Individualism och kristen tro – 2

Här kommer mitt andra inlägg om individualism och kristen tro. Läs del 1 först om du inte redan gjort det! här

Grundfrågan är: ”Hur är vi församling och presenterar den kristna tron i en tid då ”Idén om Gud”, och att jag får tro som jag själv vill, är viktigare än om Gud verkligen finns på riktigt. Där sekulariseringen och individualismen också gått djupt in i våra egna liv och församlingar?”
Häng med, kommentera och fundera tillsammans med mig

 

Söker fakta men går på känsla

I vår tid är min upplevelse att människor väldigt mycket söker efter fakta. Man vill veta hur det ligger till, ha grundliga förklaringar till sådant man hör ser och upplever. Ställer höga krav på att andra väl skall kunna underbygga det man säger, ha bevis, annars så förkastar man eller dömer ut det.

Konfirmanderna hade mängder av frågor. Ville ha svar, precis som människor i vår tid. Vi ledare uppmuntrade dem också att fråga och fråga, diskutera och fundera. Speciellt som ung är det oerhört viktigt när man söker efter sig själv och sin egen tro.

Men ofta så kräver människor idag väldigt mycket mer av andra än vad man själv klarar av att leva upp till. Inte minst våra politiker drabbas av det. De nyvalda ministrarna har knappt börjat sina jobb innan de avkrävs svar och beslut. För att inte tala om hur deras liv nagelfars för att hitta misstag som kan skapa rubriker. (I år har media inte haft det lätt att hitta misstagen. Värst är väl att Åsa Romson målat med miljöfarlig färg och att Alice Bah Kuhnke är kristen…)

Men själv, personligen, så bygger de flesta sina liv på känslan: ”Det känns bra”, eller ”jag känner för det” är argument som inte så lätt låter sig motsägas, men som står i motsats till att man av andra kräver tydliga och underbyggda bevis. Det är många sätt en oerhört motsägelsefull tid vi lever i och vi skall inte tro eller hävda att vi själva är befriade från att tänka och leva likadant. Detta är ett av utslagen av den överindividualiserade tid som vi lever i just nu.

Som kristna så säger vi oss tro på Bibeln, även om vi i sanningens namn ofta väljer ut vilka delar vi väljer att hålla fast vid och vilka vi blundar för… Ändå är vår hållning, eller bör vara, att Bibeln är sann. Inte alltid bokstavligen sann utan en sanning som måste tolkas och förstås utifrån sitt sammanhang och vilken språkform som används. Men ändå, det är Guds Ord! Och i den bemärkelse någon sorts obestridlig fakta som vi inte kan blunda för eller överge om vi vill vara kristna.

Samtidigt så lyfter vi fram den personliga erfarenheten av mötet med Jesus som något avgörande för den kristna övertygelsen. Många av oss menar väldigt starkt att det är just här som förvandlingen och förändringen sker i våra liv. Mötet med Jesus Kristus som förvandlar mig, dig och världen.
Alice Bah Kuhnke (vår nya kultur- och demokratiminister) fick frågan i tidningen Dagen i förra veckan: ”Hur mycket baseras din tro på det intellektuella, och hur mycket baseras på känsla?” och svarar: ”-I dag är det känsla till 99 procent, jag känner det här i hela min kropp. Sedan tycker jag om att diskutera hur man praktiserar tron och intellektualisera kring det. Men det är den här känslan som bär min tro och mitt kristna liv.”

 

Kunskap eller upplevelse

Vi kommer inte från samtalet om vad som är viktigast? Den teoretiska kunskapen eller den erfarenhetsbaserade upplevelsen. Och från tid till annan så faller vi antingen i det ena eller andra diket, både som individer och som församlingar/kyrka. Det är också sant att vi är olika som personer och behöver mer eller mindre av det ena eller andra, men ändå…

Vi måste självklart sträva efter att varken falla i kunskaps eller upplevelsediket utan erkänna att båda är viktiga. Högt och tydligt säga att tron tål att ifrågasättas, utforskas och prövas. Annars vore den inte Sanningen. Men också mena att det finns delar som vi aldrig kommer att helt kunna förklara utan de måste ta emot i tro. Och det finns ett möte med levande Gud som alla mår väl av att erfara.

Här uppstår frågan igen om hur vi möter människor i vår tid med evangelium? När det inte längre finns EN sanning utan var och en skall ha rätten att finna sin egen… hur undervisar vi då så att vi möter nutidsmänniskan?
Går det över huvud taget att säga som Jesus gör? att: ”Jag är vägen sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.” Joh 14:6. Det är ju ett oerhört anspråk som väl ändå utesluter möjligheten att du och jag kan tänka och tro som vi själva vill? Att var och en blir salig på sin egen tro?

Jag har mer på gång så fortsättning följer, men börja gärna kommentera och fundera med mig redan nu

 

4 reaktion på “Individualism och kristen tro – 2

  1. Intressant och viktig bloggserie. Tack. Håller med dig i det du skriver. Tänker också att ”känslan” eller ”erfarenheten” också kan bytas ut mot ”relation”. För mig är tro väldigt mycket en relation. Utan relationen blir det liksom ointressant. ”Faktan” som finns i Bibeln och kyrkans historia och att typ acceptera vissa sanningar tror jag är viktigt även om jag i perioder inte ”känner” att jag helt och hållet förstår, tror eller kan ta till mig allt.

  2. Pingback: Individualism och kristen tro – 3 | Klas Johansson Blogg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <s> <strike> <strong>