Vad händer när vi dör?

Fonus har ställt frågan: ”Vad händer när du dör?” till 1000 svenskar. Aftonbladet skriver lite om undersökning och säger bl.a:

Skärmklipp 2015-09-22 07.56.31Döden är slutet, tror 46 procent av svenskarna. Men många tror på en del två, enligt en opinionsundersökning från begravningsbyrån Fonus.
De flesta vet inte hur det går till, men att själen lever vidare och att vi träffar nära och kära på andra sidan är vanliga föreställningar. Bara 9 procent tror att man möter sin gud.
– Behovet av att hitta en påtaglig fortsättning finns kvar, men kyrkan och dess speciella tolkning av vad som händer har vittrat, säger folklivsforskaren Ebbe Schön.”

Skärmklipp 2015-09-22 07.57.33Det är ganska stor skillnad på hur kvinnor och män tänker om livet efter döden, vilket kanske inte förvånar så mycket: ”Varannan svensk tror på ett liv efter detta. Framförallt kvinnor tror på en fortsättning. Men männen är skeptiska.” skriver Aftonbladet.

 

Det jag tyckte var mest intressant var de stora skillnader som det är mellan olika åldrar, där de yngre tenderar att tro mycket mer på något efter döden än vad de äldre gör. Skulle vara intressant att fundera på om åldern gör att man blir mer krass och mindre ”troende” än vad yngre är. Eller om detta är en trend i samhället att fler och fler tror att det finns något mer och de andliga frågorna är på frammarsch, inte minst hos de yngre.

Skärmklipp 2015-09-22 07.57.49

 

 

Helt uppenbart finns det många ärenden för oss som kyrka att adressera i detta. Inte minst finns det ett levande hopp som vi får dela. Jag bärs ständigt av orden vi oftast säger i slutet av nattvardsfirandet: ”Så som du nu mottagit Herren Jesus Kristus, vandra i Honom och Han skall bevara dig till evigt liv!”

 

Undersökningen hittar du här och länk till artikeln i Aftonbladet här.

Gaza

Det är min andra semesterdag. Mitt största bekymmer är hur jag skall klara värmen, hitta bekvämaste ställningen i solstolen på altanen, om jag skall idas gå in och sätta på en kopp kaffe till, vilken bok jag skall läsa, om jag skall städa bilen idag eller skjuta upp det en dag till etc. etc. :-).

Samtidigt så läser jag om situationen i och kring Gaza. Hur raketer och bomber skickas över gränsen från både palestinier och israeler. Hur barn, kvinnor och civila skadas eller får sätta livet till… Hur rädslan, hatet, oförsonligheten återigen blossar upp… Jag inser att jag inte förstår, inte kan förstå, varför man inte bara upphör med detta i mina ögon fullständigt meningslösa.

Till stor del fattar jag att jag inte kan förstå eftersom jag själv inte har mist någon vän eller anhörig pga. av krig eller våld under åren som gått. Inte förstår eftersom jag aldrig upplevt oron över om nästa raket, bomb, självmordsbombare, gevär… skall brisera i min närhet, eller där mina barn är. Aldrig upplevt hatet och känslan av oförsonlighet och uppgivenhet inför ett sådant våld.

Från min solstols perspektiv är det självklart att jag inte kan fatta. Jag (och förmodligen även du som läser detta) lever i en trygg värld långt från allt vad krig, gevär och bomber är. I en tillvaro där oron finns men då av helt andra orsaker. Där sorg och lidande kan drabba oss när som helst, men återigen, av helt andra skäl och orsaker.

Jag fascineras när jag läser om människor som på båda sidorna ber om försoning. Som mitt i allt lyckas bevara ett gott hjärta och en kärlek som söker efter samförstånd och andra lösningar. Det enda jag tycker jag kan göra är att ropa till Gud om att dessa människors röster skall få höras mer, hur det goda skall få bryta in i maktens hjärtan, hur medmänsklighet och godhet skall övervinna ondskan.

Jag kan ana och något förstå att det inte är lätt att bygga försonlighet och kärlek när man drabbats och lever mitt i detta till vardags. Däremot kan jag inte förstå att så många av oss i Sverige och resten av världen ensidigt skyller på den ena eller andra sidan. Väljer att försvara bara en av sidorna och lyfta fram det rättfärdiga i vad de gör eller skyller på att ”de andra” visst är mycket värre eller var de som började. Det kan jag inte förstå eller acceptera!!!

Tänk att den oförsonlighet som fyllt dem som står mitt i eländet (vilket på inget sätt är rätt men ändå väldigt förståeligt) också fyllt många av oss som lever långt därifrån. Det är en dimension till av det djävulska i denna situation som borde stämma oss till eftertanke och besinning!

Min tro är att vi runt om inte (lättvindigt) skall välja sida, utan istället göra allt som står i vår makt för att få respektive sidas ledare att sluta med våldet och samtidigt be om att Guds kärlek och försoning får möjlighet att bygga något nytt i alla människors hjärtan.

Gud förbarma dig!

/Klas

 

PS. Vi får inte heller glömma att Israel-Palestina bara är en del av världen där lidande och krig är vardag just nu. På många andra platser (Syrien, Kongo osv.) är lidandet och våldet ännu mer påtagligt men vår tids massmedia tycks bara klara av att rapportera om ett område i taget… och kanske orkar vi inte höra om mer heller. DS.

Lexbase

”Lexbase”, jag har inte ens velat skriva ut namnet eftersom jag tycker så genuint illa om hela företeelsen och därför inte vill ge dem den reklam och marknadsföring det innebär att skriva om dem. Nu kan de väl inte bli mer kända så därför skriver jag ändå.

Ända sedan jag i måndags såg den första artikeln (t.ex. här) om att det nu startat en webbsida där man samlat alla domar som avgivits under de senaste fem åren, så har jag mått illa. Är tacksam över all kritik som sidan fått och att den åtminstone just nu ligger nere eftersom Internetleverantören Bahnhof först valde att stänga ner den av säkerhetsskäl och sedan säga upp avtalet med dem helt och hållet. Vågar tyvärr inte tro att den, eller något motsvarande, inte kommer tillbaka eftersom det finns pengar att tjäna på detta och det inte går att stänga ner på laglig väg. Det lär tiden utvisa.

Jag tycker det initiativtagarna gör är så genuint fel. Skrev på tisdag morgon på Twitter: ”Den nya internettjänsten där man kan söka efter grannars ev. domar är o blir fel på så många sätt! Skapar ett samhälle jag inte vill ha” vilket är den twitterkorta sammanfattningen av vad jag känner/tänker.

Förutom att det är ett påhopp/övergrepp på den personliga integriteten, omoraliskt osv. (det går att läsa mycket om detta i de artiklar som varit senaste vecka), så är det två saker som stör och oroar mig mest.

1/ Det ena är att den som dömts, avtjänat sitt straff, för alltid riskerar att förknippas med det han eller hon gjort. Aldrig någonsin blir fri! Vi får ett samhälle där nåden är borta och vi misstänksamt bevakar varandra istället att umgås förtroendefullt.

Visst kan det finnas tillfällen när en sorts ”hotbild”, i form av risk för återfall i ett beteende som kan hota omgivningen skulle göra det befogat att någon hade ögonen öppna. Men det tillhör verkligen undantagen och bör inte gälla mig och dig som ”allmänheten”.

I USA lär det länge ha varit så att när sexförbrytare släpps fria så görs det känt i omgivningen för att alla skall veta att här finns det en person som man skall vara vaksam över. Jag minns inte nu om det är så att detta offentliggörs genom att grannar meddelas eller om det är via en tjänst motsvarande den som Lexbase nu startat i Sverige.

Oavsett hur befogat och riktigt detta kan vara i det enskilda fallet så blir det i ett större perspektiv ett samhälle som bygger på att bevaka och misstänkligöra snarare än nåd, försoning upp upprättelse. Vi får inte tappa tron på att också den som gjort det otänkbara, efter ett avtjänat straff, kan ha förändrats och är värd en ny chans!

2/ Det andra jag tänker på, och kanske det viktigaste och det jag inte sett så mycket skrivet om, är vad kunskapen gör med mig. Redan i somras skrev jag på ”typ” detta tema.

Först utifrån en otäck situation i Norsjö (här) där något som en ung man/kille hade skrivit på Facebook uppfattades som ett hot mot skolan vilket fick skolan att låsa alla dörrar och polis att rycka ut med skarpladdade vapen. Mannen/killen greps snabbt men släpptes snart eftersom det inte fanns några brottsmisstankar kvar… : Jag skrev då att jag ”inte vill veta vem han är därför att jag inser att det troligen kommer göra något med mig. Det kommer förmodligen innebära att om jag skulle möta den här killen/mannen så skulle jag inte se honom som vem som helst utan som den som startade något som blev så oerhört stort och jobbigt för många. Han skulle inte längre vara vem som helst, utan ”den där”…”

Några dagar senare skrev jag (här) om den möjlighet som nu finns att få ett utdrag ur brottsregistret över barn- och ungdomsledare. Jag skrev då: ”Min rädsla är att detta är ett steg mot att vi skapar ett klimat där vi kontrollerar varandra och misstänkliggör, snarare än att bygga förtroenden och visa öppenhet. Ett klimat där de negativa undantagen får för stort utrymme och står i vägen för det goda.”

 

Jag kan också bli sugen på att gå in på Lexbase och se vilka som kan finnas med där i min omgivning. Men, jag låter bli därför att jag inte vill veta! Låter bli därför att jag tror att det finns en risk för att jag blir påverkad, misstänksam och felsökande istället för att vara öppen, positiv och söka efter det goda. Inte så sällan finns det viktiga poänger i att avstå från både det ena och det andra för att så långt det är möjligt bevara den person vi vill vara. Det gäller mig och dig personligen men också det samhälle vi vill leva i :-).

 

/Klas

 

PS. Det finns flera Jesusord som är tillämpliga här. Inte minst från bergspredikaren:

  • Döm inte, så blir ni inte dömda. Ty med den dom som ni dömer med skall ni dömas, och med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er. Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget? Och hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga — du som har en bjälke i ditt öga? Hycklare, ta först bort bjälken ur ditt öga, så kan du se klart och ta bort flisan ur din broders. Matt 7:1-5
  • Om ditt högra öga förleder dig, så riv ut det och kasta det ifrån dig. Det är bättre för dig att en del av din kropp går förlorad än att hela kroppen kastas i helvetet. Matt 5:29
  • Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser skall er himmelske fader också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna skall inte heller er fader förlåta er era överträdelser. Matt 6:14-15
  • Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser skall er himmelske fader också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna skall inte heller er fader förlåta er era överträdelser. Kroppens lampa är ögat. Om ditt öga är ogrumlat får hela din kropp ljus, men om ditt öga är fördärvat blir det mörkt i hela din kropp. Om nu ljuset inom dig är mörker, hur djupt blir då inte mörkret. Matt 6:22-23

 

Rädsla

Är vi rädda för att säga vad vi tycker? Mer rädda idag än vad vi varit tidigare? Har möjligheterna att yttra sig, som ges i och med Internet, sociala medier, bloggar etc. gjort att vi blivit mer ”tysta” än tidigare? Egentligen är det rätt orelevant och ointressant att jämföra med hur det varit tidigare eftersom det ofta bara leder bort från själva kärnfrågan. Min fråga är mest om vi idag är rädda för att säga, skriva, förmedla vad vi tycker? Och i och med att jag lyfter frågan så är det uttryck förr att jag nog tycker det…

Jämför jag med förr (fast jag skrev att det var orelevant) så är jag inte lika säker på att vi blivit mer tysta, rädda, försiktiga. Mycket i vår tid öppnar för att yttra sig både här och där, vilket ofta är bra. Förr tror jag att det många gånger fanns en större tveksamhet till detta… men jag kan ha helt fel.

Idag är det många som skriver, tycker, twittrar, bloggar, Facebookar, Instagrammar osv. Jag är en av dem som gör så. Tycker om att finnas med i ”flödet” och vill inte bara vara passiv och läsa vad andra skriver utan även bjuda på mig själv, inom rimliga gränser.

I det som mer kan liknas vid ”debatt” och ”diskussioner” har jag haft en betydligt lägre profil. Orsaken till min försiktighet är i första hand två.
1/ Osäkerhet om jag kan föra debatt och diskussion på ett bra sätt, hinner hänga med i allt som händer och är beredd att ta konsekvensen av det jag skriver, eventuella misstag och mothugg.
2/ Osäkerhet kring hur det uppfattas om jag skriver när jag samtidigt har en ledarposition i kyrkan. Kan man då skriva personligt utan att det blir en ledares ord ”uppifrån”. Och svaret är ju att det inte helt går att dela upp men att jag samtidigt är jag i båda rollerna.

Min känsla är dock att debatten senaste året kraftigt förändrats. Det har blivit mer vanligt att de som lyfter fram en ”avvikande” åsikt (vad nu det står i relation till?), eller överhuvudtaget kliver fram, möts av så grova mothugg och påhopp att det är bortom all rimlighet. Många vittnar om att man möter rent och öppet hat! Vad står det för? Varför blir det så? Inte så sällan tycker jag att dessa ”övergrepp” i debatten kommer från dem som ropar allra högst för allas rätt att ha en personlig åsikt, vilket ju rimmar rätt illa. (Kastar jag ”sten i glashus” nu så får du gärna säga det, helst vänligt :-) )

Det som drog igång mina tankar denna gång är fler saker: En den debatt vi har i Equmeniakyrkan om försoning, men inte minst ett antal artiklar om andra ämnen i olika tidningar och bloggar samt en del Twitter och Facebook-inlägg mm. Vill du fördjupa dig i dem så kommer några här nedan. Annars hoppas du direkt till min slutkläm längre ned.

  • Tidningen Dagen har tagit upp detta ämne på flera sätt senaste månaderna, såväl genom reportage som på ledarsidan. Heder åt dem för detta. Idag står det t.ex. om att den blivande ärkebiskopen Ante Jackelen och hur hon sedan hon valdes blivit utsatt för en våg av näthat. Läs artikeln här.
    – ”Jag var inte beredd på denna illvilja och detta hat. Det är klart att jag är personligt berörd, det är svårt att värja sig när det är så mycket aggression, säger Antje Jackelén.”
  • Peter Hallström skriver där ett debattinlägg där han undrar var troendes bottenlösa förakt och hat kommer. ”Varför skriver kristna hatbrev? undrar han. För det är kanske det mest förvånande och störande för min del. Att så många med kristet förtecken beter sig så hänsynslöst. Läs debattinlägget här.
  • Just nu är det också en hård ton mellan Marcus Birro och företrädare för feminister i svallvågorna efter en av hans krönikor. Många har kommenterat och SVT:s nyheter har tagit upp det. Läs/se här. Jag tycker att man från båda sidor hamnar i samma fälla, nämligen när man företräder den ena sidan (den man själv tycker är rätt) är det okey att använda hårda ord och formuleringar men Gud nåde dig om du gör det från andra sidan.
  • Halkade så till sist in på ett långt, men välskrivet inlägg med rubriken ”Dagens Sverige präglas av tyst rädsla”, skriven av Helena Edlund och hennes erfarenheter efter att ha kritiserat Svenska kyrkans hållning mot Islam bl.a. Läs här. Jag kommer inte ihåg bakgrunden här och känner inte personen ifråga (vilket mycket väl kan göra att jag trampar i klaveret), men artikeln är intressant. Hon skriver bl.a.
    – ”Ett antal gånger har jag fått frågan om jag inte var beredd på att det skulle bli reaktioner och konsekvenser av mitt skrivande. Naturligtvis var jag det…
    Vad jag däremot inte var beredd på, var hatet. Det oresonliga, totala och förgörande hatet. Hatet som inte vilar förrän man ligger komplett stilla, tyst och oskadliggjord. Jag var inte beredd på att jag skulle få göra erfarenheten att det fanns människor som, om möjligheten fanns, utan att tveka skulle ha ställt upp mig mot en vägg och arkebuserat mig – enbart på grund av att jag yttrat åsikter de inte delade.”

Ja, detta blev nu väl långt, speciellt om du försökt läsa alla hänvisningarna och citaten ovan. Men hatet, föraktet och möjligheten att vräka ur sig vad som helst mot andra gör mig beklämd och lite rädd.

Min poäng är att jag är rädd för att vi mer och mer fått ett ”klimat” där vi inte orkar lyssna till varandra, inte är beredda att lära av andra, inte kan erkänna att vi själva kan ha fel eller där vi helt och hållet tystnar för att vi är ”rädda” för konsekvenserna. Ett ”klimat” där det är viktigare att ha rätt och själv få synas än att alla skall få möjlighet att höras

För att motverka detta tror jag att fler av oss som är tveksamma till att uttrycka oss måste våga kliva fram. Kyrkans roll är också oerhört viktig. Vi behöver våga vara tydliga med vad vi vill stå för, vilka värderingar som är våra men samtidigt så öppna och välkomnande att alla vågar ta plats, synas, höras. Både vi som kyrka, och jag som person, har mycket kvar att göra här men längtan finns hos mig, och jag vet vi är flera som delar den så låt oss hjälpas åt.

/Klas