En enda sörja

(Detta vet jag faktiskt inte om jag skall skriva, men gör det ändå och räknar med mothugg och gärna ett fruktbärande samtal)

Det är oerhört viktigt med rimliga arbetstider och inte minst ledig tid där man kan koppla bort jobbet och vara riktigt ledig. Pastorsyrket är liksom många andra yrken ofta gränslöst och vi är flera som brottats med det och förlorat (själv var jag sjukskriven för det vi i vardagligt tal kallar ”utbrändhet” under nästa ett år i slutet av 90-talet).

Samtidigt är det inte alltid så enkelt att lösa detta i ett jobb där man kombinerar kallelse, längtan och övertygelse med vardag, familj och vänner. Där man vill att livet skall vara en helhet och arbetet ibland få ta mer tid än vad som kanske är rätt i ett annat yrke… just därför att det är mitt liv.

Ofta pratar vi om behovet av tydligare gränser och förmågan att kunna skilja på arbete och fritid. Och det är viktigt! Men detta kan också bli ytterligare ett krav som belastar snarare än befriar och därför blev jag glad när jag läste om Johanna Frelin, i tidningen Chef, som valt en annan väg där hon provat att låta det ”gränslösa arbetslivet” bli ”en enda sörja”. Så här svarar hon på ett par frågor:

Hur kom du fram till beslutet?
”Det tog så mycket energi och skapade irritation hos mig att försöka sära på arbetstid och fritid. Så jag gjorde ett test och lät det vara en enda sörja. Jag sa till mig själv att det inte är ett problem. Nu blir jag inte irriterad längre när medarbetare ringer på kvällarna eller tar jobbgrejer via Facebook.”

Vad behövs för att inte störas av sörjan?
”En inre kompass för gränser. Jag bestämmer mig för att ’nu är det här tillräckligt bra’. Och när någon ringer på kvällen och är upprörd så kan jag välja att inte gå igång på det.”

Hur hjälper du medarbetarna att sätta gränser?
”Bland annat har jag tillsammans med medarbetare tittat i deras kalender två månader tillbaka för att se vad de gjort med sin tid. 25 procent är saker som man kanske inte behövde ha gjort. Då kan man försöka göra annorlunda nästa två månader, och så måste man följa upp.”

Jag kan känna igen mig i detta förhållningssätt och har oftast inget problem med det. För mig är det viktiga att regelbundet hitta tillfällen när jag kan koppla av och vara riktigt ledig. Om det sedan i perioder blir arbete däremellan, på alla möjliga tider, så fungerar det oftast bra, bara jag får vara ledig också.

Jag vill faktiskt inte ha ett 7-4 jobb utan trivs med gränslösheten och den frihet det ger, vilket inte i sig behöver innebära fler antal arbetade timmar… Viktigast är kanske att möjligheten och stödet till att hitta sin egen stil finns

/Klas

 

Länk till intervjun i Chef: http://chef.se/johanna-frelin-allt-far-bli-en-sorja/

 

Valet

Valet närmar sig med stora steg. Senast på söndag skall vi ha bestämt oss om vilka partier och personer vi vill skall styra framöver. Som vanligt är det inte lätt att hitta rätt i djungeln och debatten hjälper, åtminstone mig, bara delvis.

Jag hade förmånen att leda en debatt mellan de sittande kommunpolitikerna här i Norsjö för någon vecka sedan. När vi samlades just innan det startade så säger politikerna att detta blir nog inte så spännande eftersom vi i stort sett tycker likadant… Och till viss del så fanns det ett samförstånd i många frågor men på andra områden så hettade det till lite mer. Inte minst när vi kom bakom sakfrågan och till det mer ideologiska.

Här blir jag så fundersam. Har vi blivit ointresserade av bakomliggande ideologi för att förstå varför vi väljer det ena eller det andra och istället drivit våra politiker (m.fl.) att ägna sig åt valfläsk och ytlighet? Tycker att denna artikel är tankeväckande just när det gäller detta: ”Politikerna mörkar valets avgörande ideologiska gap

För mig är det viktigare att välja parti och företrädare utifrån en djupare förståelse om varför man väljer det ena eller andra svaret än om vi just nu är helt överens i enskilda sakfrågor. För i det långa loppet så tror jag att det är ”ideologin” som bär i ungefär den riktning som jag även jag vill och därför är det jag röstar på. Röstar därför hellre på partier än enskilda personer (personval).

 

Det som förvånar mig mest, och alltid har gjort i valkampanjer, är att partier och många politiker tycks tro att jag skulle välja att rösta på den som kastar mest ”skit” på motståndarna. I mitt fall är det helt fel. Jag vill veta var respektive parti och företrädare står och sedan ha deras hjälp att förstå var skiljelinjerna går, men inte genom att man svartmålar andra sidan.

För min del så har det närmast motsatt verkan. Förklara skillnaderna och utmana varandra, det är helt okey, men försök inte skrämma mig med att ”vargen kommer” om andra sidan skulle vinna. I grund och botten tror jag att alla vill Sveriges bästa, men vi gör det utifrån olika tankar om vad som är bäst.

Så jag tycker att man borde hålla sig för god för att göra så som det beskrivs i denna artikel: ”Socialdemokraterna skärper tonen” (och detta kan vara nästan vilket parti som helst men nu råkade S få rubriken).

Hur som helst så är det viktigt att vi senast på söndag gör vårt val. Helt säkra är nog ingen av oss men det är viktigt att vi ändå väljer!

Hellre hjälteberättelser än kritik

Vad är det som får våra journalister, eller redaktörer, att tro att vi hellre vill läsa om vem som gjort fel, misslyckats, svikit än om dem som gjort rätt eller överträffat sig själva?
Jag tänker på den ofantligt stora branden i Västmanland och kan inte låta bli att bli irriterad när pressen redan efter några dagar börjar söka efter fel och syndabockar.

Som jag förstår det så är detta en brand som är så mycket större än vad någon av oss kan begripa. Räddningschefen sa under presskonferensen igår angående vattenbombningsplanens insats, att de är till oerhört stor hjälp men tänk er några fjärilar som skall försöka vattenbomba en fotbollsplan! så stort område behöver man täcka in... Man kan bara ana att det känns som en droppe i havet.
Ändå så kämpar räddningsarbetare och frivilliga i luften och på marken på, i fruktansvärd hetta, dålig luft och med små, mycket små, synliga resultat än så länge. Vem är då vi att kritisera! Vi borde hylla dem, lyfta fram deras stora insats och visa vår tacksamhet för att de finns och gör allt som är inom rimlig mänsklig makt för att få bukt med Sveriges största brand i moderna tid.

Men, kunde det inte gjorts mer, bättre, annorlunda? Kanske, men jag lovar att ingen annan än de som varit på plats från början har bättre förutsättningar att bedöma det, inga experter på sina kontor, inga politiker med fokus på valrörelse, och absolut inga journalister som söker rubriker. Tids nog kommer berörda att lära av det som hänt och gjorts. Nu är tid att peppa de som jobbar, lyfta fram deras goda insatser och ge dem allt vårt stöd!!!

Så, journalister och redaktörer med flera, om ni inte förstått det, jag vill hellre ha en saklig återgivning av nuläget och sedan läsa om alla hjältar som finns där och sliter än om kritik eller vem som eventuellt gjort något fel.

/Klas
(Som ber om regn över brandområdet och omsorg till de människor som behövt lämna hus och hem och uthållighet till räddningsarbetare och frivilliga som jobbar med och kring branden)

Ordenligt på fötterna

JämtNågon gång kring 1978-79 investerade jag i ett par rejäla Lundhagskängor. 20 år gammal så var det förmodligen en riktigt stor investering där och då även om jag inte nu minns priset. Kunde knappast tänka mig att jag skulle kunna använda dem i 35 år innan det var dags att inse att de faktiskt förtjänade pension…

Under åren har jag använt dem regelbundet. I början rätt mycket (jag fick t.o.m. specialtillstånd att använda dessa mina egna kängor när jag låg i lumpen, trots att de inte gick att putsa skinande blanka 😉 ) och de senare åren regelbundet några gånger varje år. Inte minst under de tre veckor som jag varit i Hemavan på Fjällkonfa.

I dagens slit och släng kultur är det ändå anmärkningsvärt och stort att kunna använda grejer som är så gamla. Det visar att Lundhags tillverkar kängor med kvalitet! Sköter man om dem och smörjer in dem regelbundet så håller lädret i stort sett hur länge som helst. För på mina gamla kängor så är lädret fortfarande okey. Det är själva skon som spricker och därför gör det onödigt blött när man behöver vada över en bäck eller så.

Förmodligen finns det fler saker och relationer som skulle hålla längre om vi bara skötte om dem bättre!

BieleNu har jag alltså pensionerat de gamla kängorna och investerat i ett par nya. I stort sett helt självklart att jag även denna gång skulle köpa ett par Lundhags eftersom de har den typ av skalkänga som jag vant mig vid och trivs med. Kängspecialisten i Stockholm gav bra service och ett bra pris så i tisdags slog jag till. Nu skall jag försöka hinna gå in dem innan de sätts på verkligt prov under sommarens vandringar i fjällen i och runt Hemavan Fjällstation

/Klas

Tillbaka

Ja, det har gått några veckor nu sedan jag avslutade min långledighet. Tillbaka i verkligheten så verkar det som om världen har överlevt trots att jag varit borta ;-). Har dock haft det lite trögt med att komma igång med bloggen igen men så här kommer lite rapport från var jag varit och vad jag gjort som en omstart på bloggandet.

St Beunos där jag tillbringade mina retreatdagar

St Beunos där jag tillbringade mina retreatdagar

Jag började min frånvaro en dryg vecka på St Beunos i Wales och en tyst retreat. Tyst innebär att vi trots att vi var en grupp på 16 personer där samtidigt så pratade vi inte med varandra eller någon annan. Enda undantaget var den timme per dag då jag hade samtal med min andliga vägledare (guide). Med denna goda syster gavs tillfälle att dela de tankar jag hade, få förslag på bibeltexter att meditera över mm. och fundera över livet i största allmänhet.

I övrigt var dagarna fria. Mat serverades vid fasta tider. Varje kväll firade vi nattvard tillsammans och på kvällen var det även en halvtimma av tyst gemensam bön i kapellet. I övrigt fanns tid för egen andakt, bön, meditation över bibeltexter och tid för egna funderingar och samtal med Gud. Förutom det blev det många goda och långa promenader i omgivningarna bland fåren och kullarna där.

Kunde vakna med denna utsikt ner över dalen

Kunde vakna på morgonen med denna utsikt ner över dalen

Och fyra minuter senare hade solen nått fram och lyste upp fälten

Fyra minuter senare hade solen nått fram och lyste upp fälten

 

 

 

 

 

 

Tystnaden oroade mig varken i förväg och eller under tiden. Hade dock förväntat mig att mer rastlöshet skulle smyga sig på men förutom att jag funderade över att erbjuda min hjälp med att klippa gräset (vilket jag inte gjorde trots allt) så blev det aldrig så. Hade också förväntat mig mer kamp och vånda men välsignades istället med vila, stillhet och uppmuntran. Kan inte annat än säga att GUD var GOD mot mig dessa dagar! Åkte därifrån med stor tacksamhet.

 

Efter retreaten flög jag tillbaka till Stockholm och sov en natt hos Oskar innan han, Erika, Maria och jag möttes på Arlanda för att tillsammans flyg till Venedig för några dagar i norra Italien och Frankrike. Naturligtvis helt fantastiskt roligt att vi kunde åka tillsammans alla fyra! Att vi även fick en riktigt bra resa förstärker tacksamheten.

Bild från vår gondolfärd

Bild från vår gondolfärd

Vi började i Venedig och hade tre nätter där, vilket innebar två hela dagar att ströva omkring i Venedig, åka båt och gondol, besök ett och annat museum osv.

Garda_boat

Kvällsbild vid Gardasjöns norra ände

Därifrån åkte vi med hyrbil upp till Gardasjön i norra Italien för ytterligare tre nätter. Om Venedig var lite slitet och oerhört turistiskt med affärer, restauranger mm så innebar Gardasjön i första hand en sagolik naturupplevelse. Fantastisk vacker natur!

På alla ställena så kom vi just i början av vår/sommarsäsongen vilket innebar att det inte var för mycket folk någonstans. När vädret ändå var så varmt och skönt som det var så var det verkligen en perfekt tid för semester. Hela tiden hade vi omkring 20 grader varmt och solsken som gjorde det ännu varmare på dagarna.

Vy från norr nedöver Gardasjön och bergen som innesluter den

Vy från norr nedöver Gardasjön och bergen som innesluter den

På krokiga vägar (serpentinvägar) över berg och genom dalar tog vi oss sedan ner till Milano, via Brescia och Bergamo. Här hann vi inte stanna så mycket (förutom en gammal borg som Maria lyckades hitta på vägen… 😉 ) utan hade som mål att komma till Milano där vi lämnade bilen och tog tåg till Nice i Frankrike.

Ett 30-årigt bröllopspar i Monaco

Ett 30-årigt bröllopspar i Monaco

Erika tillbringade fyra veckor språkkurs här för fyra år sedan och därför ville vi hit igen så att hon fick visa oss var hon varit och briljera med sin franska. Väl här så inföll själva orsaken till denna resa, min och Marias trettioåriga bröllopsdag! Den firade vi bl.a. genom att åka iväg en sväng till Monaco. Men som den hunsade man jag är efter 30 år så fick jag inte ens gå in i Casinot för att pröva lyckan utan bara se det från utsidan… 😉

Kvällsbild från Nice

Kvällsbild från Nice

Och en kvällsbild till i Nice

Och en kvällsbild till i Nice

 

 

 

 

 

På det hela taget så har jag haft, och har, det oförskämt bra :-)! Och om ni av bilderna får för er att jag gillar båtar och vatten, så är det alldeles rätt

Lexbase

”Lexbase”, jag har inte ens velat skriva ut namnet eftersom jag tycker så genuint illa om hela företeelsen och därför inte vill ge dem den reklam och marknadsföring det innebär att skriva om dem. Nu kan de väl inte bli mer kända så därför skriver jag ändå.

Ända sedan jag i måndags såg den första artikeln (t.ex. här) om att det nu startat en webbsida där man samlat alla domar som avgivits under de senaste fem åren, så har jag mått illa. Är tacksam över all kritik som sidan fått och att den åtminstone just nu ligger nere eftersom Internetleverantören Bahnhof först valde att stänga ner den av säkerhetsskäl och sedan säga upp avtalet med dem helt och hållet. Vågar tyvärr inte tro att den, eller något motsvarande, inte kommer tillbaka eftersom det finns pengar att tjäna på detta och det inte går att stänga ner på laglig väg. Det lär tiden utvisa.

Jag tycker det initiativtagarna gör är så genuint fel. Skrev på tisdag morgon på Twitter: ”Den nya internettjänsten där man kan söka efter grannars ev. domar är o blir fel på så många sätt! Skapar ett samhälle jag inte vill ha” vilket är den twitterkorta sammanfattningen av vad jag känner/tänker.

Förutom att det är ett påhopp/övergrepp på den personliga integriteten, omoraliskt osv. (det går att läsa mycket om detta i de artiklar som varit senaste vecka), så är det två saker som stör och oroar mig mest.

1/ Det ena är att den som dömts, avtjänat sitt straff, för alltid riskerar att förknippas med det han eller hon gjort. Aldrig någonsin blir fri! Vi får ett samhälle där nåden är borta och vi misstänksamt bevakar varandra istället att umgås förtroendefullt.

Visst kan det finnas tillfällen när en sorts ”hotbild”, i form av risk för återfall i ett beteende som kan hota omgivningen skulle göra det befogat att någon hade ögonen öppna. Men det tillhör verkligen undantagen och bör inte gälla mig och dig som ”allmänheten”.

I USA lär det länge ha varit så att när sexförbrytare släpps fria så görs det känt i omgivningen för att alla skall veta att här finns det en person som man skall vara vaksam över. Jag minns inte nu om det är så att detta offentliggörs genom att grannar meddelas eller om det är via en tjänst motsvarande den som Lexbase nu startat i Sverige.

Oavsett hur befogat och riktigt detta kan vara i det enskilda fallet så blir det i ett större perspektiv ett samhälle som bygger på att bevaka och misstänkligöra snarare än nåd, försoning upp upprättelse. Vi får inte tappa tron på att också den som gjort det otänkbara, efter ett avtjänat straff, kan ha förändrats och är värd en ny chans!

2/ Det andra jag tänker på, och kanske det viktigaste och det jag inte sett så mycket skrivet om, är vad kunskapen gör med mig. Redan i somras skrev jag på ”typ” detta tema.

Först utifrån en otäck situation i Norsjö (här) där något som en ung man/kille hade skrivit på Facebook uppfattades som ett hot mot skolan vilket fick skolan att låsa alla dörrar och polis att rycka ut med skarpladdade vapen. Mannen/killen greps snabbt men släpptes snart eftersom det inte fanns några brottsmisstankar kvar… : Jag skrev då att jag ”inte vill veta vem han är därför att jag inser att det troligen kommer göra något med mig. Det kommer förmodligen innebära att om jag skulle möta den här killen/mannen så skulle jag inte se honom som vem som helst utan som den som startade något som blev så oerhört stort och jobbigt för många. Han skulle inte längre vara vem som helst, utan ”den där”…”

Några dagar senare skrev jag (här) om den möjlighet som nu finns att få ett utdrag ur brottsregistret över barn- och ungdomsledare. Jag skrev då: ”Min rädsla är att detta är ett steg mot att vi skapar ett klimat där vi kontrollerar varandra och misstänkliggör, snarare än att bygga förtroenden och visa öppenhet. Ett klimat där de negativa undantagen får för stort utrymme och står i vägen för det goda.”

 

Jag kan också bli sugen på att gå in på Lexbase och se vilka som kan finnas med där i min omgivning. Men, jag låter bli därför att jag inte vill veta! Låter bli därför att jag tror att det finns en risk för att jag blir påverkad, misstänksam och felsökande istället för att vara öppen, positiv och söka efter det goda. Inte så sällan finns det viktiga poänger i att avstå från både det ena och det andra för att så långt det är möjligt bevara den person vi vill vara. Det gäller mig och dig personligen men också det samhälle vi vill leva i :-).

 

/Klas

 

PS. Det finns flera Jesusord som är tillämpliga här. Inte minst från bergspredikaren:

  • Döm inte, så blir ni inte dömda. Ty med den dom som ni dömer med skall ni dömas, och med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er. Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget? Och hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga — du som har en bjälke i ditt öga? Hycklare, ta först bort bjälken ur ditt öga, så kan du se klart och ta bort flisan ur din broders. Matt 7:1-5
  • Om ditt högra öga förleder dig, så riv ut det och kasta det ifrån dig. Det är bättre för dig att en del av din kropp går förlorad än att hela kroppen kastas i helvetet. Matt 5:29
  • Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser skall er himmelske fader också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna skall inte heller er fader förlåta er era överträdelser. Matt 6:14-15
  • Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser skall er himmelske fader också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna skall inte heller er fader förlåta er era överträdelser. Kroppens lampa är ögat. Om ditt öga är ogrumlat får hela din kropp ljus, men om ditt öga är fördärvat blir det mörkt i hela din kropp. Om nu ljuset inom dig är mörker, hur djupt blir då inte mörkret. Matt 6:22-23

 

Förkyld

Har inte mycket att klaga på. Är för det mesta frisk och så, men har denna vecka varit förkyld, hosta och nu snuva, med lite feber till och från. Inte så att jag är helt däckad men ändå rejält trött och framför allt less! Man blir så oerhört less på att vara krasslig och ändå vet jag att det är ingenting med de svårigheter som många andra får leva med dagligen.

Precis som jag så vilar bloggen dock. Räkna med att jag nästa vecka är igång igen och även skriver lite mer här.

/Klas

 

Utseende

Håller just nu på att testa lite olika utseende på bloggen. Får se var jag landar så småningom.

Man kan fundera över om man över huvud taget skall ge sig på att förändra så mycket. Det här med igenkänning är ju viktigt. Samtidigt så gillar jag att pilla lite med sådant här och när det finns lite tid över kan jag helt enkelt inte hålla fingrarna i styr :-)

Har du synpunkter så mottages dessa tacksam i kommentarfältet nedan

Avstod allt

Så här i juletid går jag och smakar på orden från Fil 25-7 ”Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss.”

IMG_1593_kopia_640Att Gud är Gud är i sig svårt nog att förstå. Vi tenderar att förmänskliga och bagatellisera för att om möjligt kunna greppa detta med Gud. Men han är över allt, större och rikare än vi kan begripa! När det står att han avstår från allt för att bli som en av oss så är det i sig större än åtminstone jag kan förstå. Men det jag anar gör mig ödmjuk och tacksam. Ödmjuk därför att han är så mycket större än mig. Tacksam därför att han vänder sig till oss människor och kommer med nåd och upprättelse.

När Gud blir människa i Jesus så lämnar han sin makt och sin härlighet och han gör det för att göra det möjligt för oss att få gemenskap med honom. Han kommer till oss och väntar inte bara på distans. Julens berättelser och grund är just detta. Att Gud kommer till oss och öppnar famnen för oss!

Utmaningen för mig och kanske dig, som tillhör de priviligierade, är att fundera över vad vi kan och bör avstå från för att öppna famnen för någon annan. Jul är oftast en fantastisk tid och har för min del alltid varit en god tid. Jag har haft och har familj, släkt och vänner att fira med och tillräckligt god ekonomi för att inte behöva brottas med oro över att inte ha råd att köpa julklappar eller mat. Finns så många som inte har det på det viset. I vår tid känns det som om det bara blir fler och fler som inte minst har det ekonomiskt besvärligt. För att inte tala om alla de barn och anhöriga som firar jul med missbruksproblematiken närvarande…

Jag vet att Jesus kom för oss alla och ber att jag skall få finnas där som hans famn för någon/några. Du och jag kan få vara med och göra skillnad för varandra eftersom Jesus gjort det för oss.

Önskar dig en välsignad jul fylld av Jesu närvaro!
/Klas

Ty ett barn har fötts, en son är oss given. Väldet är lagt på hans axlar, och detta är hans namn: Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fredsfurste. (Jesaja 9:6 B2000)

Sven

Jag måste bara bekänna (igen). Att när vädret orsakar problem, vinden yr, snön växer, kylan tränger på osv. i södra delarna av vårt land så blir jag lite skadeglad. Ja, det är inte vackert med skadeglädje men just när det gäller vädret så är lite snö (= några dm) inget som borde ställa till med så mycket besvär, inte ens om det blåser som nu när ”Sven” är i farten.

För oss som bor i norra Sverige inträffar det ett antal gånger varje vinter och det är sällan som vi blir strandade. Vi går ut och skottar fram våra uppfarter, trappor och bilar och drar iväg till skolan, jobbet, affären eller vad det nu kan vara. När vi kommer hem skottar vi en gång till, eftersom det förmodligen kommit mer snö och plogbilen kört förbi ytterligare en gång och lagt upp en mur av denna. Skulle det någon gång vara så oerhört besvärligt att det inte går att ta sig ut på ett säkert sätt så tar vi väl det lugnt en dag och inväntar bättre förutsättningar.

När detsamma händer i södra Sverige (och jag generaliserar grovt just nu) låter det som att hela samhällssystemet rasat samman. För att inte tala om hur myndigheterna har brustit i sitt ansvar eftersom det ”tillåtit” detta dåliga väder att komma in över landet ;-). Det borde dom ju verkligen tänkt på och planerat för i förväg… :-)