Evangelisten

I hegen har det varit ett spännande arrangemang i Nässjö Missionskyrka med anledning av att det är 100 år sedan Svenska Missionsförbundet anställde den första ”riksevangelisten”. Missionsförbundet/Missionskyrkan och nu Equmeniakyrkan har alltså en hundraårig tradition av att bekräfta och anställa människor med den unika gåvan att evangelisera!

Reseevangelister finns i de flesta samfund, så i den bemärkelsen är det inget unikt, men oftast får dessa resa på så kallade ”fria kallelser” och har ingen fast anställning utan är beroende av att församlingar ”kallar” dem. Även de evangelister som är anställda av Equmeniakyrkan idag är beroende av ”kallelser” och i huvudsak så innebär det att de själva ”drar in” sin egen lön genom de församlingsbesök de gör. Den stora och viktiga skillnanden är att ”våra” evangelister har ett sammanhang som bekräftat dem genom att se deras gåvor och ge dem en fast anställning/tjänst eftersom vi menar att deras gåva är viktig i kyrkan.

Ofta blir jag förvånad över hur utmanande och svårt många i våra församlingar tycker det är med evangelister. Jag har stor respekt för att att flera bär med sig dåliga erfarenheter från tillfällen då man upplevt ”väckelsemötet” och evangelisten alltför närgången och överdriven. Alla gånger har det inte blivit rätt här. Men det finns också många tillfällen (jag undrar om det inte är fler) när mesigheten och bristen på glöd och iver gjort att människor lämnat kyrkan besvikna och fattigare.

Visst kan det vara så att evanglisten emellanåt vill lite för mycket och går lite för långt. Det ligger liksom i gåvan. Frågan är ändå om det inte är bättre att vilja för mycket än att vilja för lite?

När det blir fel behöver vi prata med varandra om det och lära oss av det snarare än att ta avstånd. För mig är det faktiskt mer allvarligt när nerv och evangeliets utmaning inte verkar finnas alls. (Men här är det viktigt att inte eget tyckande och gillande får styra för mycket, för inte så sällan är det ju helt enkelt så att vi inte förstår andras uttryck eftersom vi inte är vana vid dem. Då kan vi behöva stanna upp en tid och lära oss se och uppleva det djup som vi kanske först inte ser)

För mig har inte behovet av evangelister minskat, tvärtom! Jag är stolt över att Equmeniakyrkan fortsätter att prioritera detta. Men självklart behöver formerna för evangelisationsarbetet vara i förändring precis som allt annat vi gör i kyrkan.
Lika självklart är det att evangelister inte är det enda vi behöver i församlingslivet. Inte minst diakonin skulle må väl av ett uppsving. När diakonens och evangelistens gåvor på allvar får gå hand i hand kommer människor bättre förstå vem Gud är och ges möjlighet att möta Honom.

/Klas

Här kan du läsa ett par reportage från helgen i Nässjö
http://equmeniakyrkan.se/blog/gemensamframtid/evangelisationen-i-fokus/
http://www.dagen.se/nyheter/evangelister-kraftsamlar/

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *