Ungdomar

Jo, jag vet att jag sagt och skrivit det förut men måste ändå göra det igen… om ungdomar och tacksamheten efter ett läger… Denna gång Nyårslägret ”Frozen”IMG_7933

Kom igår kväll hem från ännu ett tonårsläger. Ett läger där jag denna gång mest försökt hålla mig i bakgrunden eftersom det funnits andra ledare som stått för programmet och ansvaret. Det är det ena som är fantastiskt att se och uppleva. Detta att det hela tiden kommer fram nya ledare som ställer upp för de ungdomar som kommer med på lägret. De finns där och ordnar program, visar omsorg och tar tid för samtal, ber med dem som behöver förbön och kramas och bråkar med dem som behöver närhet mm mm.

De sista åren har vi faktiskt haft förmånen att ha nästan för många ledare som vill vara med på nyårslägret! Ett synnerligen angenämt bekymmer.
Det är så kul att se att flera av dem som varit med som tonåringar förut trivts så bra och nu växt in i att vara ledare. Och att det också kommer nya ledare till regionen från andra håll som bidrar med sina erfarenheter. Känner stor tacksamhet för detta och njuter av att bara få finnas med och se hur allt fungerar fast (eller tack vare att 😉 ) jag håller mig i bakgrunden.

Men då dessa tonåringar… Fortfarande hör jag emellanåt att tonåringar är jobbiga, tröttsamma, besvärliga, störande och förstörande… Att det är svårt att förmedla tro och Jesus till dem… Det märkliga är att jag inte ser dessa på våra läger. Kanske är de så att vi bara får de välartade, goda, trevliga, snälla, uppmuntrande, glada till våra läger…? Ungdomar som vid varje andakt tar vara på möjligheten att sjunga lovsång, tända ljus och be, vara stilla, be om förbön osv. Eller också är det så att miljön i Hemavan och alla fantastiska ledare plockar fram det bästa hos de tonåringar som kommer till lägren vi har?
Jag vet inte vilket, men jag vet att gång efter gång så har jag förmånen att möta fantastiska ungdomar som är positiva, bryr sig om varandra, stöttar och uppmuntrar och, inte minst, gör livsavgörande möten med Jesus Kristus etc. etc.

Självklart så finns det en annan sida där vi också möter många unga som har det jobbigt och tufft hemma och i skolan. Som behöver lägren för att få en fristad där man kan gråta ut, bli tröstad, vara sig själv, möta Jesus i andakter och förbön. Nästan alla brottas hårt med sig själva och livet och behöver någon som lyssnar och tar dem på allvar. Det gör det ju bara än mer fantastiskt att vi i Equmenia och Equmeniakyrkan tillsammans kan erbjuda sådana miljöer med Jesus i centrum.

Så jag är tacksam! Tacksam för så många goda, duktiga, ansvarstagande ledare. Tacksam för mötet med alla dessa fantastiska ungdomar som tar sitt liv och sin tro på allvar och för Equmenia och Equmeniakyrkan som bereder plats och möjlighet för det goda mötet med Jesus som förvandlar.

IMG_8316/Klas

 

I år blev jag dubbad till Oboy-kungen (trots att jag själv mest dricker kaffe). En ära som jag kommer leva på länge :-) (se bild).

Konfirmandledare

IMG_3484Jag gissar att jag varit med som konfirmandledare i ca 25 grupper under de år som jag varit pastor. Från början mest som veckoläsning i de församlingar jag arbetat i och de senaste 15 åren som ledare och ansvarig för Fjällkonfa i Hemavan. Numer ingår knappast detta i min ordinarie tjänst som regional kyrkoledare men jag ser till att skapa utrymme för det av flera skäl…

  1. För det första för att jag själv tycker det är så oerhört roligt. Visst är jag trött efter tre veckors läger (som idag när jag kom hem från Hemavan sent på kvällen igår) men varje gång så ger mig mötet med dessa fantastiska ungdomar mer energi än det tar. Det är verkligen en nåd att få vara med!
  2. För det andra därför att mötet med unga människor i åldern 14-16 år och deras frågor hjälper mig att förstå vilka frågor som är aktuella just nu för ungdomar, och i samhället i stort, därför att de ofta är spegelbilder av sådant som de möter och brottas med idag. Jag får liksom hjälp att både se nuet och framtiden och ana vilka frågeställningar som kommer bli viktigare och viktigare om några år när ungdomarna själva blivit vuxna. Självklart förändras frågorna när de blir äldre men t.ex. i år så har individualismen fått ett mycket tydligare ansikte där vi som ledare fått brottas tillsammans med dem kring detta.
  3. För det tredje så tror jag på fullaste allvar att konfirmationsläsning är bland det allra viktigaste vi som församlingar och kyrka gör. Här får vi undervisa och samtala om kristen tro och de stora livsfrågorna. Här får vi förmedla Bibelns berättelser (och det behövs verkligen för kunskapen är mycket låg). Här får vi mötas till andakt och gudstjänst och erbjuda djupa och genuina möten med Jesus. Här får vi utmana och uppmuntra till att ta avgörande steg i livet och välja att bli kristen. Här får vi bekräfta unga människor och visa att de är älskade och sedda osv. osv.

IMG_3468Och det finns ingen anledning att sikta lågt och bara göra konfirmationsläsningen halvdant.
Låt istället konfirmation blir det viktigaste ni som församling gör och låt det få utrymme, tid, kraft och pengar eftersom inget är viktigare!

För Fjällkonfa så har vi två mål. Det ena är att dessa tre lägerveckor skall vara de bästa veckorna i ungdomarnas liv (så här långt), och för det andra att när man åker hem så skall man ha fått så mycket erfarenhet, kunskap och smak av vad kristen tro är så man ”vet” vad man säger Ja eller Nej till. Det är att spänna bågen hårt, men det är det värt. När vi efteråt samtalar med konfirmanderna och läser utvärderingarna så tycker de flesta att vi lyckats med båda målen. Det är bara att vara tacksam!

Om du, liksom jag, är konfirmandledare så har du världens viktigaste uppdrag. Var stolt över det och låt det få utrymme. Du är med och gör skillnad för Guds rike och i ungdomarnas liv. Gör intryck och avtryck som kommer följa dem under hela livet!

/Klas

PS. Allt som hände under årets Fjällkonfa hittar du i den blogg som skrivs under lägret. Vet du någon som kommer gå klass 8 kommande läsår så tipsa dem gärna om bloggen och om möjligheten att gå och läsa i Hemavan.

Idén om Gud

Vi har just dragit igång detta års Fjällkonfa i Hemavan och jag ser fram emot tre intensiva men härliga veckor tillsammans. Det är i år 12 konfirmander, 6 K2:or (vilket är lika med fjolårskonfirmander som är med som hjälpledare och därmed får en ledarutbildning) samt 5 ledare.

En del funderar med mig om det inte är jobbigt med tre veckors läger, om jag aldrig tröttnar osv. Jag brukar svara att visst är jag trött efteråt men lägren och konfirmanderna ger mig alltid mer energi än de tar. Och vår första lektion i förmiddags bara underströk detta. För när man år efter år möter ungdomar som just gått ut årskurs 8 så upptäcker man/jag vilka frågor och strömningar som är på gång. Vår första lektion om Gud och gudsbilder gjorde det särskilt tydligt i år.

Vi talade om Gud, vilka associationer vi får när vi tänker på ”honom” osv. När jag sedan ställde frågan: ”Är det viktigt att veta om Gud finns eller ej?”, så blev det extra intressant. För svaret var ungefär; att det viktiga är inte om Gud finns eller ej utan att vi var och en kan få bilda oss vår egen uppfattning om honom och tro som vi vill.

När jag försökte sammanfatta vad det var de sa och beskrev det som att ”Idén om Gud” var viktigare än om Gud själv fanns och var konkret, så höll de allra flesta med. Det skulle snarare vara svårare och jobbigare om Gud verkligen fanns, eftersom man då kunde bli besviken och tvingas omvärdera sin egen bild för mycket, sa några… Vi gjorde några värderingsövningar kring detta som understryk att de flesta just nu tänkte samma sak.

För mig blir detta ett övertydligt exempel på den genomindividualiserade tid vi lever i och som ungdomar särskilt växer in i. Var och en skall få tro som man vill, och en konkret, levande och verksam Gud blir närmast störande eftersom det kan tvinga mig till att omvärdera den tro och idé som jag har om ”honom” och livet.

Jag talade naturligtvis om för konfirmanderna :-) att jag och vi som ledare kommer att göra allt vi kan för att presentera en konkret, levande och närvarande Gud som ”ÄR”! och ser fram emot många spännande diskussioner. Vi får se hur det går.

 

Mötet med unga människor som tänker och reflekterar kring tro är oerhört berikande. Det lär mig tidigt vilka frågor som just nu är stora och viktiga. Vi som kristna och som kyrka behöver därför finnas med i det mötet och ibland vara en positiv motbild och framför allt visa på en levande Gud som just är närvarande och verksam idag.

/Klas

PS. Följ oss gärna på bloggen där det varje dag kommer finnas berättelser och bilder från det vi gjort tillsammans. Du hittar bloggen på www.fjallkonfa.se DS.

Latrintunnepredikan

Han tog fast mig mitt i trappan efter ett möte vi haft med en grupp i kyrkan han tillhör. Jag var där på besök för att prata om några frågor de hade. Han hade hunnit gå ned en våning en stund efter vårt möte och var nu på väg upp igen medan jag var klar efter att ha pratat med några andra och skulle nu ned för trappan.

Där stannade vi i trappan och tackade varandra för dagen och pratade lite allmänt. Då ser jag att det är något han vill säga och avvaktar lite. Så tittar han mig i ögonen och säger ungefär så här:

– ”Jag har tänkt säga detta till dig ett tag och nu vill jag försöka formulera det. Du predikar alltid bra när du är här på besök, och det uppskattar jag, men jag minns inte längre vad du sagt…”

Där hade ju jag kunnat bli förnärmad och stött i kanten men det fanns inte något i hans ord som föranledde mig att känna så. Tvärtom så vet jag att han oftast brukar komma fram till mig efter de gånger jag predikat och tackar varmt. Också nu var det värme i hans ord. Istället avvaktade jag den fortsättning som jag förstod skulle komma.

– ”Däremot”, sa han, ”minns jag när du var lägerchef på distriktets scoutläger för drygt tio år sedan och du själv bar och körde latrintunnor på ett släp. Det är märkligt hur det vi gör med våra händer (våra handlingar) väger så mycket tyngre än vad vi säger (våra ord).”

 

Jag säger ofta när jag talar om ledarskap att vi som ledare själva måste vara beredda att göra ”skitjobbet”. Inte bli för fina i kanten för att hugga in där det behövs och göra det som kan verka enkelt eller under vår ”värdighet”. Här fick jag ett rungande bevis för att det åtminstone någon gång fungerat även i mitt liv.

Att tala och vägleda genom att berätta för andra hur de skall göra, det är en av ledarens uppgifter. Men ingen av oss får någonsin bli för fina för att emellanåt själv bli ”skitig” om händerna och göra det som andra drar sig för. Kanske är det så att just när vi gjort ”skitjobbet” så skapas öppenheten att också säga de ord som verkligen behövs sägas eftersom förtroendet byggts underifrån.

 

Jag är oerhört tacksam för orden i trappan. Visst vill jag att mina predikningar skall göra djupt intryck och vara minnesvärda. Men ”latrintunnepredikan” kanske är en av de viktigaste jag hållit fast jag inte tänkte på den som så då. Var ju bara ett jobb som behövde göras av någon, t.ex. mig :-)

Ordenligt på fötterna

JämtNågon gång kring 1978-79 investerade jag i ett par rejäla Lundhagskängor. 20 år gammal så var det förmodligen en riktigt stor investering där och då även om jag inte nu minns priset. Kunde knappast tänka mig att jag skulle kunna använda dem i 35 år innan det var dags att inse att de faktiskt förtjänade pension…

Under åren har jag använt dem regelbundet. I början rätt mycket (jag fick t.o.m. specialtillstånd att använda dessa mina egna kängor när jag låg i lumpen, trots att de inte gick att putsa skinande blanka 😉 ) och de senare åren regelbundet några gånger varje år. Inte minst under de tre veckor som jag varit i Hemavan på Fjällkonfa.

I dagens slit och släng kultur är det ändå anmärkningsvärt och stort att kunna använda grejer som är så gamla. Det visar att Lundhags tillverkar kängor med kvalitet! Sköter man om dem och smörjer in dem regelbundet så håller lädret i stort sett hur länge som helst. För på mina gamla kängor så är lädret fortfarande okey. Det är själva skon som spricker och därför gör det onödigt blött när man behöver vada över en bäck eller så.

Förmodligen finns det fler saker och relationer som skulle hålla längre om vi bara skötte om dem bättre!

BieleNu har jag alltså pensionerat de gamla kängorna och investerat i ett par nya. I stort sett helt självklart att jag även denna gång skulle köpa ett par Lundhags eftersom de har den typ av skalkänga som jag vant mig vid och trivs med. Kängspecialisten i Stockholm gav bra service och ett bra pris så i tisdags slog jag till. Nu skall jag försöka hinna gå in dem innan de sätts på verkligt prov under sommarens vandringar i fjällen i och runt Hemavan Fjällstation

/Klas

Norrsken

Norrsken-3-1Har nu vilat ut en dag efter årets nyårsläger, ”Norrsken, på Hemavan Fjällstation. Då är det på sin plats med några reflektioner kring läger.

Nyårsläger är ingen ny eller ovanlig företeelse i SMU/Equmenia. Det har funnits under många, många år. När jag själv var tonåring på 70-talet åkte vi till olika ställen i Värmland på både nyårs- och sportlovsläger. Då precis som nu var det utförsåkning som var den stora aktiviteten för de flesta men viktigast var att träffa kompisar och få tillfälle till andakter och gudsmöten som inte var lika enkelt hemma.

För mig som kom från en liten församling där det inte fanns andra ungdomar i min egen ålder var lägren helt avgörande. Här mötte jag kristna kompisar, fick tillfälle att vara på bibelstudier och andakter som var anpassade till min åldersgrupp och inte föräldragenerationens osv. Är så tacksam för att det fanns ledare som såg mig, uppmuntrade mig och trodde på mig!

 

Idag tycker jag det är en förmån att få vara en av dessa ledare och bära det arvet vidare. Och fortfarande finns det gott om ledare som viker en vecka eller mer av sin egen ledighet för att åka på läger och vara med sina och andras ungdomar. Dessa ledare ser ungdomarna, älskar dom, bråkar, skrattar, leker, samtalar och ber med dom. Blir deras föredömen!

Jag menar att dessa ledare gör ett av de allra viktigaste jobben i kyrkan och är värda allt vårt stöd!!! Det borde t.ex. innebära att ingen ledare själv skulle behöva stå för lägeravgiften, det bör församlingen eller Equmeniaföreningen göra eftersom det är vårt gemensamma arbete. Som församling och förening bör vi under hela lägret bära såväl ledare som deltagare i förbön. När de kommer hem bör de få minst en kram och kanske en middag :-)

 

Och så dessa ungdomar sedan. Det finns inte ord för att beskriva hur sköna de är. Tänker varje gång jag är med dem att många fler skulle få möjlighet att se hur fantastiskt många härliga, goa, underbara och fina ungdomar det finns. Visst kan de vara lite (en underdrift 😉 ) morgontrötta ibland. Visst kan de surna till emellanåt (men vem av oss gör inte det?). Men största delen av tiden är de varma, glada, goa, omtänksamma och fulla av djupa frågor och funderingar som de gärna vill ha hjälpa att tänka kring. Det är en förmån att få dela livet med dem!

Det kanske starkaste för mig är ändå att se hur självklart och naturligt de söker Gud. Vänder sig till honom och tar emot av hans Ande i bön, tillbedjan och lovsång. De har mängder med frågor, bär många gånger på djupa sår men finner stöd och styrka hos Jesus och hos varandra. När det vid andakterna inbjuds till ljuständning strömmar de fram och förebedjarna har ofta fullt upp.

På läger stärks min tro, både på ungdomen och på Jesus, eftersom jag ser hur de möter varandra!