Individualism och kristen tro – 4

Fortsätter min serie om individualism och kristen tro. Störst behållning har du om du först läser del 1, 2 och 3 först om du inte redan gjort det!

Grundfrågan är: ”Hur är vi församling och presenterar den kristna tron i en tid då ”Idén om Gud”, och att jag får tro som jag själv vill, är viktigare än om Gud verkligen finns på riktigt. Där sekulariseringen och individualismen också gått djupt in i våra egna liv och församlingar?”
Häng med, kommentera och fundera tillsammans med mig

 

Hur sekulariserade och individualiserade har vi blivit

Frågan är, förutom vilka ord och sätt vi idag har att presentera Gud och inbjuda till mötet med Jesus, hur sekulariserad och individualiserade har vi som kristna, församlingar och kyrka blivit?

Får man tro som man vill eller finns det gränser? Vilka är dessa gränser i så fall?

Här om söndagen hörde jag en person i gudstjänsten säga, i all välmening och därför att vederbörande ville att alla skulle känna sig välkomna och hemma precis som de är, ”att här får man tro som man vill”. Och eftersom jag just nu grubblar på dessa frågor så reagerade jag. För det kan man väl ändå inte, eller…? I alla fall inte om man skall kalla sig kristen.

 

Vi är nog ofta likadana som Mose. Vi förväntar oss inte att Gud skall komma till oss så att det syns, märks och blir rent fysiskt. Vi ber emellanåt om det men tror inte riktigt på det. För vi har vant oss vid att Gud håller sig på bekvämt avstånd och sköter sina angelägenheter väldigt tyst och omärkbart. Därför kan vi fortsätta våra liv ungefär som vi vill och bara lägga till en del fromma attribut.

Nog har det hänt att vi upplevt Gud sådär starkt att vi nästan gott sönder, men för flera av oss var det för länge sedan. Visst säger vi att vi tror på en levande och verksam Gud som vandrat omkring här på jorden som en levande människa i Jesus Kristus, men så är det ju inte idag… eller?

Och frågan är om det är känslan eller intellektet vi skall tala till?

Har vi själva kommit så långt från upplevelsen att vi glömt hur det är och inte ”tillåter” sökare och nya kristna att göra den upplevelsen? Hur reagerar du t.ex. på den här berättelsen som Alice Bah Kuhnkes också delade i Dagen förra veckan: Hon fick frågan: ”Har du några trosupplevelser som blivit vändpunkter i ditt liv?” och svarar:

”-Jag har egentligen flera. En jättestor sådan upplevelse var när jag befann mig på gränsen mellan Haiti och Dominikanska republiken och såg barn som levde i misär. Barnens mamma var alkoholist, prostituerad och gravid och de fyra barnen var undernärda. Det var fruktansvärt och jag önskade faktiskt livet ur dem. Det är sant, jag gick bakom ett skjul och bad ”Gud du måste släcka deras liv, för deras liv är ett helvete och det kommer att bli ett helvete. Det finns ingen ljusning. Så jag ber dig snälla, snälla Gud, ta deras liv”.

-Det är nog det hemskaste jag gjort. Men precis när jag tänkt den tanken fylldes jag av en otroligt stark känsla som fyllde hela min kropp. Och jag fick plötsligt en förståelse, och här är det fantastiska, att det är ju mitt liv som är meningslöst så länge som det finns människor som har det så här. Så länge det finns mammor som prostituerar sig och ber om att få betalt i alkohol. Det var en enorm känsla, jag kan få mitt liv att få mening, om jag hjälper de här människorna, belyser de här problemen, lever ett kristet liv som till syvende och sist går ut på att minska mänskligt lidande.

-Så när jag gick bort från skjulet var jag fylld av kraft och styrka och jag orkade möta de här barnen. Sedan dess har jag aldrig känt den bottenlösa meningslösheten. Det var en otroligt viktig händelse i mitt liv.”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>