Gaza

Det är min andra semesterdag. Mitt största bekymmer är hur jag skall klara värmen, hitta bekvämaste ställningen i solstolen på altanen, om jag skall idas gå in och sätta på en kopp kaffe till, vilken bok jag skall läsa, om jag skall städa bilen idag eller skjuta upp det en dag till etc. etc. :-).

Samtidigt så läser jag om situationen i och kring Gaza. Hur raketer och bomber skickas över gränsen från både palestinier och israeler. Hur barn, kvinnor och civila skadas eller får sätta livet till… Hur rädslan, hatet, oförsonligheten återigen blossar upp… Jag inser att jag inte förstår, inte kan förstå, varför man inte bara upphör med detta i mina ögon fullständigt meningslösa.

Till stor del fattar jag att jag inte kan förstå eftersom jag själv inte har mist någon vän eller anhörig pga. av krig eller våld under åren som gått. Inte förstår eftersom jag aldrig upplevt oron över om nästa raket, bomb, självmordsbombare, gevär… skall brisera i min närhet, eller där mina barn är. Aldrig upplevt hatet och känslan av oförsonlighet och uppgivenhet inför ett sådant våld.

Från min solstols perspektiv är det självklart att jag inte kan fatta. Jag (och förmodligen även du som läser detta) lever i en trygg värld långt från allt vad krig, gevär och bomber är. I en tillvaro där oron finns men då av helt andra orsaker. Där sorg och lidande kan drabba oss när som helst, men återigen, av helt andra skäl och orsaker.

Jag fascineras när jag läser om människor som på båda sidorna ber om försoning. Som mitt i allt lyckas bevara ett gott hjärta och en kärlek som söker efter samförstånd och andra lösningar. Det enda jag tycker jag kan göra är att ropa till Gud om att dessa människors röster skall få höras mer, hur det goda skall få bryta in i maktens hjärtan, hur medmänsklighet och godhet skall övervinna ondskan.

Jag kan ana och något förstå att det inte är lätt att bygga försonlighet och kärlek när man drabbats och lever mitt i detta till vardags. Däremot kan jag inte förstå att så många av oss i Sverige och resten av världen ensidigt skyller på den ena eller andra sidan. Väljer att försvara bara en av sidorna och lyfta fram det rättfärdiga i vad de gör eller skyller på att ”de andra” visst är mycket värre eller var de som började. Det kan jag inte förstå eller acceptera!!!

Tänk att den oförsonlighet som fyllt dem som står mitt i eländet (vilket på inget sätt är rätt men ändå väldigt förståeligt) också fyllt många av oss som lever långt därifrån. Det är en dimension till av det djävulska i denna situation som borde stämma oss till eftertanke och besinning!

Min tro är att vi runt om inte (lättvindigt) skall välja sida, utan istället göra allt som står i vår makt för att få respektive sidas ledare att sluta med våldet och samtidigt be om att Guds kärlek och försoning får möjlighet att bygga något nytt i alla människors hjärtan.

Gud förbarma dig!

/Klas

 

PS. Vi får inte heller glömma att Israel-Palestina bara är en del av världen där lidande och krig är vardag just nu. På många andra platser (Syrien, Kongo osv.) är lidandet och våldet ännu mer påtagligt men vår tids massmedia tycks bara klara av att rapportera om ett område i taget… och kanske orkar vi inte höra om mer heller. DS.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *