En kyrka byggs av …

Efter att avslutat en helg med styrelsemöten (med Distriktsstyrelsen, equmenia Nords styrelse och Hemavan Fjällstationsstyrelse) så måste jag bara få understryka hur imponerad jag är av alla som ideellt bidrar med tid, engagemang och kompetens!!! Utan dessa skulle vår verksamhet inte fungera så bra som den gör.

Vi har varit ca 25 personer samlade på Hemavan Fjällstation (fd SMU Fjällgård) och haft enskilda styrelsemöten samt gemensamt Intressentmöte (årsmöte) för Hemavan Fjällstation. Några av oss har förmånen att delta i tjänsten, de allra allra flesta gör det ideellt. Man åker mellan 25-40 mil enkel väg efter arbete/skola på fredag. Lördag och halva söndagen är det intensiva möten med både stora och små frågor. Söndag eftermiddag åker man lika långt hem igen och idag steg de flesta upp tidigt och gick till arbetet/skolan (förutom vi som är anställda i kyrkan och därför kan ta en dag ledigt). Visst är det imponerande!

Det är ju inte bara tiden under styrelsemötena som går åt utan de flesta lägger också mycket tid mellan mötena på uppgifter man tagit på sig, för att inte tala om engagemang och bön. Jag lägger också ner tid och engagemang men det är ju mitt jobb, det jag får betalt för. Dessa hjältar gör det av andra skäl och utan ersättning. Heder åt dem!

Riktigt glad och varm blir jag när en i equmenia Nords styrelse efteråt skriver: ”Alla borde testa att sitta med i regionstyrelsen för equmenia Nord för att få ha väldigt roligt och göra väldigt mycket bra!” Då är det en styrelse som fungerar, som gör mycket bra men också får mycket tillbaka.

 

Kyrkan är Kristi kropp och djupast sett Guds skapelse. Men i sin synliga del så byggs den av dessa ideella – ”lekmännen” (som i allra högsta grad också är kvinnor. Här om söndagen så påminde en kvinna om detta, i den gudstjänst jag då deltog i, med tydligt sikte på oss herrar som satt på första bänken (kvinnan som suttit med oss där hade just då valt att flytta till en annan bänk…), att ”glöm inte bort att få med er ”tanterna” i församlingen, annars fungerar inget.” Hon hade så rätt!)

Ibland kan jag känna oro för att vi håller på att förlora detta grundläggande och viktiga fokus och glida över till att bli en tjänstemannakyrka där de anställda blir viktigast. Jag tror att det är fel väg, till och med en farlig väg! Kyrkan skall byggas underifrån och vi som är anställda är tjänare till gemenskapen, inte tvärtom.

Jag vill säga att jag är både ock. Både en ”lekman”, vanlig medlem i kyrkan och pastor. Men oftast syns jag som pastorn, den anställde. Jag har förmånen, och ibland våndan, att få leva det liv jag brinner för på heltid. Påminner därför mig själv, och mina kollegor, om att det är en tjänst för församling och kyrka, inte av den.

Vår uppgift är (för att använda Paulus ord i Ef 4:12): att ”utföra vår tjänst och bygga upp Kristi kropp”; församlingen, kyrkan. Inte belasta den och tro att vi är centrum, fokus.

Så: Nej till en tjänstemannakyrka och Ja till en kyrka byggd av dess lekmän och ideella! Och stor välsignelse till dem som fortsatt bär och är vår kyrka – de ideella!

 

Jag gillar när vi måste säga nej

Det enda arrangemang som vi har i distriktets regi där anmälningarna kommer in i tid är vårt nyårsläger. I år när vi för första gången hade webbanmälan så hade 20 personer anmält sig de första fem minuterna och första dagen var nära 80 av 100 platser bokade! Anledningen till att man anmäler sig i tid är att man vet att det annars finns risk att man inte får plats. Detta i sig skapar attraktivitet.

Jag brukar säga att jag alltid vill att vi skall behöva säga nej till några för att det visar på, och bygger, attraktiviteten :)! Nästan alltid får jag mothugg eftersom många i vår rörelse tycker att alla alltid måste få plats. Jag är inte lika säker på det… Kanske utvecklar det ytterligare någon gång.

Bibelfjäll är en bibelskola som vi som distrikt tillsammans med många andra intressenter driver på Hemavan Fjällstation. I år har vi jobbat hårt för säkra finansieringen framöver och bygga samarbete med en ny folkhögskola efter det att Lidingö folkhögskola tackat för sig. Känns jätteskönt att det nu är klart att Härnösands folkhögskola går in som kursanordnare för detta läsår.

Just nu är jag mest glad för att vi har för många sökande och därför behöver fundera över vilka som vi skall säga nej till. Hittills har 23 personer sökt till de 18 platser vi kan erbjuda nästa läsår! Det är SÅ roligt att många upptäckt möjligheten till en unik bibelskola i en unik miljö. De har ett fantastiskt år framför sig.

Mindre namn och mer vart vi vill

Utlovade ju förra veckan en insändare om vår nya kyrkas namn, som inte skulle handla så mycket om namn… Här hittar du debattartikeln i tidningen Sändaren

Intressant att det var ytterligare en artikel här med i stort sett samma innebörd inne samtidigt.

Menar på fullaste allvar att vi behöver jobba djupare och tydligare med fokus på vad vi är och vill vara och snarast hitta ett gemensamt fokus som lyfter oss från de mindre viktiga frågorna till det övergripande och stora så att vi kan sätta kraft bakom det mest väsentliga.

 

I morgon bär det av till Boden och två medarbetardagar. Därefter fortsätter vi på lördag med distriktet årsmöte, också i Boden. Ser fram emot detta!

Personlig eller privat tro

Hamnade i en Twitterdiskussion häromdagen angående individualism, personlig eller privat tro etc. Twitter är ju inte den optimala arenan för att diskutera stora och svåra frågor. 140 tecken per inlägg ger liksom inte så stort utrymme för att breda ut sig, däremot en god träning i att kortfattat formulera sina tankar.  Tänkte hur som helst följa upp något av det vi diskuterade och försöka sätta lite fler ord på hur jag tänker.

Samtalet startade men en tes som Joel Halldorf (lärare på Teologiska Högskolan) testade inför ett seminarium han skulle ha på Teologiska Högskola. Han skrev: ”Den individualism som ligger inkapslad i väckelsens betoning på den personliga gudsrelationen har frätt sönder denna tradition inifrån.”
Jag svarade då: ”Eller också är det det att vi förlorat betoningen på den personliga gudsrelationen som gjort att vi förlorat oss själva, och Gud. Därmed inget försvar för individualismen, vilken jag inte tänker, tror, tycker är biblisk. Väckelsen vill något annat”

Sedan gick jag igång på en kommentar som Mikael Ivarsson (Distriktssekreterare i Mälardalens distrikt) gillade och lyfte in från en teolog som heter Stanley Hauerwas: ”…the last thing in the world I want is a personal relationship with God.” och Hauerwas fortsatte sedan och förtydligade: ”our relationship with God is mediated and that’s the reason why without church we know not God.”

Jag är definitivt ingen vän av individualismen. Särskilt inte så som den vuxit fram och till under de senaste åren i vårt samhälle. Inget av det jag skrev på twitter och skriver här skall uppfattas som försvar för den. Tycker även det är intressant att diskutera om den tradition vi som kyrka står i bidragit eller ej till dagens individualism. Det är en oerhört viktig fråga vi behöver ställa oss själva! Där blir Joel Halldorfs ”test-tes” intressant: ”Den individualism som ligger inkapslad i väckelsens betoning på den personliga gudsrelationen har frätt sönder denna tradition inifrån.”

Men jag tror att Joel Halldorf och de andra jag samtalade med blandar ihop två begrepp, som för mig inte är synonyma, och det är orden ”personlig” och ”privat”. Eftersom man närmast sätter likhetstecken mellan dem så leder deras slutsatser fel.

En tro som inte blir/är personlig tappar kontur och närhet. Gud valde att bli personlig, i allra högsta grad, genom att bli människa i Jesus Kristus! Genom detta visar han vägen och inbjuder till en personlig relation med honom. En personlig relation som inte måste gå via någon annan (men därför inte skall/kan privatiseras och individualiseras). Det ”allmänna prästadömet” (1 Petr 2) m.fl .ställen i bibeln, visar att vi alla har samma ”position” inför och tillsammans med Gud. Vi behöver inte en ”präst” som för vår talan eller förmedlar vår relation med Honom; Jesus, Gud…

Däremot är Bibeln lika tydlig med att vi som kristna blir inlemmade i en gemensam kropp, församlingen/kyrkan, där vi alla är beroende av varandra. Jag brukar ofta, när jag talar om församlingen, utmanande starta med att säga att ”Man kan inte vara kristen utan att vara medlem i en församling”. Ett sådant uttalande behöver naturligtvis nyanseras och utvecklas, men i grunden menar jag det. Tron är inte en privatsak som vi kan eller skall leva individuellt. Då riskerar vi att bli enkelspåriga och marginaliserade. För att utvecklas i tron behöver vi ”bryta” vår egen förståelse mot andras, i vår församling och i mötet med andra traditioner. Men om vi där inte blir personliga och delaktiga så försvinner vårt bidrag och andra går miste om just det, vilket försvagar kyrkan.

Just här tror jag att jag reagerar. För om väckelserörelsen betoning på personlig tro skulle leda till en privatisering och individualisering (vilket jag inte är helt övertygad om att den gör) så riskerar den mer katolska hållningen att all tro är förmedlad genom kyrkan, att flytta fokus från Jesus och till kyrkan och därmed göra den enskilda medlemmen mer passiv och mindre viktig. Som jag skrev i ett svar på Twitter: ”Hauerwas möjliga risk är att utgå från Kyrkan snarare än Jesus”

Tron måste födas i ett personligt möte med Jesus Kristus och växa till i relation med andra och genom att den heliga Ande leder vårt liv. Det får inte leda till att tron blir privat/individuell eftersom varje enskild kristens bidrag är oumbärlig för gemenskapens skull.

Vår risk idag är inte att vi betonar den personliga gudsrelationen för lite. Risken är istället att vi förlorat betoningen på att det är det personliga mötet med Jesus som i grunden förvandlar var och en av oss.  I det mötet föds vi på nytt och föds in i församlingen som gemensamt kan visa världen på vägen till Honom, som längtar efter att få föda alla på nytt.

Räddad av pensionerade kollegor

Vilken innehållsrik helg jag fått ha (blir ett lite långt inlägg just därför och möjliga rubriker är också många: Med LUKaS i Svansele, Här trivs jag, Frun (fick) höll på att få rätt, På glid, Räddad av pensionerade kollegor, Lånade kläder, Norrland regerar m.fl)! En verklig förmån att få ha det arbete jag har just nu och möta så många olika sammanhang där jag får möjlighet att dela goda samtal om liv och tro i studium och gudstjänster mm.

Lördagen inleddes med att jag mötte 10 ungdomar från LUKaS (Luleå tekniska universitets kristna studentförening) i grannbyn Svansele och hade två bibelstudier med dem om vad det är att Vara kristen idag och, Hur man förstår hur Gud leder.

Är så imponerad av att man som grupp regelbundet möts till morgonböner, studium och samtal. Eller som nu åker iväg en helg tillsammans. Att få möta en grupp unga vuxna och dela Ordet, tankar om livet, fundera över vad det är att leva som kristen osv. Det skulle jag gärna göra varje vecka! Trivs verkligen då.

Att Luleå sedan klådde Färjestad i hockey och gjorde klart att det blir SM-final mellan de två norrlagen Skellefteå och Luleå blev bara en bonus.

 

På söndag var två gudstjänster inplanerade. Först installation av Thomas Ahlberg som ny pastor i Umeå, Hedlundakyrkan och på eftermiddagen besök i Hörnsjö.

Eftersom SMHI varnat för snö så ställde jag väckarklockan lite tidigare. Steg upp i god tid och plockade fram kaftanen (som jag använder vid högtidligare tillfällen som t.ex. installation) byxor och frimärksskjorta och hängde dem på en galge vid dörren för att ta med och byta om när jag kom fram till Umeå.

Även om det hemma knappt hade kommit någon snö alls så for jag ändå en halv timme tidigare än normalt för att ha god marginal i fall det skulle vara halt längre fram.
För en dryg vecka sedan fick jag punktering på ett av vinterdäcken och bytte då till sommardäck eftersom jag vägrade köpa nya vinterdäck så här i slutet på säsongen. Ni som följer mig på Facebook och Twitter vet att frun då dumförklarade mig, vilket jag glatt ignorerade. Nu höll hon på att få rätt (egentligen fick hon rätt men eftersom allt gick bra och jag inte körde i diket så kommer jag aldrig att erkänna det 😉 ) för närmare Umeå så blev det riktigt, riktigt halt.

Efter att ha kört 10 av de 16 milen till Umeå börjar snön komma på allvar och det blir som sagt halkigt… samtidigt upptäcker jag att jag åkt från kaftanen mm som jag hängt på en galge vid dörren! Inte bra! Blir minst sagt arg på mig själv. Värderar möjligheten att vända om för att hämta dem och ändå hinna fram i tid. Inser att det inte går. Kan jag officiera ändå i ”civila” kläder? Visst skulle det vara möjligt även om det skulle vara pinsamt. Finns det någon jag skulle kunna låna kläder av? Någon med samma välbyggda kropp som jag  ;-)? Kommer på två möjliga pensionerade kollegor och ringer dem. Båda ställer villigt upp och lovar fixa fram kläder och ta med till kyrkan så jag kan prova om det funkar. Så kaftan och byxor lånar jag av den ene, kaftanen sitter som gjuten, och frimärksskjorta av den andre och ingen, som inte fått veta, märker något! Tack Gud för kollegor.

130406_bGudstjänsten blir riktigt god. Alltid en stor högtid när en ny pastor välkomnas och installeras. Ber och tror på en god omstart för både Hedlundakyrkan och Thomas där de skall få vara med och göra skillnad i sin stad för Guds rikes skull.

 

130406_a

I Umeå var vi drygt hundra på gudstjänsten. En högtid med många som vill närvara i en av distriktets större församlingar. Gud var närvarande.

På eftermiddagen möter jag så en av de mindre församlingarna och vi är åtta personer runt ett bord som firar gudstjänst med mycket sång, och sedan predikan av mig. Gud är närvarande även här! Blir så tydligt att storleken på församling, mängden av folk, inte är avgörande utan att det är sant som Jesus i Matt 18:20 säger, att: ”där två eller tre är samlade i mitt namn så är jag mitt ibland dem”.

Blir alltid så imponerad av dessa små församlingars trohet och hängivenhet. Glädjen över att få mötas, över den lilla barngruppen och den lite större tonårsgruppen. Fokuset på att betyda något i sin by, tydligheten och glädjen i uppdraget att dela evangelium oberoende av hur många som kommer! Där har de större församlingarna verkligen något att lära.

 

Tacksam för en god helg med många bevis på att Jesus lever i och genom såväl enskilda som församlingar i vårt distrikt/vår region, för kollegor som villigt ställer upp och hjälper en distriktsföreståndare i nöd och för beskydd på resan trots dåliga förutsättningar.

Något om namnet på kyrkan

Har just skickat in en artikel till Sändaren som utgår från namnfrågan men sätter fokus på ett helt annat område (Det jag skrev om namnfrågan i Sändaren var bl.a. att jag tycker vi skulle väntat med att bestämma namn till 2014. Varför jag tycker så hittar du i artikeln. Avslöjar inte mer nu utan du får läsa det där vecka 16).

Skriver därför här något om namn…

Namnfrågan undrar du kanske. Ja, det är den där typen av internt skriveri som jag varnat för kommer att dyka upp här. Det handlar om att den kyrka jag tillhör, Gemensam Framtid, funderar på att äntligen skaffa sig ett permanent namn. ”Gemensam Framtid” är ett arbetsnamn eftersom vi inte lyckats ena oss om vad vi egentligen skall/vill heta.

Det har visat sig oerhört svårt att komma fram med ett namn som inte är upptaget, inte belastat, inte känns förlegat, inte använts förut osv. En hel massa ”inte alltså…

När vi 2011 bildade Gemensam Framtid så fanns det några förslag framme som vi hade att ta ställning till. Då var ”equmeniakyrkan” det tydligaste förslaget. equmenia är vårt ungdomsförbund och därför kändes det som en god logik att kyrkan hakade på detta namn och kallade sig equmeniakyrkan. Efter att kyrkokonferensen debatterat frågan en god stund, och mängder med andra förslag kommit fram, beslöts att bordlägga ärendet. Som längst till 2014.

Nu har frågan dykt upp redan inför årets kyrkokonferens 2013 eftersom några församlingar motionerat för namnet ”Folkkyrkan”. Kyrkoledningen har kontrat med ett annat namn: ”Gemensam kyrka”. Fortfarande finns equmeniakyrkan med i diskussionen liksom många fler namn.

 

Vad tycker jag då? Jo, att ”Gemensam kyrka” kan fungera. Inte för att det är så spännande men ändå… det fungerar. Jag går inte igång på det, men det fungerar.

equmeniakyrkan” skulle också fungera. I synnerhet om equmenia kunde släppa till lite och acceptera att kalla sig för equmenia Ung. Kanske till och med godkänna att vi stavade namnet med ”k” istället för ”q”. Då skulle ”Ekumenia” fungera som samlingsnamn med tillägg ”-kyrkan” för kyrkan och ”-Ung” för ungdomsförbundet.

Folkkyrkan” har jag lite svårare för. Gillar ”Koinonia” som är ett annat förslag och som betyder gemenskap. Föreslog en gång i tiden ”Emmauskyrkan” eftersom berättelsen från Lukasevangeliets 24 kapitel är en god berättelse och förklaring till vad vi är och vill vara som kyrka. Det föll på att det finns en organisation som heter Emmaus och som då gick i taket.

 

Flera andra namn är tänkbara och eftersom inget riktigt får oss att ropa ett samstämt Halleluja, men vi ändå behöver bestämma oss, så väljer jag att inte längre ha en stark och tydlig åsikt. Framförallt vill jag inte hamna i ett läge där jag tydligt varit emot ett namn som kyrkokonferensen sedan beslutar sig för. Vi behöver helt enkelt blicka framåt nu och inte vara emot utan för.