeniakyrkan idag är beroende av ”kallelser” och i huvudsak så innebär det att de själva ”drar in” sin egen lön genom de församlingsbesök de gör. Den stora och viktiga skillnanden är att ”våra” evangelister har ett sammanhang som bekräftat dem genom att se deras gåvor och ge dem en fast anställning/tjänst eftersom vi menar att deras gåva är viktig i kyrkan.

Ofta blir jag förvånad över hur utmanande och svårt många i våra församlingar tycker det är med evangelister. Jag har stor respekt för att att flera bär med sig dåliga erfarenheter från tillfällen då man upplevt ”väckelsemötet” och evangelisten alltför närgången och överdriven. Alla gånger har det inte blivit rätt här. Men det finns också många tillfällen (jag undrar om det inte är fler) när mesigheten och bristen på glöd och iver gjort att människor lämnat kyrkan besvikna och fattigare.

Visst kan det vara så att evanglisten emellanåt vill lite för mycket och går lite för långt. Det ligger liksom i gåvan. Frågan är ändå om det inte är bättre att vilja för mycket än att vilja för lite?

När det blir fel behöver vi prata med varandra om det och lära oss av det snarare än att ta avstånd. För mig är det faktiskt mer allvarligt när nerv och evangeliets utmaning inte verkar finnas alls. (Men här är det viktigt att inte eget tyckande och gillande får styra för mycket, för inte så sällan är det ju helt enkelt så att vi inte förstår andras uttryck eftersom vi inte är vana vid dem. Då kan vi behöva stanna upp en tid och lära oss se och uppleva det djup som vi kanske först inte ser)

För mig har inte behovet av evangelister minskat, tvärtom! Jag är stolt över att Equmeniakyrkan fortsätter att prioritera detta. Men självklart behöver formerna för evangelisationsarbetet vara i förändring precis som allt annat vi gör i kyrkan.
Lika självklart är det att evangelister inte är det enda vi behöver i församlingslivet. Inte minst diakonin skulle må väl av ett uppsving. När diakonens och evangelistens gåvor på allvar får gå hand i hand kommer människor bättre förstå vem Gud är och ges möjlighet att möta Honom.

/Klas

Här kan du läsa ett par reportage från helgen i Nässjö
http://equmeniakyrkan.se/blog/gemensamframtid/evangelisationen-i-fokus/
http://www.dagen.se/nyheter/evangelister-kraftsamlar/

Fritt fall – eller…

Joel Halldorf utmanade förra veckan kyrkan (i en artikel i Sändaren som går att läsa här) att tydligare våga se verkligheten. Se att vi dramatiskt minskar och behöver förbereda oss för en ”vinter” som är i antågande. En vinter som kommer bli bister därför att medlemsantalet så kraftigt går tillbaka och också därför att vi i många av våra matriklar redan har väldigt mycket ”luft” = det är många namn där som inte längre är med aktivt. I mångt och mycket delar jag hans uppfattning och beskrivning

Att under dessa förutsättningar fortsätta som om ingen fara råder är en strutsmentalitet som inte kommer hjälpa oss vidare. Tvärtom behöver vi se verkligheten så som den är och arbeta därifrån. Även om det för en del kanske mest känns nedslående med sådan här uppgifter så reagerar jag tvärtom. Jag blir inte nedslagen utan utmanad att vara med och vända trenden och jag tror det är fullt möjligt, om än inte enkelt.

Det jag möjligen blir nedslagen av är när vi själva inom kyrkan inte vågar se sanningen i vitögat, inte vågar bryta mönstret och bygga på nya sätt. Inte på allvar våga söka Guds ledning och tro att Han både vill och kan något annat. För min övertygelse är stark att Gud fortfarande både vill och kan använda sin kyrka och oss som vill tillhöra Honom för att nå nya människor med evangelium!

 

I Equmeniakyrkan bärs vi just nu bl.a. av orden ”Förnyelse, Utveckling och Växt” och satsar rejält både på att få fram handledare och inspiratörer som stödjer de församlingar som vill anta utmaningen och vända trenden. Det är ett långsiktigt arbete som kommer ge resultat först om några år. All förändring tar tid.

En viktig faktor i detta arbete är att finna de nyckelpersoner som lokalt, i varje församling, är bärare av Guds kallelse, vision och ledaregenskaper för att bära förändringen vidare!

Innan jag blev distriktsföreståndare och regional kyrkoledare arbetade jag med ungefär samma saker som församlingsutvecklarna nu går in i. Då som mentor och handledare. Min erfarenhet från det arbetet är att det var i de församlingar där jag kunde identifiera och stödja just dessa lokala ledare som en förändring sedan skedde. Finns inte den kraften lokalt så spelar det ingen roll hur många bra samlingar vi erbjuder från nationellt eller regionalt håll. Någon måste vara bärare av detta varje vecka, år ut och år in, troget, uthålligt, modigt osv. för att förändringen skall bli verklighet.

Så ett av mina böneämnen för att förändringen skall ske är just att Gud skall kalla och utrusta fler ledare som vi kan få vara med och uppmuntra i sitt lokala sammanhang.
Och du som redan står där. Jag ber också om att du skall få den kraft du behöver för att orka vidare och inte tappa tron på de möjligheter som Gud ger i varje tid.

 

Joel Halldorf skriver, att vår uppgift, inte minst i denna tid, är ”att räcka livets bröd till hungrande människor”. Jag instämmer och skulle uttrycka det som att vår uppgift (också) är att erbjuda evangelium och mötet med Jesus Kristus för där finns det liv som bär vidare.