Vad händer när vi dör?

Fonus har ställt frågan: ”Vad händer när du dör?” till 1000 svenskar. Aftonbladet skriver lite om undersökning och säger bl.a:

Skärmklipp 2015-09-22 07.56.31Döden är slutet, tror 46 procent av svenskarna. Men många tror på en del två, enligt en opinionsundersökning från begravningsbyrån Fonus.
De flesta vet inte hur det går till, men att själen lever vidare och att vi träffar nära och kära på andra sidan är vanliga föreställningar. Bara 9 procent tror att man möter sin gud.
– Behovet av att hitta en påtaglig fortsättning finns kvar, men kyrkan och dess speciella tolkning av vad som händer har vittrat, säger folklivsforskaren Ebbe Schön.”

Skärmklipp 2015-09-22 07.57.33Det är ganska stor skillnad på hur kvinnor och män tänker om livet efter döden, vilket kanske inte förvånar så mycket: ”Varannan svensk tror på ett liv efter detta. Framförallt kvinnor tror på en fortsättning. Men männen är skeptiska.” skriver Aftonbladet.

 

Det jag tyckte var mest intressant var de stora skillnader som det är mellan olika åldrar, där de yngre tenderar att tro mycket mer på något efter döden än vad de äldre gör. Skulle vara intressant att fundera på om åldern gör att man blir mer krass och mindre ”troende” än vad yngre är. Eller om detta är en trend i samhället att fler och fler tror att det finns något mer och de andliga frågorna är på frammarsch, inte minst hos de yngre.

Skärmklipp 2015-09-22 07.57.49

 

 

Helt uppenbart finns det många ärenden för oss som kyrka att adressera i detta. Inte minst finns det ett levande hopp som vi får dela. Jag bärs ständigt av orden vi oftast säger i slutet av nattvardsfirandet: ”Så som du nu mottagit Herren Jesus Kristus, vandra i Honom och Han skall bevara dig till evigt liv!”

 

Undersökningen hittar du här och länk till artikeln i Aftonbladet här.

Individualism och kristen tro – 3

Fortsätter min serie om individualism och kristen tro. Störst behållning har du om du först läser del 1 och 2 först om du inte redan gjort det!

Grundfrågan är: ”Hur är vi församling och presenterar den kristna tron i en tid då ”Idén om Gud”, och att jag får tro som jag själv vill, är viktigare än om Gud verkligen finns på riktigt. Där sekulariseringen och individualismen också gått djupt in i våra egna liv och församlingar?”
Häng med, kommentera och fundera tillsammans med mig

 

Jag är

Till konfirmanderna (som jag skrev om i inlägg 1) som sa att ”det viktiga är inte om Gud finns eller ej utan att vi var och en kan få bilda oss vår egen uppfattning om honom och tro som vi vill”, talade jag naturligtvis om, med ett leende, att jag och vi som ledare skulle att göra allt vi kunde under de tre veckor vi skulle vara tillsammans för att presentera en konkret, levande och närvarande Gud som ”ÄR”!

Rätt ofta återvände vi till och landade i berättelse om när Mose mötte Herren i den brinnande busken. För en dag när Mose var ute och vaktade sina får, alltså en synnerligen vanlig arbetsdag i hans liv, så händer något som totalt ruskar om honom och ger livet en helt ny riktning!
Han var en from man, såvitt vi förstår i alla fall. Trodde på Gud och tillbad Honom så som man gjorde på denna tid. Ändå lunkade livet på och Gud höll sig på bekvämt avstånd utan att störa för mycket. I en bemärkelse skulle man kunna säga att Mose hade blivit ”sekulariserad”.
Så inträffar det otänkbara! För helt plötsligt så kliver Gud rakt in i Mose liv och tillvaro och stör så det står härliga till. En buske brinner, fast det inte är vanligt eld. Det är en ängel som visar sig i formen av en eldslåga i en törnbuske.

Det är inte bara det att marken blir så helig så att Mose uppmanas att ta av sig skorna. Händelsen är och blir helig för Mose därför att han där och då möter Gud på ett sätt som han inte väntat sig, inte kunnat ana eller drömma om i sin vildaste fantasi. Så gör ju bara inte Gud.

Inte nog med mötet – där kommer också kallelsen – och inget blir sig längre likt för Mose. Ett möte, ett heligt möte, förändrar i den stunden hela livet för honom och fast han kämpar emot, försöker komma undan, söker argument för att slippa undan så är vägen nu utstakad. Han får ett fullständigt omöjligt uppdrag: Att befria Israels folk från en av de stora makterna på den tiden, Egypten, och leda dem ut i öknen, bort från slaveri och till ett nytt land.

Det är nästan lika storslaget som att Gud blir människa. Att han i Jesus tar form och gestalt och genom det presenterar vem Gud är och erbjuder en väg till gemenskap med Honom själv som inte var möjlig förut. Erbjuder hela världen, inklusive dig och mig, tro, försoning, befrielse och upprättelse.

Mose möter Han som är Alpha och Omega, A och O, början och slutet. Som alltid har funnits och alltid kommer att finas, från evighet till evighet, Oföränderlig, evig, allsmäktig etc. Universums Skapare och Herre!

 

Inte bara en from idé

När Mose inför sitt uppdrag frågar, inte så mycket för att få ett bra svar som för att slippa undan, ”Vem är du? Vem skall jag säga har sänt mig?” Får han till svar (2 Mos 3:14): ”»Jag är den jag är. Säg dem att han som heter ’Jag är’ har sänt dig till dem.” Ord som vi ofta återvände till i somras med konfirmanderna.
Alltså en levande Gud, verksam och närvarande. Inte bara en from idé eller tanke utan en Gud som ÄR!

Precis detta säger den kristna tron! Gud är inte någon from idé eller tankebyggnad som vi själva skapat. Gud är levande, verksam och närvarande i alla tider och blev själv människa för att försona oss med honom. Återuppbygga den relation som vi är skapade för.

Eller som det beskrivs med orden i Psalm 521:3 (Psalmer och Sånger):

Var glad, för Kristus lever!
Han hälsa åt oss vann.
I hans försoning strömmar
det nya livet fram.

Vi tillber inga läror
och ingen from idé.

Vi är ett folk på vandring
i tro på livets Gud.

Individualism och kristen tro – 2

Här kommer mitt andra inlägg om individualism och kristen tro. Läs del 1 först om du inte redan gjort det! här

Grundfrågan är: ”Hur är vi församling och presenterar den kristna tron i en tid då ”Idén om Gud”, och att jag får tro som jag själv vill, är viktigare än om Gud verkligen finns på riktigt. Där sekulariseringen och individualismen också gått djupt in i våra egna liv och församlingar?”
Häng med, kommentera och fundera tillsammans med mig

 

Söker fakta men går på känsla

I vår tid är min upplevelse att människor väldigt mycket söker efter fakta. Man vill veta hur det ligger till, ha grundliga förklaringar till sådant man hör ser och upplever. Ställer höga krav på att andra väl skall kunna underbygga det man säger, ha bevis, annars så förkastar man eller dömer ut det.

Konfirmanderna hade mängder av frågor. Ville ha svar, precis som människor i vår tid. Vi ledare uppmuntrade dem också att fråga och fråga, diskutera och fundera. Speciellt som ung är det oerhört viktigt när man söker efter sig själv och sin egen tro.

Men ofta så kräver människor idag väldigt mycket mer av andra än vad man själv klarar av att leva upp till. Inte minst våra politiker drabbas av det. De nyvalda ministrarna har knappt börjat sina jobb innan de avkrävs svar och beslut. För att inte tala om hur deras liv nagelfars för att hitta misstag som kan skapa rubriker. (I år har media inte haft det lätt att hitta misstagen. Värst är väl att Åsa Romson målat med miljöfarlig färg och att Alice Bah Kuhnke är kristen…)

Men själv, personligen, så bygger de flesta sina liv på känslan: ”Det känns bra”, eller ”jag känner för det” är argument som inte så lätt låter sig motsägas, men som står i motsats till att man av andra kräver tydliga och underbyggda bevis. Det är många sätt en oerhört motsägelsefull tid vi lever i och vi skall inte tro eller hävda att vi själva är befriade från att tänka och leva likadant. Detta är ett av utslagen av den överindividualiserade tid som vi lever i just nu.

Som kristna så säger vi oss tro på Bibeln, även om vi i sanningens namn ofta väljer ut vilka delar vi väljer att hålla fast vid och vilka vi blundar för… Ändå är vår hållning, eller bör vara, att Bibeln är sann. Inte alltid bokstavligen sann utan en sanning som måste tolkas och förstås utifrån sitt sammanhang och vilken språkform som används. Men ändå, det är Guds Ord! Och i den bemärkelse någon sorts obestridlig fakta som vi inte kan blunda för eller överge om vi vill vara kristna.

Samtidigt så lyfter vi fram den personliga erfarenheten av mötet med Jesus som något avgörande för den kristna övertygelsen. Många av oss menar väldigt starkt att det är just här som förvandlingen och förändringen sker i våra liv. Mötet med Jesus Kristus som förvandlar mig, dig och världen.
Alice Bah Kuhnke (vår nya kultur- och demokratiminister) fick frågan i tidningen Dagen i förra veckan: ”Hur mycket baseras din tro på det intellektuella, och hur mycket baseras på känsla?” och svarar: ”-I dag är det känsla till 99 procent, jag känner det här i hela min kropp. Sedan tycker jag om att diskutera hur man praktiserar tron och intellektualisera kring det. Men det är den här känslan som bär min tro och mitt kristna liv.”

 

Kunskap eller upplevelse

Vi kommer inte från samtalet om vad som är viktigast? Den teoretiska kunskapen eller den erfarenhetsbaserade upplevelsen. Och från tid till annan så faller vi antingen i det ena eller andra diket, både som individer och som församlingar/kyrka. Det är också sant att vi är olika som personer och behöver mer eller mindre av det ena eller andra, men ändå…

Vi måste självklart sträva efter att varken falla i kunskaps eller upplevelsediket utan erkänna att båda är viktiga. Högt och tydligt säga att tron tål att ifrågasättas, utforskas och prövas. Annars vore den inte Sanningen. Men också mena att det finns delar som vi aldrig kommer att helt kunna förklara utan de måste ta emot i tro. Och det finns ett möte med levande Gud som alla mår väl av att erfara.

Här uppstår frågan igen om hur vi möter människor i vår tid med evangelium? När det inte längre finns EN sanning utan var och en skall ha rätten att finna sin egen… hur undervisar vi då så att vi möter nutidsmänniskan?
Går det över huvud taget att säga som Jesus gör? att: ”Jag är vägen sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.” Joh 14:6. Det är ju ett oerhört anspråk som väl ändå utesluter möjligheten att du och jag kan tänka och tro som vi själva vill? Att var och en blir salig på sin egen tro?

Jag har mer på gång så fortsättning följer, men börja gärna kommentera och fundera med mig redan nu

 

Individualism och kristen tro – 1

Jag inleder nu ett antal inlägg om individualism och kristen tro. Grundfrågan är: ”Hur är vi församling och presenterar den kristna tron i en tid då ”Idén om Gud”, och att jag får tro som jag själv vill, är viktigare än om Gud verkligen finns på riktigt. Där sekulariseringen och individualismen också gått djupt in i våra egna liv och församlingar?”
Häng med, kommentera och fundera tillsammans med mig

 

Fjällkonfa – Individualism och kristen tro

I sommar så hade jag som vanligt en konfagrupp i Hemavan – Fjällkonfa – under tre veckor. Jag säger som alltid, visst är jag trött när jag kommer hem, men med mer energi och tacksamhet än innan. Varje år så lär jag mig något nytt, får fatt på viktiga nutidsfrågor och inte minst får dela tro och liv med fantastiska ungdomar och ledare i denna härliga miljö och natur som finns i Hemavan.

Om man tror att ungdomar inte är öppna för andlighet, kristen tro osv så har man fel. Om man tror att de inte möter Jesus när tillfälle ges, då har man också fel. Jag får nåden att se detta hända varje sommar och det var ingen skillnad i år. Vi delar många fantastiska upplevelser under de här tre veckorna. Lektioner, fjällturer, grottkrypning, glaciärvandring och mycket mycket mer. Men nästan alla vittnar om att kvällsandakten är en av de bästa stunderna på dagen och en möjlighet både att uppleva Gud och få samla tankarna i stillhet och vila.
En skriver i utvärderingen: ”Kvällsandakterna är nästan det jag kommer sakna allra mest. Att be tillsammans, sitta tyst och smälta allt. Att tänka tillbaka på dagen en stund på kvällen ger allt som hänt ett nytt värde.”
En annan skriver: ”Blev berörd på olika sätt varje kväll.”

Flera kommer till lägret och är väldigt tveksamma till kristen tro. Många åker därifrån med en gryende tro och några med en avgjord tro, även om man långt ifrån är färdig.

 

Gud som idé

När vi börjar lektionerna så brukar jag starta i gudsbilder. Försöker förklara att ingen kan veta allt om Gud. Att Gud alltid är större, men att vi ändå använder ord om Honom som att Gud är Evig, Kärlek, Allsmäktig, Nådefull osv.
Så frågar jag hur de tänker om Gud, vilka associationer får ni? Är det viktigt om Gud finns eller ej? Och om han finns är det då viktigt att tro på honom eller ej? Osv.

När jag i år ställde frågan: ”Är det viktigt att veta om Gud finns eller ej?”, så blev det extra intressant. För svaret var ungefär; att det viktiga är inte om Gud finns eller ej utan att vi var och en kan få bilda oss vår egen uppfattning om honom och tro som vi vill.

När jag försökte sammanfatta vad det var de sa och beskrev det som att ”Idén om Gud” var viktigare än om Gud själv fanns och var konkret, så höll de allra flesta med. I alla fall just då.
Det skulle snarare vara svårare och jobbigare om Gud verkligen fanns, sa de, eftersom man då kunde bli besviken och tvingas omvärdera sin egen bild för mycket … Vi gjorde några värderingsövningar kring detta som understryk att de flesta just då tänkte samma sak.

 

Individualism och sekularisering

För mig blir detta ett övertydligt exempel på den genomindividualiserade tid vi lever i och som ungdomar särskilt växer in i. Var och en skall få tro som man vill. En konkret, levande och verksam Gud blir närmast störande eftersom det kan tvinga mig till att omvärdera den tro och idé som jag har om ”honom” och livet.

Det viktiga blir att få tro som vi själva vill och det vi gör då är att reducera Gud till en idé, en tanke, en snuttefilt som vi själva styr över, är Herre över, fast det borde vara tvärtom. Det här tänkesättet tror jag i allra högsta grad har smugit sig in hos oss kristna också, även mig, eftersom det gärna blir lite bekvämare så. Det är ju inte längre så viktigt med gemensamma trosläror, även om vi söker dem. När vi har dem så skall det ändå finnas öppenhet att ta dem till sig eller välja att tro annorlunda.

I vår tid så skall ju alla få tycka vad dom vill, leva som dom vill och vara som dom vill. Normer och värderingar skall kritiseras och ifrågasättas – många gånger med rätta. Risken är att vi slänger ut ”barnet med badvattnet” och förlorar oss själva, viktiga värden och förhållningssätt, och inte minst förlorar Gud.

Men hur möter vi unga och äldre idag där detta är en grundläggande verklighet och övertygelse? Hur presenterar vi tron så att den blir levande och Gud verklig?

 

Fortsättning följer, men börja gärna kommentera och fundera med mig

På gång igen

I helgen har vi haft Regionfest för Equmeniakyrkan i Region Nord, och Tonårskalas och Regionsstämma för Equmenia Nord. Ca 100 personer var samlade under lördagen och ungdomarna började redan på fredag och stannade till idag – söndag. Alltid oerhört gott att få träffas och jag blir lika imponerad som alltid över att så många satsar på att resa långt över dagen för att vara med. Tror att alla ändå kände det värdefullt.

Jag skrev på kort på Twitter så här: ”Goda samtal, möten och inspiration på Region Nords #eqnord Regionfest och Tonårskalas.” Fick då en respons som sa: ” ’Goda samtal/möten’ är sååååå EqK-medelålders! Paraphrase, please!” Så jag ändrade till: ”Bra snack och gott häng”, vilket fick godkänt :-). Nu skall vi alldeles strax fira Gudstjänst med ungdomarna som är kvar och församlingarna här i Piteå.

 

Det går verkligen upp och ned med hur mycket skrivet det blir här på bloggen. Nu tänker jag ta nya tag och ta upp ett oerhört stort och aktuellt ämne som levt starkt i mig sedan i sommar.

I går så talade jag om detta under ett pass vi hade på Regionfesten. Det handlar om Individualism och Kristen tro – hur ”Idén om Gud” blivit viktigare än om Gud verkligen finns eller ej. För mig är detta ett starkt tecken på den överindividualiserade tid vi lever i, som ställer till det för oss i vår undervisning men som också starkt påverkar oss i våra församlingar. Detta är en de av sekulariseringen som bryter sig in hos oss.

Jag formulerade ämnet så här: ”Hur är vi församling och presenterar den kristna tron i en tid då ”Idén om Gud”, och att jag får tro som jag själv vill, är viktigare än om Gud verkligen finns på riktigt. Där sekulariseringen och individualismen också gått djupt in i våra egna liv och församlingar?”

Det kommer att bli en serie inlägg under kommande veckor… så håll ögonen öppna och kommentera gärna! Det är viktigt att vi får igång ett samtal om detta viktiga område. Hoppas du vill haka på

 

 

Idén om Gud

Vi har just dragit igång detta års Fjällkonfa i Hemavan och jag ser fram emot tre intensiva men härliga veckor tillsammans. Det är i år 12 konfirmander, 6 K2:or (vilket är lika med fjolårskonfirmander som är med som hjälpledare och därmed får en ledarutbildning) samt 5 ledare.

En del funderar med mig om det inte är jobbigt med tre veckors läger, om jag aldrig tröttnar osv. Jag brukar svara att visst är jag trött efteråt men lägren och konfirmanderna ger mig alltid mer energi än de tar. Och vår första lektion i förmiddags bara underströk detta. För när man år efter år möter ungdomar som just gått ut årskurs 8 så upptäcker man/jag vilka frågor och strömningar som är på gång. Vår första lektion om Gud och gudsbilder gjorde det särskilt tydligt i år.

Vi talade om Gud, vilka associationer vi får när vi tänker på ”honom” osv. När jag sedan ställde frågan: ”Är det viktigt att veta om Gud finns eller ej?”, så blev det extra intressant. För svaret var ungefär; att det viktiga är inte om Gud finns eller ej utan att vi var och en kan få bilda oss vår egen uppfattning om honom och tro som vi vill.

När jag försökte sammanfatta vad det var de sa och beskrev det som att ”Idén om Gud” var viktigare än om Gud själv fanns och var konkret, så höll de allra flesta med. Det skulle snarare vara svårare och jobbigare om Gud verkligen fanns, eftersom man då kunde bli besviken och tvingas omvärdera sin egen bild för mycket, sa några… Vi gjorde några värderingsövningar kring detta som understryk att de flesta just nu tänkte samma sak.

För mig blir detta ett övertydligt exempel på den genomindividualiserade tid vi lever i och som ungdomar särskilt växer in i. Var och en skall få tro som man vill, och en konkret, levande och verksam Gud blir närmast störande eftersom det kan tvinga mig till att omvärdera den tro och idé som jag har om ”honom” och livet.

Jag talade naturligtvis om för konfirmanderna :-) att jag och vi som ledare kommer att göra allt vi kan för att presentera en konkret, levande och närvarande Gud som ”ÄR”! och ser fram emot många spännande diskussioner. Vi får se hur det går.

 

Mötet med unga människor som tänker och reflekterar kring tro är oerhört berikande. Det lär mig tidigt vilka frågor som just nu är stora och viktiga. Vi som kristna och som kyrka behöver därför finnas med i det mötet och ibland vara en positiv motbild och framför allt visa på en levande Gud som just är närvarande och verksam idag.

/Klas

PS. Följ oss gärna på bloggen där det varje dag kommer finnas berättelser och bilder från det vi gjort tillsammans. Du hittar bloggen på www.fjallkonfa.se DS.

Atmosfär-2

(Detta är del 2 så läs gärna först förra blogginlägget)

Här om dagen fick jag ett mail från en elev som hade massor av frågor. En av frågorna var: ”Varför är du med i just det samfund du är med i?” Och jag svarade: ”Jag har växt upp i Svenska Missionskyrkan, som idag är Equmeniakyrkan, och därför har det alltid varit naturligt för mig.”
Kanske skulle jag kunnat hamna i vilken kyrka och samfund som helst. Min pappa sa t.ex. att han velat bli Frälsningssoldat men de fanns inte där vi bodde, annars kunde jag möjligen ha växt upp inom Frälsningsarmén.  Idag är övertygad om att Equmeniakyrkan är det bästa alternativet ;-), åtminstone för mig!

Jag har haft (och har) förmånen att stor del av mitt liv verka i det som nu är Equmeniakyrkan och har inget som helst behov av att byta sammanhang. Precis som de flesta (tror jag) kan jag bli trött på, trött av, besviken, frustrerad på mitt eget sammanhang och mig själv :-), men tror inte att ”gräset är grönare någon annan stans”.  Equmeniakyrkan är mitt ”hem” och min ”familj” där jag känner mig hemma och får hjälp att växa i tron. Det är den kyrka jag tror Gud kallat mig till.

 

Vad är min poäng då med inlägget i går och idag? Vad är det för tanke jag vill dela? Skall försöka sätta ord på det, även om det är lite svårt…

Att Ulf Ekman konverterar är för mig en bisak. Det sätter däremot fokus på den rörelse från väckelserörelserna till de historiska kyrkorna, som Joel Halldorf lyfte fram. Katolska kyrkan, som jag bara känner något, uppfattar jag har de sista åren genomgått en stor förändring, som fortsätter i och med en ny påve (vilket är en sorts väckelserörelse i sig). Det attraktiva i Katolska kyrkan och de historiska kyrkorna idag kan bl.a. vara att man får vara del i ett större sammanhang och dela den trygghet de har i sin tradition. Men framförallt består attraktivitet i om människor känner att här finns en ”atmosfär” som berör. Guds andes närvaro!

Djupast sett handlar vårt ,och alla människors sökande, inte om formen och strukturen i olika församlingar, kyrkor eller sammanhang utan om det levande mötet med Jesus Kristus och Andens liv erbjuds och finns där – ”Atmosfären”, för att använda Frank Mangs ord. Att färre döps idag tror jag inte beror så mycket på formen, eller att det skulle vara för dyrt att vara medlem, utan på att man inte är/blir berörd av Gud själv.

Vi tenderar ofta att kritisera vårt egna sammanhang, och andra kyrkors, utifrån formerna och uttrycken. För mig är detta sekundärt! Det viktiga och helt avgörande är om den helige Ande får utrymme och möjlighet att beröra oss så att det öppnar upp för nya möten med Jesus själv! Det kan ske, och sker, i vilken tradition som helst och det är detta vi behöver söka, snarare än i det ytliga.

Därmed inte sagt att formen inte har betydelse! Den har jättestor betydelse och vi bör i varje tid söka de former och uttryck som hjälper oss att bli öppna och fria för att ta emot och fyllas av Anden. Men form utan ande är död medan däremot Ande utan struktur kan innehålla Liv.

I de blogginlägg, artiklar och samtal jag mött denna vecka så saknar jag detta perspektiv. Min fråga, och drivkraft, är hur vi möter människors, och vår egen, längtan efter ”rum” där Guds Ande är närvarande och berör. Om det sker i Katolska kyrkan, hos Livets ord eller i Equmeniakyrkan har väl ändå mindre betydelse. Viktigast är mötet med Jesus – det är det som förvandlar mig, dig och världen till det bättre (och där fick jag in Equmeniakyrkans vision också :-) ). För att möjliggöra och öppna för det mötet är ”atmosfären” avgörande.

Atmosfär-1

Tänkte verkligen inte jag skulle skriva något med anledning av att Ulf Ekman i söndags meddelade att han och frun lämnar Livets ord och konverterar till Katolska kyrkan. SÅ många andra har denna vecka ägnat sig åt att kommentera och reflektera över detta. Läs t.ex. Rune W Dahlén som skriver utmärkt på www.blipastor.nu (som för övrigt är en sida med många intressanta blogginlägg väl värd att följa).

Men en tanke börjar växa fram hos mig bland annat utifrån detta plus några saker till…
Så här kommer del 1, fortsätter i morgon med del 2

  1. I tidningen Dagen säger Joel Halldorf i en intervju apropå Ekman här att ”En annan trend är att strömmen mellan samfunden nu i högre grad går från väckelserörelsen till de historiska kyrkorna, medan det tidigare har varit tvärtom.” och jag läser vidare:
    Joel Halldorf ser Ekmans konvertering som ett underkännande av hela reformationen.
    – Åtminstone indirekt är Ulf Ekmans beslut ett erkännande om att det protestantiska projektet inte höll. Reformationen ledde till splittring, inte reform, menar han.”

  2. Idag kan man läsa i Kyrkans tidning (här) att ”det för första gången är färre än hälften av barnen i Sverige som döps. Samtidigt var Svenska kyrkans medlemstapp i fjol det näst största någonsin, nära 90 000”. Är osäker på om man då räknat med dop som sker i andra kyrkor i Sverige eller ej … Oavsett vilket så är det förmodligen är det på samma sätt i de flesta av våra samfund. I hela västvärlden har det länge pågått en dramatisk minskning när det gäller tillhörigheten till våra kyrkor.
  3. I flera olika sammanhang så möter jag idag en trend, ett språk, en teologi, ett förhållningssätt där Kyrkan nämns före Tron på Jesus, där Dopet blir viktigare än det Personliga mötet med Jesus, där Medlemskap betonas före Livsgemenskapen med Jesus själv. Detta är ofta otydligt och svårt att fånga i ord. Skulle i alla fall krävas en djupare analys än vad jag har utrymme för här. Men jag tycker mig ana ett mönster…
  4. Den gamle väckelseevangelisten Frank Mangs, som är den allra ”största” evangelist vi haft i Skandinavien, talade mycket om ”atmosfär”. Som jag uppfattar honom handlar det inte om någon upphaussad stämning (det kan säkert förekommit även på hans möten men jag tror inte att det var vad han själv var ute efter), manipulativ förkunnelse eller speciell struktur. Frank Mangs sökte efter, var hela sitt liv en sökare, var beroende och levde av den Heliga Andes närvaro och beröring.

Trygve Erikson uttrycker det väl (här), som ett brev personligt riktat till Frank Mangs:
”Frank, det första nyckelordet som jag tänker på i din förkunnelse, är nog utan tvivel Atmosfären. Du var i hög grad beroende av den. När du steg upp i talarstolen märkte du det genast. Om det kom en kylig känsla från dina lyssnare kunde det ofta hända, att du steg ned, satte dej vid pianot eller orgeln. Du slog några ackord och sedan började du sjunga någon av dina älsklingssånger.
Det var då det hände. Några eller många av lyssnarna började bedja och snart hördes ett stilla Gudsbrus. Då upphörde du att sjunga och snabbt var du uppe i talarstolen på nytt. Nu fanns den i salen: atmosfären. Nu var lyssnarna och Kristus med dej, Frank! När har du och jag bett för predikanten i vår kyrka? Vi borde göra det.”

Fortsättning och försök till sammanfattning av ”min tanke” kommer i morgon… :-)

För mycket

Ibland blir det för mycket…

För en dryg vecka sedan, den 25/10, skrev några personer som tillhör nätverket för klassisk baptism, ett inlägg i tidningen Dagen där de väckte frågor om Equmeniakyrkans teologi och val av kyrkoledare i allmänhet och Sofia Camnerins (biträdande kyrkoledare) försoningssyn i synnerhet. Frågor som, om de framförts på ett (i mina ögon) bättre sätt, hade kunnat leda till ett spännande samtal. Nu följdes frågorna av så många hårda omdömen och tuff kritik av Sofia och kyrkan, att samtalet efteråt mest handlat om just den hårda tonen.

En vecka senare, i fredags den 1/11, kom svar från några olika håll (länk till inläggen finns att läsa längst ned här). Bland dem som svarade fanns vi kyrkoledare, alla tio, tillsammans med kyrkostyrelsens ordförande. Det var första gången som vi tillsammans skrev något (att det var första gången är inte så märkligt eftersom de flesta av oss är relativt nya i jobbet) men det är klart… det kan kännas rätt mastigt när vi alla står där tillsammans som undertecknare till ett inlägg. Vi funderade nog lite till mans om det var rimligt med den ”tyngden” och tyckte nog det då. Med facit i hand är jag rädd att det blev för mycket… i synnerhet som det samtidigt fanns ytterligare två inlägg med en viss ”tyngd” i samma tidning. Ett från några av dem som före bildandet av Equmeniakyrkan stod i ledningen för Baptistsamfundet och ett från en professor, Tomas Kazen, på Teologiska Högskolan.

(Tomas Kazens svar var för mig lika illa som det från företrädarna för klassisk baptism. Inte i första hand för dess teologiska innehåll, där de står långt från varandra, utan för att tonen och anklagelserna i svaret för mig var lika besvärande som i det inledande debattinlägget från klassisk baptism)

Jag står självklart bakom det vi som kyrkoledare skrev och tycker det var befogat eftersom tonen och kritiken i det första inlägget var som den var. Men när det kommer samtidigt med de två andra inläggen (även om vi inte visste om varandra i förväg) så blir det liksom för mycket. Min rädsla är att det då upplevs som locket på, vilket vi verkligen inte menar. Jag/vi menar att öppenhet, olika förhållningssätt, tydlighet och förtroende måste kunna finnas sida vid sida. Den öppenheten, olikheten och det förtroendet finns bland oss kyrkoledare, även om vi inte tänker och tycker exakt lika i alla frågor. Min och vår önskan är att öppenheten skall finnas i hela vår kyrka och i relation med andra samfund och kyrkor.

När frågor, reaktioner och svar blir alltför ”hårda” finns risk att öppenheten går förlorad och därmed tydligheten. För öppenhet kräver tydlighet och tydlighet kräver förtroende. Vi måste känna förtroende att säga/skriva det vi är och tänker just nu utan att bli misstänkliggjorda. När det inte är möjligt tystnar vi ofta och då förlorar liksom alla.

Jag skulle välkomna om företrädarna för klassisk baptism gjorde ett nytt försök att skriva. Skriva sina frågor men också beskriva sina egna utgångspunkter utan att måla in någon annan i ett hörn och misstänkliggöra. Jag skulle välkomna om Sofia Camnerin, Tomas Kazen och många, många fler gjorde likadant. Framförallt skulle jag välkomna om varje inlägg avslutades med en smiley :-)!

Att frågorna blir laddade blir för mig ett bevis för att vi just nu behöver tala och skriva om dem. Kanske är det inte bara utanför kyrkan som kunskapen om tro och kristendom är svag och behöver förtydligas. Även för oss i kyrkan finns anledning att på nytt återerövra den tro som bär oss, genom studier och goda samtal. Inte minst för att se vilka konsekvenser det bör få i våra liv idag. Då är frågor kring Jesus död och uppståndelse och den försoning det innebär oerhört centrala. För att så långt det är möjligt förstå denna Guds gåva till oss behöver vi varandra!

/Klas

PS. Påminner om att det som skrivs här är mina personliga tankar och inget gemensamt uttalande från kyrkan eller kyrkoledningen :-) DS.

Länk till de olika inlägg jag hänvisar till ovan (via dem kan du, om du är intresserad, också hitta många fler inlägg på bloggar mm):

Den 1/11 fanns följande ”svar” publicerade:

Att se varandra med Guds ögon

Predikade i helgen i Svartlå utanför Boden på Edeforskonferensen. En 76-å rig tradition! Ja, inte att jag predikar där utan själva konferensen. De två församlingarna i Harads och Svartlå, som båda ligger i Edeforsbygden, står som arrangörer. Förr var det tältmöten men de senare åren har man valt att vara inne i respektive missionskyrka, vartannat år i Harads och vartannat i Svartlå.

I år var jag inbjuden som talare och mitt tema för mötena var ”Ögonstenar”. Alltså sådant vi håller riktigt kärt, som ligger närmast våra hjärtan… är ovärderliga i nån bemärkelse.

I sista mötet, på söndag, var temat ”Alla människor är Guds ögonsten – Att se med Guds ögon”.
För varje människa är verkligen Guds ögonsten! Han älskar gränslöst, var och en, utan undantag.

Så utmanade jag till ett litet tankeexperiment (och nu skickar jag det vidare till dig): Tänk dig hur annorlunda vår värld skulle se ut om alla såg varandra med Guds ögon! Jag menar om vi alla skulle bli så fyllda med Guds kärlek så att varje människa vi mötte sågs genom de ”glasögonen”. Att vi varje gång vi mötte någon annan så skulle vårt hjärta pulsera av samma oändliga kärlek… Hur fantastisk skulle inte vår värld då kunna vara!

  • Tänk dig din arbetsplats eller skola. Nuvarande eller där du befunnit dig tidigare. Hur skulle den se ut om ni såg varandra med Guds ögon?
  • Tänk dig ditt sociala umgänge, släkt, vänner. Hur skulle det se ut?

Om vi överallt mötte varandra med den kärlek som vi anar är Guds: Med värme, förlåtelse, upprättelse, helighet, etc. etc. Tänk vilken värld vi då skulle leva i!

Det börjar alltid hos mig, och dig, så låt oss fundera över hur det skulle kunna förändra mitt, och ditt, sätt att leva om detta blev verklighet.