Frostad vindruta

Vaknar till nyheterna om de fruktansvärda terrorattentaten i Paris där över 120 människor dödats vid flera samtidiga attentat och kring 200 skadats, varav många allvarligt. Obegripliga händelser med en omfattning som liksom inte riktigt kan sjunka in…
Inser samtidigt att i krigets Syrien, och flera andra länder, är detta närmast vardag för många av de människor som bor kvar där, eller de som nu sökt sig till vårt och andra länder på flykt.

imageSå packar jag väskan för att ge mig iväg till ännu en jobbvecka i Stockholm. Går ut till bilen denna vackra höstvinterdag, sätter mig framför ratten till vyn av en vackert frostad vindruta. Tar en bild och tänker den lägger jag ut på Instagram och Facebook, i glädje och förundran för vad naturen och årstiderna ger. Men kan liksom inte bara lägga ut bilden en dag som denna där händelserna i Paris ligger som en tyngd över vardagen. Måste skriva några rader också, annars går det inte…
På väg till flyget lyssnar jag i radion till rapporter om det som hänt, intervjuer med säkerhetspersonal, utrikesministern, en psykolog och flera reportrar. Utanför bilfönstret gnistrar det av sol och vyer som är så sköna att uppleva, renar som slickar vägbanan för att komma åt saltet som blandats med sanden vägverket spridit ut i halkan.
För mer än 120 personer fick livet igår ett abrupt slut. Mitt i vardag och glädje. För så många fler är allt idag bara en enda stor ”dimma” och tomhet i sorg över de anhöriga och vänner man mist och förmodligen en överväldigande känsla av att glädjen, livet, tilltron och godheten tagits från dem.

Jag tänker och ber för dem som drabbats, för personal som måste ta hand om allt och alla, för förövarna med ett hat och mörker som jag aldrig kan begripa… – ”Gud förbarma dig!
Men jag ber också för mig och andra som på distans känner med de som drabbats, som blir lite (eller mycket) rädda och oroliga, samtidigt som vi vill fortsätta leva och förundras över vardagshändelser, frostade bilrutor, renar som slickar salt på vägen, solen som gnistrar, leende människor, arbete att gå till och mycket mer. – ”Gud låt inte rädsla och misstro ta över utan hjälp oss att se dina under och livets möjligheter och fortsätta vara goda!

Är övertygad om att vägen vidare inte är stängda gränser, misstro och hämnd! Smakar om igen på Bibelns ord att ”rädsla inte finns i kärleken” och ber om mer av den kärleken i både mitt och ditt liv. Ber också att Jesu kärlek skulle drabba de män och kvinnor som fostrats i en annan skola och tro som leder dem till att i övertygelse ta andras liv innan de själva spränger sig till döds.
Är så oerhört tacksam för tron på en Gud som är med, nära, var och som sörjer, lider, drabbas. Som gråter med dem som gråter. Sörjer med dem som sörjer. Som erbjuder kärlek och liv som aldrig kan utsläckas med vapen, bomber eller hat! Som även idag orkar lyssna till alla böner; ord, tankar och känslor från alla oss som inte riktigt vet vad vi skall be men behöver någon att vända oss till…

Mors dag och EU-val

Idag är det både Mors dag och val till EU. Den mesta mediala uppmärksamheten går naturligtvis till EU-valet. Kan inte säga att det är fel eftersom EU-valet har stor betydelse och är viktigt! Även om det är svårt för de flesta av oss att riktigt greppa hur vi kan påverka EU och de övergripande frågor som hamnar där, så är det viktigt att vi är med och ger vår röst.

Det är viktigt att rösta både för att varje röst räknas! Det är också viktigt att göra det för att inte systemet skall urholkas. För om vi slutar rösta så är risken överhängande att mellanrummet mellan väljaren och den valda politikern till slut blir för stort och därmed kommer demokratin att urholkas.

På ett annat sätt är Mors dag egentligen viktigare. För min övertygelse är att mammor spelar en långt mycket mer avgörande roll för människor, samhälle och värld än alla politiker i hela världen gör! Barn som växer upp med en god mamma som älskar och ser dem får förutsättningar till ett gott liv som inga samhällsordningar i världen kan ersätta! Så bland det viktigaste vi kan göra på alla plan är att stötta våra mammor, det är dom dessutom värda :-)!

I dag är söndagens tema dessutom Böndagen. Alltså ett tillfälle att förena såväl de praktiska, konkreta, uttrycken för uppskattning av våra mammor, deltagande i val och demokrati samt möjligheten att även lyfta detta i bön och gemenskap med vår Herre

Med detta sagt hoppas jag att du, liksom jag, hyllat din ”mamma” på något sätt idag, att du idag, eller i förtid, röstar och att du också tar en extra stund i bön för mammor i din närhet och EU som vi alla är en del av.

Tillbaka

Ja, det har gått några veckor nu sedan jag avslutade min långledighet. Tillbaka i verkligheten så verkar det som om världen har överlevt trots att jag varit borta ;-). Har dock haft det lite trögt med att komma igång med bloggen igen men så här kommer lite rapport från var jag varit och vad jag gjort som en omstart på bloggandet.

St Beunos där jag tillbringade mina retreatdagar

St Beunos där jag tillbringade mina retreatdagar

Jag började min frånvaro en dryg vecka på St Beunos i Wales och en tyst retreat. Tyst innebär att vi trots att vi var en grupp på 16 personer där samtidigt så pratade vi inte med varandra eller någon annan. Enda undantaget var den timme per dag då jag hade samtal med min andliga vägledare (guide). Med denna goda syster gavs tillfälle att dela de tankar jag hade, få förslag på bibeltexter att meditera över mm. och fundera över livet i största allmänhet.

I övrigt var dagarna fria. Mat serverades vid fasta tider. Varje kväll firade vi nattvard tillsammans och på kvällen var det även en halvtimma av tyst gemensam bön i kapellet. I övrigt fanns tid för egen andakt, bön, meditation över bibeltexter och tid för egna funderingar och samtal med Gud. Förutom det blev det många goda och långa promenader i omgivningarna bland fåren och kullarna där.

Kunde vakna med denna utsikt ner över dalen

Kunde vakna på morgonen med denna utsikt ner över dalen

Och fyra minuter senare hade solen nått fram och lyste upp fälten

Fyra minuter senare hade solen nått fram och lyste upp fälten

 

 

 

 

 

 

Tystnaden oroade mig varken i förväg och eller under tiden. Hade dock förväntat mig att mer rastlöshet skulle smyga sig på men förutom att jag funderade över att erbjuda min hjälp med att klippa gräset (vilket jag inte gjorde trots allt) så blev det aldrig så. Hade också förväntat mig mer kamp och vånda men välsignades istället med vila, stillhet och uppmuntran. Kan inte annat än säga att GUD var GOD mot mig dessa dagar! Åkte därifrån med stor tacksamhet.

 

Efter retreaten flög jag tillbaka till Stockholm och sov en natt hos Oskar innan han, Erika, Maria och jag möttes på Arlanda för att tillsammans flyg till Venedig för några dagar i norra Italien och Frankrike. Naturligtvis helt fantastiskt roligt att vi kunde åka tillsammans alla fyra! Att vi även fick en riktigt bra resa förstärker tacksamheten.

Bild från vår gondolfärd

Bild från vår gondolfärd

Vi började i Venedig och hade tre nätter där, vilket innebar två hela dagar att ströva omkring i Venedig, åka båt och gondol, besök ett och annat museum osv.

Garda_boat

Kvällsbild vid Gardasjöns norra ände

Därifrån åkte vi med hyrbil upp till Gardasjön i norra Italien för ytterligare tre nätter. Om Venedig var lite slitet och oerhört turistiskt med affärer, restauranger mm så innebar Gardasjön i första hand en sagolik naturupplevelse. Fantastisk vacker natur!

På alla ställena så kom vi just i början av vår/sommarsäsongen vilket innebar att det inte var för mycket folk någonstans. När vädret ändå var så varmt och skönt som det var så var det verkligen en perfekt tid för semester. Hela tiden hade vi omkring 20 grader varmt och solsken som gjorde det ännu varmare på dagarna.

Vy från norr nedöver Gardasjön och bergen som innesluter den

Vy från norr nedöver Gardasjön och bergen som innesluter den

På krokiga vägar (serpentinvägar) över berg och genom dalar tog vi oss sedan ner till Milano, via Brescia och Bergamo. Här hann vi inte stanna så mycket (förutom en gammal borg som Maria lyckades hitta på vägen… 😉 ) utan hade som mål att komma till Milano där vi lämnade bilen och tog tåg till Nice i Frankrike.

Ett 30-årigt bröllopspar i Monaco

Ett 30-årigt bröllopspar i Monaco

Erika tillbringade fyra veckor språkkurs här för fyra år sedan och därför ville vi hit igen så att hon fick visa oss var hon varit och briljera med sin franska. Väl här så inföll själva orsaken till denna resa, min och Marias trettioåriga bröllopsdag! Den firade vi bl.a. genom att åka iväg en sväng till Monaco. Men som den hunsade man jag är efter 30 år så fick jag inte ens gå in i Casinot för att pröva lyckan utan bara se det från utsidan… 😉

Kvällsbild från Nice

Kvällsbild från Nice

Och en kvällsbild till i Nice

Och en kvällsbild till i Nice

 

 

 

 

 

På det hela taget så har jag haft, och har, det oförskämt bra :-)! Och om ni av bilderna får för er att jag gillar båtar och vatten, så är det alldeles rätt

På resa

Sitter på Umeå flygplats och väntar på mitt flyg. det första av två flyg idag. Är på väg bort, på ett sätt som jag hoppas skall bli en resa i många riktningar, inte minst inåt. Första flyget går till Arlanda och sedan fortsätter jag till London där jag skall sova en natt innan jag tar tåget vidare.
Har fått förmånen att åka iväg en vecka på retreat. Kommer att vara i Wales på St Beunos och tillbringa veckan i tystnad, lyssnande inåt och uppåt.

Skulle nog inte säga att jag i grunden är en retreatmänniska. Har inget emot tystnad men kan också bli rätt rastlös där… Några av mina vänner ler lite när jag berättar vad jag skall göra (och undrar förmodligen i sitt stilla inre om jag kommer klara det…) ;-).
Nu känns det ändå oerhört förmånligt och motiverat att få denna möjlighet. Till viss del är det naturligtvis avkoppling men mest tid att släppa en del av det som upptar vardagen och få mer tid med Gud, utan allt det som i vanliga fall stör.

För alla av oss tror jag det är nödvändigt att söka efter reträttplatser där vi sänker ambitionsnivån och arbetsinsatsen för att mer prioritera relationen till Gud. Att göra resan inåt, djupare och längre än vad som annars är möjligt. Det ger energi till vardagen.

Efter retreaten fortsätter vi som familj till Italien på semester. Maria och jag firar då 30 års äktenskap och har goa barn som fortfarande vill vara med oss och därför åker vi alla fyra på en annan sorts resa tilsammans.
Det innebär att jag under tre veckor kommer vara i stort sett helt frånkopplad det vanliga, svår att nå och så vidare. Tror dock att ”världen” kommer överleva min frånvaro och Du också…
Hoppas återkomma med förnyad energi och glädje :-)! Inte minst med en förnyad och fördjupad relation till Jesus eftersom det är det som bär oss alla framåt.

/Klas

Atmosfär-2

(Detta är del 2 så läs gärna först förra blogginlägget)

Här om dagen fick jag ett mail från en elev som hade massor av frågor. En av frågorna var: ”Varför är du med i just det samfund du är med i?” Och jag svarade: ”Jag har växt upp i Svenska Missionskyrkan, som idag är Equmeniakyrkan, och därför har det alltid varit naturligt för mig.”
Kanske skulle jag kunnat hamna i vilken kyrka och samfund som helst. Min pappa sa t.ex. att han velat bli Frälsningssoldat men de fanns inte där vi bodde, annars kunde jag möjligen ha växt upp inom Frälsningsarmén.  Idag är övertygad om att Equmeniakyrkan är det bästa alternativet ;-), åtminstone för mig!

Jag har haft (och har) förmånen att stor del av mitt liv verka i det som nu är Equmeniakyrkan och har inget som helst behov av att byta sammanhang. Precis som de flesta (tror jag) kan jag bli trött på, trött av, besviken, frustrerad på mitt eget sammanhang och mig själv :-), men tror inte att ”gräset är grönare någon annan stans”.  Equmeniakyrkan är mitt ”hem” och min ”familj” där jag känner mig hemma och får hjälp att växa i tron. Det är den kyrka jag tror Gud kallat mig till.

 

Vad är min poäng då med inlägget i går och idag? Vad är det för tanke jag vill dela? Skall försöka sätta ord på det, även om det är lite svårt…

Att Ulf Ekman konverterar är för mig en bisak. Det sätter däremot fokus på den rörelse från väckelserörelserna till de historiska kyrkorna, som Joel Halldorf lyfte fram. Katolska kyrkan, som jag bara känner något, uppfattar jag har de sista åren genomgått en stor förändring, som fortsätter i och med en ny påve (vilket är en sorts väckelserörelse i sig). Det attraktiva i Katolska kyrkan och de historiska kyrkorna idag kan bl.a. vara att man får vara del i ett större sammanhang och dela den trygghet de har i sin tradition. Men framförallt består attraktivitet i om människor känner att här finns en ”atmosfär” som berör. Guds andes närvaro!

Djupast sett handlar vårt ,och alla människors sökande, inte om formen och strukturen i olika församlingar, kyrkor eller sammanhang utan om det levande mötet med Jesus Kristus och Andens liv erbjuds och finns där – ”Atmosfären”, för att använda Frank Mangs ord. Att färre döps idag tror jag inte beror så mycket på formen, eller att det skulle vara för dyrt att vara medlem, utan på att man inte är/blir berörd av Gud själv.

Vi tenderar ofta att kritisera vårt egna sammanhang, och andra kyrkors, utifrån formerna och uttrycken. För mig är detta sekundärt! Det viktiga och helt avgörande är om den helige Ande får utrymme och möjlighet att beröra oss så att det öppnar upp för nya möten med Jesus själv! Det kan ske, och sker, i vilken tradition som helst och det är detta vi behöver söka, snarare än i det ytliga.

Därmed inte sagt att formen inte har betydelse! Den har jättestor betydelse och vi bör i varje tid söka de former och uttryck som hjälper oss att bli öppna och fria för att ta emot och fyllas av Anden. Men form utan ande är död medan däremot Ande utan struktur kan innehålla Liv.

I de blogginlägg, artiklar och samtal jag mött denna vecka så saknar jag detta perspektiv. Min fråga, och drivkraft, är hur vi möter människors, och vår egen, längtan efter ”rum” där Guds Ande är närvarande och berör. Om det sker i Katolska kyrkan, hos Livets ord eller i Equmeniakyrkan har väl ändå mindre betydelse. Viktigast är mötet med Jesus – det är det som förvandlar mig, dig och världen till det bättre (och där fick jag in Equmeniakyrkans vision också :-) ). För att möjliggöra och öppna för det mötet är ”atmosfären” avgörande.

New York och Nashville

Förenta Nationernas byggnad från lite annan vinkel är den vanliga

Förenta Nationernas byggnad från lite annan vinkel är den vanliga

Är på resa i USA tillsammans med en grupp från Equmeniakyrkan som besöker United Methodist Church i New York, Nashville och Washington.
Hittills har vi hunnit med de två första platserna och åker ikväll (amerikansk tid) till Washington.
Det har varit mycket goda besök med massor av information och goda intryck. Återkommer med lite mer om vad vi fått med oss från kyrkan här. Men först lite bilder och intryck från New York och Nashville

Ed Koch Queesboro Bridge i New Yok

Ed Koch Queesboro Bridge i New Yok

I New York var det vinter och kallt. De hade fått en del snö veckan när vi anländer och temperaturen låg krig noll.

I Nashville missade vi tydligen precis en tornado. Skulle gärna sett en på behörigt avstånd :-) men förstår att det inte något man vill uppleva på nära håll. Idag har det dock varit rena sommarvärmen. Säkert 25 grader. Går i bara skjortan och svettas ändå!
Här i Nashville är det verkligen musik överallt. Så väl i går kväll som idag på eftermiddagen så är det musik på varenda kaffe, krog, bar och matställe ner i centrum, på Brodway. Är visst så varenda dag, inte bara under helgerna.

Nashville by Night

Nashville by Night

Nu åker vi, som sagt, till Washington för att möta ytterligare företrädare för metodistkyrkan innan vi på tisdag åker tillbaka till Sverige.

Musikunderhållning finns det överallt i Nashville

Musikunderhållning finns det överallt i Nashville

USA-resa

En av förmånerna med mitt jobb är att jag får besöka många olika sammanhang. Det är oerhört givande och inspirerande (för det mesta) att träffa församlingar och människor. Alla med spännande berättelser och liv att dela.
Mest är det resor inom regionen eller till Stockholm för möten och sammanträden. Nu har jag dock packat väskan för en vecka i USA!

Vi är en grupp från Equmeniakyrkan som skall på en ”studieresa” där vi kommer möta olika representater för Metodistkyrkan Vi skall till New York, Nashville och Washington till de olika huvudkontor man har där.
Ser fram emot detta även om det säker kommer bli riktigt intensivt.

Fritt fall – eller…

Joel Halldorf utmanade förra veckan kyrkan (i en artikel i Sändaren som går att läsa här) att tydligare våga se verkligheten. Se att vi dramatiskt minskar och behöver förbereda oss för en ”vinter” som är i antågande. En vinter som kommer bli bister därför att medlemsantalet så kraftigt går tillbaka och också därför att vi i många av våra matriklar redan har väldigt mycket ”luft” = det är många namn där som inte längre är med aktivt. I mångt och mycket delar jag hans uppfattning och beskrivning

Att under dessa förutsättningar fortsätta som om ingen fara råder är en strutsmentalitet som inte kommer hjälpa oss vidare. Tvärtom behöver vi se verkligheten så som den är och arbeta därifrån. Även om det för en del kanske mest känns nedslående med sådan här uppgifter så reagerar jag tvärtom. Jag blir inte nedslagen utan utmanad att vara med och vända trenden och jag tror det är fullt möjligt, om än inte enkelt.

Det jag möjligen blir nedslagen av är när vi själva inom kyrkan inte vågar se sanningen i vitögat, inte vågar bryta mönstret och bygga på nya sätt. Inte på allvar våga söka Guds ledning och tro att Han både vill och kan något annat. För min övertygelse är stark att Gud fortfarande både vill och kan använda sin kyrka och oss som vill tillhöra Honom för att nå nya människor med evangelium!

 

I Equmeniakyrkan bärs vi just nu bl.a. av orden ”Förnyelse, Utveckling och Växt” och satsar rejält både på att få fram handledare och inspiratörer som stödjer de församlingar som vill anta utmaningen och vända trenden. Det är ett långsiktigt arbete som kommer ge resultat först om några år. All förändring tar tid.

En viktig faktor i detta arbete är att finna de nyckelpersoner som lokalt, i varje församling, är bärare av Guds kallelse, vision och ledaregenskaper för att bära förändringen vidare!

Innan jag blev distriktsföreståndare och regional kyrkoledare arbetade jag med ungefär samma saker som församlingsutvecklarna nu går in i. Då som mentor och handledare. Min erfarenhet från det arbetet är att det var i de församlingar där jag kunde identifiera och stödja just dessa lokala ledare som en förändring sedan skedde. Finns inte den kraften lokalt så spelar det ingen roll hur många bra samlingar vi erbjuder från nationellt eller regionalt håll. Någon måste vara bärare av detta varje vecka, år ut och år in, troget, uthålligt, modigt osv. för att förändringen skall bli verklighet.

Så ett av mina böneämnen för att förändringen skall ske är just att Gud skall kalla och utrusta fler ledare som vi kan få vara med och uppmuntra i sitt lokala sammanhang.
Och du som redan står där. Jag ber också om att du skall få den kraft du behöver för att orka vidare och inte tappa tron på de möjligheter som Gud ger i varje tid.

 

Joel Halldorf skriver, att vår uppgift, inte minst i denna tid, är ”att räcka livets bröd till hungrande människor”. Jag instämmer och skulle uttrycka det som att vår uppgift (också) är att erbjuda evangelium och mötet med Jesus Kristus för där finns det liv som bär vidare.

Aldrig för gammal

Måste bara länka till en helt fantastisk artikel om en 89-årig pastor som förstått att det aldrig är försent för att tjäna med de redskap och gåvor man fått. För att inte tala om att ha förstått att kyrkan behöver söka nya vägar och se möjligheterna där man är och att vårt uppdrag som kyrka är att nå nya människor med evangelium. Därför har han startat en ”husförsamling” på det äldreboende där han bor just nu.
Han säger bl.a.: ”The church needs to (focus) not on itself, but on people outside the church,” Rev. Jackson said. ”Here I’m doing it. A couple (of those who attended the house church) belong to First UMC, but others are not church affiliated: that’s mission.”
(Min översättning): Kyrkan behöver fokusera, inte på sig själv utan på människor utanför kyrkan. Pastor Jackson säger: ”Här gör jag det. Några (av dem som är med i husförsamlingen) tillhör UMC, medan andra inte har någon kyrklig relation. Det är mission!

Och här länken till artikeln (som är på engelska)

Lyft blicken

Det är inte alltid som jag har så väl skrivna utkast så att jag kan dela dem i textform till andra. I lördags när vi hade regionalt rådslag i Piteå så hade jag en inledande utmaning som för ovanlighetens skull var nedskriven helt och hållet och som jag därför väljer att lägga ut här i sin helhet. (Den är lång)

Kvällsgudstjänstens predikan däremot var, som så ofta för mig, bara i några punkter på ett kladdigt papper och inte möjlig att återge här. Så missade du den så … :-)

 

2013-10-19_Inledande utmaning vid Regionalt rådslag i Piteå

Rötter och vingar – Historia och Framtid

Vi kommer hit idag med en historia. En historia som berättar vad andra gjort före oss. Om tider när större skaror sökte sig till våra missionshus och kyrkor. En historia där vi var en faktor man räknade med i samhället och frågade efter. En historia som också rymmer misstag och sår. Där församlingar och enskilda kristna handlade på ett sätt som skapade sår och oförsonlighet.
Historien behöver vi ha med oss. De goda minnena som något att luta sig mot och vila vid. De negativa som något att lära av och be om förlåtelse för

Vi kommer framförallt hit med en framtid. En framtid och ett hopp. En framtid som inte bygger på vad vi gjort eller är utan har sin grund och sitt fäste i det som Jesus gjorde för oss en påsk för 2000 år sedan. En påsk som en gång för alla skapade helt nya förutsättningar för varje enskild människa och öppnade en väg till himmelen som inte fanns förut.

Det är en framtid som inte är beroende av oss eller de strukturer vi levt i och lever i just nu. En framtid som inte förutsätter församlingar eller kyrka. Den framtiden jag talar om är inte i beroende av något vi kan göra (förutom vårt Ja till den).
Vi vilar i Guds händer oavsett om vår församling växer eller ej. Oavsett om vi anser oss leva upp till det kristna liv vi vill eller ej. Oavsett om vi heter Equmenianer, Baptister eller Missionare.
Framtiden vi har bygger helt och hållet på Guds kraft, Hans nåd och upprättelse. Det är en framtid som vill befria oss från kramp och tillkortakommande, från självupptagenhet och godtycklighet, från instängdhet och självrättfärdighet. Det är Guds framtid, Hans gåva och erbjudande till oss och varje människa. Det är en framtid att lyfta blicken mot och omfamna redan här och nu. En framtid som löser oss från de begränsningar som vi har idag.

Kallelse

Med det i minnet kan vi mer frimodigt möta den kallelse som är vår. Se vårt uppdrag och gå in i det med större befrielse.

Vi har kallats att gestalta Guds rike här och nu. I den vardag där vi lever som enskilda och där vi lever som församling och kyrka. En kallelse som innebär att vi får dela evangelium, det goda budskapet om Jesus Kristus. Inte i första hand ”måste” utan vi ”får” göra det.

Vi behöver utmanas. Väckas. Men i Guds rike är det inte i första hand krav utan möjlighet. Vi får dela det goda vi själva mött och erbjuda mötet med Jesus Kristus, som vi vet har en inneboende kraft att förvandla mig dig och världen.

Uppdraget har vi tillsammans. Tillsammans med alla kristna, tillsammans med och i vår församling, tillsammans i vår region och kyrka och med alla kristna utöver hela vår värld. Vi är inte ensamma utan del av en stor helhet med Herrens själv i centrum.
I den gemenskapen får vi vila och låta oss utmanas. Inte ensamma utan tillsammans. Framförallt tillsammans med Gud själv.

Lyft blicken

I Joh 4:35 läser vi ”Ni säger: fyra månader till, så är det dags att skörda. Men jag säger er: lyft blicken och se hur fälten redan har vitnat till skörd.”

Det finns ett Guds nu som jag tror vi skulle kunna bli bättre på att omfamna, möta och ta emot. I en tid av tillbakagång för många församlingar är det lätt att misströsta. I en tid då allt färre känner till vad kristen tro innebär och avståndet till kristna och kyrkan upplevs större är det lätt att tappa modet. Risken är att vi blir lite vilsna och inte riktigt vet vad vi skall ta oss för och därför blir ”handlingsförlamade”.

Bibelsammanhanget här är Jesu möte med den Samariska kvinnan vid Sykars brunn. Lärjungarna hade gått iväg till staden för att skaffa mat och Jesus stannade ensam kvar. Då kommer en kvinna dit, som inte ville besöka brunnen när andra kom dit eftersom hon inte ville möta deras anklagande och fördömande blickar. Istället får hon denna gång möta Jesus och de har ett långt samtal om tro och personliga sår. Hon möter Jesus på ett sätt som totalt befriar, upprättar och förvandlar henne! Som gör att hon återvänder in i byn och söker upp de människor hon förut inte ville möta och berättar om den man hon mött. Vittnar om sin nyfunna tro.

I samtalet fanns mycket av det som också vi kan möta när vi kommer människor in på livet.
– Frågor om tro, hur man möter Gud, tillber Gud, förstår andliga erfarenheter osv.
– Djupare personliga samtal om misslyckande och tillkortakommanden, erfarenheter av sår och smärta.

Jesus säger: Lyft blicken! Jag tror det är ord som i allra högsta grad gäller oss som kristna, som församlingar och kyrka idag, i Sverige, i Piteå, Vännäs och Smedsbyn…

Lärjungarna var så tydligt kvar i det jordiska, just här att fixa mat till sig själva. Fast i de egna behoven, fast man samtidigt längtade efter att se hur Guds rike fick spridning och Jesu evangelium fick beröra. De såg inte det som Jesus såg. Missade det möte han just haft. Deras blick var sänkt.

Många av oss har också sänkt blicken. Vi ser inte lika långt längre. Ser mest de bekymmer vi har själva och i våra egna församlingar. Kyrkkaffet som behöver ordnas. Städningen som skall utföras. Fönstren som behöver målas. Pengarna som inte räcker till. Tron som gått i baklås. Ledarna som slutat. Hur få som kommer till våra gudstjänster och samlingar osv. osv. Och så fastnar vi där, vid våra egna angelägenheter, våra egna brister… Blicken är sänkt.

Jesus säger: Lyft blicken! Se er omkring och ta vara på de möten med människor ni får.

När de egna bekymren blir för påtagliga och får oss att sänka blicken är en nyckel för att komma vidare att vi lyfter blicken och istället fokuserar vårt uppdrag och vårt närområdes behov.  Jag är övertygad om att en av nycklarna till en ny framtid för oss är att vi släpper taget om våra egna behov och istället fokuserar andra.

Vi själva känner vi och vi blir inte roligare än så här :-). I mötet med andra kommer vi själva att växa och lyftas. Då kan våra egna behov bli mindre och bekymren annorlunda för perspektivet förskjuts.

 

Jesus säger: Lyft blicken! och se på mig, lita på mig, följ mig

Vi behöver också lyfta blicken från det egna och ännu mer fokusera på Jesus. Det är genom honom vi får den kraft vi behöver. Det är hos honom vi får den vila vi behöver. Det är hos honom vi förvandlas och förnyas. Det är hos honom det alltid måste börja.

 

Utanför Los Angeles

Vi en av infarterna till Los Angeles lär det finnas en skylt eller sten där följande text återfinns. Fast på engelska då förstås

Förmåga att Drömma

Tillit att Tro

Mod att Handla

Jag skulle vilja använda det som utgångspunkt när jag fortsätter och tänker, visionerar, drömmer om Region Nords särskilda uppdrag inom Equmeniakyrkan och i Norr- och Västerbotten. Inte som något som drar oss från den större gemenskapen utan som vårt unika uppdrag till och i gemenskapen. En del gäller säkert för helheten också.

 

Förmåga att Drömma

Vi behöver olika förmågor. Inte minst behöver vi återvinna förmågan att drömma, visionera, tänka stort, annorlunda, outside the box osv. Vi behöver människor med förmågan att se det som ännu inte är. Se det som Gud ser. Med hans ögon möta den verklighet som är vår. Leva fast förankrade i tiden och samhället men också se nya möjligheter, nya vägar, nya utmaningar etc.

Jag har under hösten levt med orden: ”Se med Guds ögon”. Hade med det i en predikan i början av hösten och det fastnade hos mig. Jag tänker att Gud ser på alla människor med en oändlig, outtömlig kärlek. Oberoende var vi är, vad vi är, vad vi känner, tänker eller säger. Han älskar oss! Han ser på oss med kärlek!

Mer än så. Han ser på varje människa med denna kärlek. Älskar, tänker gott, vill väl, kramar om, ser potentialen, förlåter, upprättar osv. Och jag tänkte och utmanade vidare genom att säga: Hur skulle din arbetsplats, din skola, ditt sociala umgänge, din församling, din familj se ut om ni varje gång mötte varandra med dessa ögon. Älskade varandra som Gud. Såg på varandra som Gud ser på oss? Vilket revolution!

Tänk om du varje gång du mötte någon i din kyrka möttes av ögon som älskade som Gud. Som såg bortom dina fel och brister och bara älskade!

Dessutom tror jag att Gud ser möjligheter där vi ser hinder. Ser löften där vi ser svek. Ser framtid där vi förlorat hoppet!
Jag ber att Gud skulle ge mig samma ögon. Jag ber Gud att han skall resa upp fler personer i vår kyrka som såg som han. Som såg bortom hindren, sveken, käbblet, hopplösheten, tillbakagången, sekulariseringen…

Vi borde ägna resten av året åt att be om att vi själva, och andra i våra församlingar inte minst. fick Förmågan att Drömma och se Guds möjligheter.

 

Ledare

Inte minst gäller denna bön våra nuvarande och blivande ledare. Vi behöver fler som axlar ansvaret och glädjen i att vara ledare. Vi behöver låta dem vara ledare och leda. Inte låsa in dem och begränsa dem utan lita på att de fått en gåva som vi behöver och därför följa dem. inte blint och vart som helst. Vi skall inte tappa bort oss själva, men ändå lita på dem och ge dem en ärlig chans.

Josefine Arenius, en ung kvinna som arbetat mycket med ledarskap och ledarutveckling och inte minst brinner för unga i kyrkan skriver i sin blogg www.josefinearenius.se denna vecka om detta. Bra och utmanande! Här ett kort utdrag:

”Men ledare och kyrka.

Vi väljer våra ledare. Applåderar dem. Installerar dem. Ber för dem. Talar högtidligt om deras uppdrag. Och sen? Låter vi dem göra sitt jobb? Eller sitter de som verktygslösa löneadministratörer och får skäll för att de inte förstod att i vårt sammanhang ska inte ledaren tro att man kan berätta hur det ska vara. Att det inte är tal om att utöva sin profession. Så det så. Eller?

Det kliar lite i mig. Jag längtar så efter att finnas i ett flow, i nåt som driver framåt med fart, att få hänga på ett väloljat tåg på väg nånstans. Men nu och då finner jag mig själv mitt i ett sammanhang – i kyrkan, samfundet, i mitt resande – som liksom utvecklat nån slags… rädsla för ledarskap. Ingen ska liksom få tycka mer än nån annan. Ingen ska ta ut riktning. Ingen ska tro att man är nåt. Och då står liksom tåget still.”

Ett av det som behövs i vår tid är goda, ansvarsfulla, lite lagom ”tokiga”, överlåtna och långsiktiga ledare. Män och kvinnor som vågar kliva in och ta ett större ansvar, leda lite mer, peka lite tydligare. Män och kvinnor som ”Lyfter blicken” och ser tiden med Guds ögon och vågar kliva fram.

Det är en bön jag har, att vi skall få fler sådana och att vi andra inte blockerar dem, förkväver dem osv. utan ser dem och låter dem leda.

 

Tillit att Tro

Det är också min övertygelse att vi, åtminstone jag, behöver öva upp vår tillit och tro på Guds möjligheter.

Ett sätt är att vi ännu mer berättar för varandra om de goda erfarenheter vi gör. Är övertygad om att fler än vi vet om gör andliga upplevelser, får bönesvar osv. Ibland känns de så små i våra egna öron att vi låter bli att dela dem. Andra gånger kan de vara väl personliga. Jag tror att de skulle vara till oerhört stor välsignelse om vi delade dem med varandra och ge oss ett språk som vande oss vid att tro. Övade oss i Tillit.

Det här handlar också om uthållighet och långsiktighet. Får jag ge ett exempel: Verkligheten är ju den att det ofta är väldigt svårt att få medarbetare som söker de pastors- och diakontjänster vi har i vår del av landet. Många verkar tycka att det är långt hit. Vi som bor här vet ju att det är tvärtom. Detta är väldigt centralt och övriga Sverige lite avsides… :-)

För 5 år sedan valde vår distriktsstyrelse att tillsammans med Hemavan Fjällstation (som då hette SMU Fjällgård) att inbjuda alla pastorskandidater som vi har på THS till några höstdagar i Hemavan. Vi stod tillsammans för deras uppehälle under 4 dagar. ”Baktanken” med det var naturligtvis att de som aldrig förut varit i norra Sverige skulle få komma hit en gång, lära känna vår vackra natur, förstå att det med flyg inte är så långt, att det finns goa människor och goa församlingar här och att vi som anställda i dåvarande distriktet skulle få bygga relation till eleverna.

När vi sedan som distriktsföreståndare mötte de av kandidaterna som kommande år skulle ordineras och samtalade med dem om första tjänst var det tre som kunde tänka sig Övre norrland i sin första tjänst. Idag är det tre av dessa som har tjänst i vår region. Sannolikheten för att de skulle hamnat där annars är inte så stor. Åtminstone inte alla tre.

I fjol hade vi motsvarande dagar för de elever som just nu går på THS. Min förhoppning är att några av dem redan kommande år skall få tjänster i vår region. Samtal pågår.

För mig är detta bönesvar! Det handlar om Tro och Tillit. För utan Guds tilltal och kallelse till dem skulle det aldrig blivit av. Och då är vi inne på nästa och sista delen av Los Angeles skyltens budskap: ”Mod att Handla”

 

Mod att Handla

I Region Nord, Norr- och Västerbotten fanns det i juni 2013 509165 invånare. I Equmeniakyrkans församlingar fanns det vid årsskiftet 2012/13 2054 medlemmar och 5305 ”betjänade” som inbegriper såväl medlemmar som deltagare i församling och barn- och ungdomsarbete.

Så 509165 invånare och vi har regelbunden kontakt med 5305. Då återstår 503860 personer.

I Norrbotten är ca 2 % av befolkningen medlem i en frikyrkoförsamling (vilken som) och i Västerbotten är den siffran 5 %. Räknar vi sedan in aktiva i Svenska Kyrkan (jag räknar inte antalet medlemmar eftersom så många inte är aktiva) så kanske vi kan dubbla dessa siffror. Min gissning är att det inte handlar om mer än ca 10 % av befolkningen som har en aktiv och levande relation till en församling och kyrka. Men även om jag tänker generösare än så och säger 20 % (vilket jag tror är alldeles för högt räknat), så skulle det återstå åtminstone 407 332 personer i vår region som inte, så vitt vi kan förstå, har en levande och aktiv kristen tro.

Det är definitivt ingen brist på människor att dela evangeliet med! Det är inte så att vi inte skulle ha ett missionsfält inpå knuten.

Jo, jag vet att jag just förlorade några av er. Ni blir bara trött på när jag börjar räkna upp siffror och börjar tala om numerär ökning, växt… Det är okey :-)!
Men i ärlighetens namn, är det någon av oss som inte vill bli fler i sin församling? Inte vill att fler skall möta Jesus, få tag på honom, bli mött av honom, eller hur du nu vill uttrycka det? Finns det någon bland oss som inte tycker det är lite roligare när det är fler i kyrkan än när det är förre? I ärlighetens namn, visst är det det som både du och jag längtar efter.

Nej, siffror är inte allt. Och det är inte ens det viktigaste att vi blir fler. Det viktigaste är att vi är trogna vår Herre och lever med honom där vi är…

Men min längtan är så stark efter att fler skall få möta honom och få uppleva befrielse och upprättelse, det livsförvandlande mötet med Honom, att jag inte kan hålla tyst! Ända sedan jag blev distriktsföreståndare i den nu saligen insomnade Missionskyrkan har min vision och längtan sammanfattats i orden: ”Nya människor”.
Jag ber om att vi som är med i kyrkan, har en tro, skall förnyas och bli Nya människor. Framförallt ber jag om att fler som ännu inte fått fatt på tron och mött Jesus på det sättet skulle få göra det mötet. Och jag ser vårt uppdrag som kyrka att bereda rum för dessa möten. inte i första hand möten med oss själva, även om det oftast är den vägen det behöver gå, utan mötet med Jesus. Det möte som kvinnan vid Sykars brunn fick göra. Där hon mötte den blick som är till brädden fylld med Nåd och Sanning, Kärlek och Upprättelse.

Därför ber jag om Guds gåva till oss att vi kan Lyfta blicken och se de möjligheter Han ser. Att vi får förmågan att drömma, tilliten att tro och modet att handla.