Valet

Valet närmar sig med stora steg. Senast på söndag skall vi ha bestämt oss om vilka partier och personer vi vill skall styra framöver. Som vanligt är det inte lätt att hitta rätt i djungeln och debatten hjälper, åtminstone mig, bara delvis.

Jag hade förmånen att leda en debatt mellan de sittande kommunpolitikerna här i Norsjö för någon vecka sedan. När vi samlades just innan det startade så säger politikerna att detta blir nog inte så spännande eftersom vi i stort sett tycker likadant… Och till viss del så fanns det ett samförstånd i många frågor men på andra områden så hettade det till lite mer. Inte minst när vi kom bakom sakfrågan och till det mer ideologiska.

Här blir jag så fundersam. Har vi blivit ointresserade av bakomliggande ideologi för att förstå varför vi väljer det ena eller det andra och istället drivit våra politiker (m.fl.) att ägna sig åt valfläsk och ytlighet? Tycker att denna artikel är tankeväckande just när det gäller detta: ”Politikerna mörkar valets avgörande ideologiska gap

För mig är det viktigare att välja parti och företrädare utifrån en djupare förståelse om varför man väljer det ena eller andra svaret än om vi just nu är helt överens i enskilda sakfrågor. För i det långa loppet så tror jag att det är ”ideologin” som bär i ungefär den riktning som jag även jag vill och därför är det jag röstar på. Röstar därför hellre på partier än enskilda personer (personval).

 

Det som förvånar mig mest, och alltid har gjort i valkampanjer, är att partier och många politiker tycks tro att jag skulle välja att rösta på den som kastar mest ”skit” på motståndarna. I mitt fall är det helt fel. Jag vill veta var respektive parti och företrädare står och sedan ha deras hjälp att förstå var skiljelinjerna går, men inte genom att man svartmålar andra sidan.

För min del så har det närmast motsatt verkan. Förklara skillnaderna och utmana varandra, det är helt okey, men försök inte skrämma mig med att ”vargen kommer” om andra sidan skulle vinna. I grund och botten tror jag att alla vill Sveriges bästa, men vi gör det utifrån olika tankar om vad som är bäst.

Så jag tycker att man borde hålla sig för god för att göra så som det beskrivs i denna artikel: ”Socialdemokraterna skärper tonen” (och detta kan vara nästan vilket parti som helst men nu råkade S få rubriken).

Hur som helst så är det viktigt att vi senast på söndag gör vårt val. Helt säkra är nog ingen av oss men det är viktigt att vi ändå väljer!

Hellre hjälteberättelser än kritik

Vad är det som får våra journalister, eller redaktörer, att tro att vi hellre vill läsa om vem som gjort fel, misslyckats, svikit än om dem som gjort rätt eller överträffat sig själva?
Jag tänker på den ofantligt stora branden i Västmanland och kan inte låta bli att bli irriterad när pressen redan efter några dagar börjar söka efter fel och syndabockar.

Som jag förstår det så är detta en brand som är så mycket större än vad någon av oss kan begripa. Räddningschefen sa under presskonferensen igår angående vattenbombningsplanens insats, att de är till oerhört stor hjälp men tänk er några fjärilar som skall försöka vattenbomba en fotbollsplan! så stort område behöver man täcka in... Man kan bara ana att det känns som en droppe i havet.
Ändå så kämpar räddningsarbetare och frivilliga i luften och på marken på, i fruktansvärd hetta, dålig luft och med små, mycket små, synliga resultat än så länge. Vem är då vi att kritisera! Vi borde hylla dem, lyfta fram deras stora insats och visa vår tacksamhet för att de finns och gör allt som är inom rimlig mänsklig makt för att få bukt med Sveriges största brand i moderna tid.

Men, kunde det inte gjorts mer, bättre, annorlunda? Kanske, men jag lovar att ingen annan än de som varit på plats från början har bättre förutsättningar att bedöma det, inga experter på sina kontor, inga politiker med fokus på valrörelse, och absolut inga journalister som söker rubriker. Tids nog kommer berörda att lära av det som hänt och gjorts. Nu är tid att peppa de som jobbar, lyfta fram deras goda insatser och ge dem allt vårt stöd!!!

Så, journalister och redaktörer med flera, om ni inte förstått det, jag vill hellre ha en saklig återgivning av nuläget och sedan läsa om alla hjältar som finns där och sliter än om kritik eller vem som eventuellt gjort något fel.

/Klas
(Som ber om regn över brandområdet och omsorg till de människor som behövt lämna hus och hem och uthållighet till räddningsarbetare och frivilliga som jobbar med och kring branden)

Gaza

Det är min andra semesterdag. Mitt största bekymmer är hur jag skall klara värmen, hitta bekvämaste ställningen i solstolen på altanen, om jag skall idas gå in och sätta på en kopp kaffe till, vilken bok jag skall läsa, om jag skall städa bilen idag eller skjuta upp det en dag till etc. etc. :-).

Samtidigt så läser jag om situationen i och kring Gaza. Hur raketer och bomber skickas över gränsen från både palestinier och israeler. Hur barn, kvinnor och civila skadas eller får sätta livet till… Hur rädslan, hatet, oförsonligheten återigen blossar upp… Jag inser att jag inte förstår, inte kan förstå, varför man inte bara upphör med detta i mina ögon fullständigt meningslösa.

Till stor del fattar jag att jag inte kan förstå eftersom jag själv inte har mist någon vän eller anhörig pga. av krig eller våld under åren som gått. Inte förstår eftersom jag aldrig upplevt oron över om nästa raket, bomb, självmordsbombare, gevär… skall brisera i min närhet, eller där mina barn är. Aldrig upplevt hatet och känslan av oförsonlighet och uppgivenhet inför ett sådant våld.

Från min solstols perspektiv är det självklart att jag inte kan fatta. Jag (och förmodligen även du som läser detta) lever i en trygg värld långt från allt vad krig, gevär och bomber är. I en tillvaro där oron finns men då av helt andra orsaker. Där sorg och lidande kan drabba oss när som helst, men återigen, av helt andra skäl och orsaker.

Jag fascineras när jag läser om människor som på båda sidorna ber om försoning. Som mitt i allt lyckas bevara ett gott hjärta och en kärlek som söker efter samförstånd och andra lösningar. Det enda jag tycker jag kan göra är att ropa till Gud om att dessa människors röster skall få höras mer, hur det goda skall få bryta in i maktens hjärtan, hur medmänsklighet och godhet skall övervinna ondskan.

Jag kan ana och något förstå att det inte är lätt att bygga försonlighet och kärlek när man drabbats och lever mitt i detta till vardags. Däremot kan jag inte förstå att så många av oss i Sverige och resten av världen ensidigt skyller på den ena eller andra sidan. Väljer att försvara bara en av sidorna och lyfta fram det rättfärdiga i vad de gör eller skyller på att ”de andra” visst är mycket värre eller var de som började. Det kan jag inte förstå eller acceptera!!!

Tänk att den oförsonlighet som fyllt dem som står mitt i eländet (vilket på inget sätt är rätt men ändå väldigt förståeligt) också fyllt många av oss som lever långt därifrån. Det är en dimension till av det djävulska i denna situation som borde stämma oss till eftertanke och besinning!

Min tro är att vi runt om inte (lättvindigt) skall välja sida, utan istället göra allt som står i vår makt för att få respektive sidas ledare att sluta med våldet och samtidigt be om att Guds kärlek och försoning får möjlighet att bygga något nytt i alla människors hjärtan.

Gud förbarma dig!

/Klas

 

PS. Vi får inte heller glömma att Israel-Palestina bara är en del av världen där lidande och krig är vardag just nu. På många andra platser (Syrien, Kongo osv.) är lidandet och våldet ännu mer påtagligt men vår tids massmedia tycks bara klara av att rapportera om ett område i taget… och kanske orkar vi inte höra om mer heller. DS.

Konfirmandledare

IMG_3484Jag gissar att jag varit med som konfirmandledare i ca 25 grupper under de år som jag varit pastor. Från början mest som veckoläsning i de församlingar jag arbetat i och de senaste 15 åren som ledare och ansvarig för Fjällkonfa i Hemavan. Numer ingår knappast detta i min ordinarie tjänst som regional kyrkoledare men jag ser till att skapa utrymme för det av flera skäl…

  1. För det första för att jag själv tycker det är så oerhört roligt. Visst är jag trött efter tre veckors läger (som idag när jag kom hem från Hemavan sent på kvällen igår) men varje gång så ger mig mötet med dessa fantastiska ungdomar mer energi än det tar. Det är verkligen en nåd att få vara med!
  2. För det andra därför att mötet med unga människor i åldern 14-16 år och deras frågor hjälper mig att förstå vilka frågor som är aktuella just nu för ungdomar, och i samhället i stort, därför att de ofta är spegelbilder av sådant som de möter och brottas med idag. Jag får liksom hjälp att både se nuet och framtiden och ana vilka frågeställningar som kommer bli viktigare och viktigare om några år när ungdomarna själva blivit vuxna. Självklart förändras frågorna när de blir äldre men t.ex. i år så har individualismen fått ett mycket tydligare ansikte där vi som ledare fått brottas tillsammans med dem kring detta.
  3. För det tredje så tror jag på fullaste allvar att konfirmationsläsning är bland det allra viktigaste vi som församlingar och kyrka gör. Här får vi undervisa och samtala om kristen tro och de stora livsfrågorna. Här får vi förmedla Bibelns berättelser (och det behövs verkligen för kunskapen är mycket låg). Här får vi mötas till andakt och gudstjänst och erbjuda djupa och genuina möten med Jesus. Här får vi utmana och uppmuntra till att ta avgörande steg i livet och välja att bli kristen. Här får vi bekräfta unga människor och visa att de är älskade och sedda osv. osv.

IMG_3468Och det finns ingen anledning att sikta lågt och bara göra konfirmationsläsningen halvdant.
Låt istället konfirmation blir det viktigaste ni som församling gör och låt det få utrymme, tid, kraft och pengar eftersom inget är viktigare!

För Fjällkonfa så har vi två mål. Det ena är att dessa tre lägerveckor skall vara de bästa veckorna i ungdomarnas liv (så här långt), och för det andra att när man åker hem så skall man ha fått så mycket erfarenhet, kunskap och smak av vad kristen tro är så man ”vet” vad man säger Ja eller Nej till. Det är att spänna bågen hårt, men det är det värt. När vi efteråt samtalar med konfirmanderna och läser utvärderingarna så tycker de flesta att vi lyckats med båda målen. Det är bara att vara tacksam!

Om du, liksom jag, är konfirmandledare så har du världens viktigaste uppdrag. Var stolt över det och låt det få utrymme. Du är med och gör skillnad för Guds rike och i ungdomarnas liv. Gör intryck och avtryck som kommer följa dem under hela livet!

/Klas

PS. Allt som hände under årets Fjällkonfa hittar du i den blogg som skrivs under lägret. Vet du någon som kommer gå klass 8 kommande läsår så tipsa dem gärna om bloggen och om möjligheten att gå och läsa i Hemavan.

Idén om Gud

Vi har just dragit igång detta års Fjällkonfa i Hemavan och jag ser fram emot tre intensiva men härliga veckor tillsammans. Det är i år 12 konfirmander, 6 K2:or (vilket är lika med fjolårskonfirmander som är med som hjälpledare och därmed får en ledarutbildning) samt 5 ledare.

En del funderar med mig om det inte är jobbigt med tre veckors läger, om jag aldrig tröttnar osv. Jag brukar svara att visst är jag trött efteråt men lägren och konfirmanderna ger mig alltid mer energi än de tar. Och vår första lektion i förmiddags bara underströk detta. För när man år efter år möter ungdomar som just gått ut årskurs 8 så upptäcker man/jag vilka frågor och strömningar som är på gång. Vår första lektion om Gud och gudsbilder gjorde det särskilt tydligt i år.

Vi talade om Gud, vilka associationer vi får när vi tänker på ”honom” osv. När jag sedan ställde frågan: ”Är det viktigt att veta om Gud finns eller ej?”, så blev det extra intressant. För svaret var ungefär; att det viktiga är inte om Gud finns eller ej utan att vi var och en kan få bilda oss vår egen uppfattning om honom och tro som vi vill.

När jag försökte sammanfatta vad det var de sa och beskrev det som att ”Idén om Gud” var viktigare än om Gud själv fanns och var konkret, så höll de allra flesta med. Det skulle snarare vara svårare och jobbigare om Gud verkligen fanns, eftersom man då kunde bli besviken och tvingas omvärdera sin egen bild för mycket, sa några… Vi gjorde några värderingsövningar kring detta som understryk att de flesta just nu tänkte samma sak.

För mig blir detta ett övertydligt exempel på den genomindividualiserade tid vi lever i och som ungdomar särskilt växer in i. Var och en skall få tro som man vill, och en konkret, levande och verksam Gud blir närmast störande eftersom det kan tvinga mig till att omvärdera den tro och idé som jag har om ”honom” och livet.

Jag talade naturligtvis om för konfirmanderna :-) att jag och vi som ledare kommer att göra allt vi kan för att presentera en konkret, levande och närvarande Gud som ”ÄR”! och ser fram emot många spännande diskussioner. Vi får se hur det går.

 

Mötet med unga människor som tänker och reflekterar kring tro är oerhört berikande. Det lär mig tidigt vilka frågor som just nu är stora och viktiga. Vi som kristna och som kyrka behöver därför finnas med i det mötet och ibland vara en positiv motbild och framför allt visa på en levande Gud som just är närvarande och verksam idag.

/Klas

PS. Följ oss gärna på bloggen där det varje dag kommer finnas berättelser och bilder från det vi gjort tillsammans. Du hittar bloggen på www.fjallkonfa.se DS.

Latrintunnepredikan

Han tog fast mig mitt i trappan efter ett möte vi haft med en grupp i kyrkan han tillhör. Jag var där på besök för att prata om några frågor de hade. Han hade hunnit gå ned en våning en stund efter vårt möte och var nu på väg upp igen medan jag var klar efter att ha pratat med några andra och skulle nu ned för trappan.

Där stannade vi i trappan och tackade varandra för dagen och pratade lite allmänt. Då ser jag att det är något han vill säga och avvaktar lite. Så tittar han mig i ögonen och säger ungefär så här:

– ”Jag har tänkt säga detta till dig ett tag och nu vill jag försöka formulera det. Du predikar alltid bra när du är här på besök, och det uppskattar jag, men jag minns inte längre vad du sagt…”

Där hade ju jag kunnat bli förnärmad och stött i kanten men det fanns inte något i hans ord som föranledde mig att känna så. Tvärtom så vet jag att han oftast brukar komma fram till mig efter de gånger jag predikat och tackar varmt. Också nu var det värme i hans ord. Istället avvaktade jag den fortsättning som jag förstod skulle komma.

– ”Däremot”, sa han, ”minns jag när du var lägerchef på distriktets scoutläger för drygt tio år sedan och du själv bar och körde latrintunnor på ett släp. Det är märkligt hur det vi gör med våra händer (våra handlingar) väger så mycket tyngre än vad vi säger (våra ord).”

 

Jag säger ofta när jag talar om ledarskap att vi som ledare själva måste vara beredda att göra ”skitjobbet”. Inte bli för fina i kanten för att hugga in där det behövs och göra det som kan verka enkelt eller under vår ”värdighet”. Här fick jag ett rungande bevis för att det åtminstone någon gång fungerat även i mitt liv.

Att tala och vägleda genom att berätta för andra hur de skall göra, det är en av ledarens uppgifter. Men ingen av oss får någonsin bli för fina för att emellanåt själv bli ”skitig” om händerna och göra det som andra drar sig för. Kanske är det så att just när vi gjort ”skitjobbet” så skapas öppenheten att också säga de ord som verkligen behövs sägas eftersom förtroendet byggts underifrån.

 

Jag är oerhört tacksam för orden i trappan. Visst vill jag att mina predikningar skall göra djupt intryck och vara minnesvärda. Men ”latrintunnepredikan” kanske är en av de viktigaste jag hållit fast jag inte tänkte på den som så då. Var ju bara ett jobb som behövde göras av någon, t.ex. mig :-)

Kyrkokonferens 2014

Förra året vid den här tiden så skrev jag ett rejält blogginlägg om att vi som kyrka hade antagit ett nytt namn: Equmeniakyrkan! Tänk att det bara gått ett år och ändå känns det som om vi alltid hetat just Equmeniakyrkan. Namnet blev, och är, rätt!
Att sedan många förkortar det och bara säger Equmenia är till viss del ett problem. Det skulle enkelt kunna lösas genom att ungdomsförbundet Equmenia var lite mer generösa och t.ex. lade till ”Ung” efter Equmenia. Då kunde vi säga Equmenia om hela vår rörelse och sedan lägga till ”ung” respektive ”kyrkan” efteråt för att förtydliga de gånger vi behövde det.. Jag hoppas det blir så så småningom. Praktiken kommer ”tvinga ” oss dit varken vi vill eller ej, tror jag.

I år är jag tacksam för att många motioner lyft och hjälpt oss poängtera att vi skall vara en kyrka på alla livets områden som: Diakoni, Miljö. Rättvisa, Fred, Klimat, Mångfald etc. Jag hade gärna sett några motioner som även lyfte fram behovet av mission/evangelisation, just för att inte dessa olika sidor av vad det är att vara kristen och kyrka skall upplevas som motsatser. De kompletterar varandra och jag är glad varje gång engagerade brinnande människor lyfter de områden som jag själv inte brinner mest för. Det är så vi skall komplettera varandra!

20140601-164808-60488852.jpgSedan är jag glad och tacksam för goda gudstjänster som jag upplevde ”bättre” än vad de varit på flera år. Här fanns den blandning av ”folklighet”, ”högtidlighet” och ”andlighet” som jag emellanåt saknat. Jag hade för egen del förmånen att vara med bland förebedjarna som vid varje gudstjänst erbjöd personlig förbön. Är för mig alldeles självklart att vi skall erbjuda den möjligheten när vi samlas både till kyrkokonferens och i våra gudstjänster på hemmaplan.
Utan att ha räknat är min uppskattning att nästan 100 personer sökt sig till någon av förebedjarna under de gudstjänster vi hade. Ungefär lika många skrev bönelappar och ännu fler tände ljus vid ljusbärarna!
De bönelappar som skrevs delade vi förebedjare upp oss emellan och ber nu för dem under närmaste veckan. Är en förmån att få läsa och be för de olika behov som många skrivit ned.

Marta, (Signe), Frida och Oskar fråm Region Nord

Marta, (Signe), Frida och Oskar fråm Region Nord

Personligen var kanske det största i år att få be för de pastorer som kommer från vår region, Marta, Frida och Oskar. Det känns särskilt som att alla dessa tre är ”mina/våra” (inte bara Oskar som ju är det) och det rör djupt i hjärtat att de nu skall få gå ut i tjänst. Att sedan Marta och Elina (tillsammans med hennes man Oskar) fått tjänst i Region Nord gör det hela ännu bättre. Hela klassen i år är genom dem närmare mitt hjärta än vanligtvis och jag ber om rik välsignelse över dem och för de församlingar de kommer att tjäna.

Stort och varmt tack till alla som gjort det praktiskt möjligt att samlas till årets kyrkokonferens. Ni gör ett jättejobb!

/Klas

Mors dag och EU-val

Idag är det både Mors dag och val till EU. Den mesta mediala uppmärksamheten går naturligtvis till EU-valet. Kan inte säga att det är fel eftersom EU-valet har stor betydelse och är viktigt! Även om det är svårt för de flesta av oss att riktigt greppa hur vi kan påverka EU och de övergripande frågor som hamnar där, så är det viktigt att vi är med och ger vår röst.

Det är viktigt att rösta både för att varje röst räknas! Det är också viktigt att göra det för att inte systemet skall urholkas. För om vi slutar rösta så är risken överhängande att mellanrummet mellan väljaren och den valda politikern till slut blir för stort och därmed kommer demokratin att urholkas.

På ett annat sätt är Mors dag egentligen viktigare. För min övertygelse är att mammor spelar en långt mycket mer avgörande roll för människor, samhälle och värld än alla politiker i hela världen gör! Barn som växer upp med en god mamma som älskar och ser dem får förutsättningar till ett gott liv som inga samhällsordningar i världen kan ersätta! Så bland det viktigaste vi kan göra på alla plan är att stötta våra mammor, det är dom dessutom värda :-)!

I dag är söndagens tema dessutom Böndagen. Alltså ett tillfälle att förena såväl de praktiska, konkreta, uttrycken för uppskattning av våra mammor, deltagande i val och demokrati samt möjligheten att även lyfta detta i bön och gemenskap med vår Herre

Med detta sagt hoppas jag att du, liksom jag, hyllat din ”mamma” på något sätt idag, att du idag, eller i förtid, röstar och att du också tar en extra stund i bön för mammor i din närhet och EU som vi alla är en del av.

Ordenligt på fötterna

JämtNågon gång kring 1978-79 investerade jag i ett par rejäla Lundhagskängor. 20 år gammal så var det förmodligen en riktigt stor investering där och då även om jag inte nu minns priset. Kunde knappast tänka mig att jag skulle kunna använda dem i 35 år innan det var dags att inse att de faktiskt förtjänade pension…

Under åren har jag använt dem regelbundet. I början rätt mycket (jag fick t.o.m. specialtillstånd att använda dessa mina egna kängor när jag låg i lumpen, trots att de inte gick att putsa skinande blanka 😉 ) och de senare åren regelbundet några gånger varje år. Inte minst under de tre veckor som jag varit i Hemavan på Fjällkonfa.

I dagens slit och släng kultur är det ändå anmärkningsvärt och stort att kunna använda grejer som är så gamla. Det visar att Lundhags tillverkar kängor med kvalitet! Sköter man om dem och smörjer in dem regelbundet så håller lädret i stort sett hur länge som helst. För på mina gamla kängor så är lädret fortfarande okey. Det är själva skon som spricker och därför gör det onödigt blött när man behöver vada över en bäck eller så.

Förmodligen finns det fler saker och relationer som skulle hålla längre om vi bara skötte om dem bättre!

BieleNu har jag alltså pensionerat de gamla kängorna och investerat i ett par nya. I stort sett helt självklart att jag även denna gång skulle köpa ett par Lundhags eftersom de har den typ av skalkänga som jag vant mig vid och trivs med. Kängspecialisten i Stockholm gav bra service och ett bra pris så i tisdags slog jag till. Nu skall jag försöka hinna gå in dem innan de sätts på verkligt prov under sommarens vandringar i fjällen i och runt Hemavan Fjällstation

/Klas

Tillbaka

Ja, det har gått några veckor nu sedan jag avslutade min långledighet. Tillbaka i verkligheten så verkar det som om världen har överlevt trots att jag varit borta ;-). Har dock haft det lite trögt med att komma igång med bloggen igen men så här kommer lite rapport från var jag varit och vad jag gjort som en omstart på bloggandet.

St Beunos där jag tillbringade mina retreatdagar

St Beunos där jag tillbringade mina retreatdagar

Jag började min frånvaro en dryg vecka på St Beunos i Wales och en tyst retreat. Tyst innebär att vi trots att vi var en grupp på 16 personer där samtidigt så pratade vi inte med varandra eller någon annan. Enda undantaget var den timme per dag då jag hade samtal med min andliga vägledare (guide). Med denna goda syster gavs tillfälle att dela de tankar jag hade, få förslag på bibeltexter att meditera över mm. och fundera över livet i största allmänhet.

I övrigt var dagarna fria. Mat serverades vid fasta tider. Varje kväll firade vi nattvard tillsammans och på kvällen var det även en halvtimma av tyst gemensam bön i kapellet. I övrigt fanns tid för egen andakt, bön, meditation över bibeltexter och tid för egna funderingar och samtal med Gud. Förutom det blev det många goda och långa promenader i omgivningarna bland fåren och kullarna där.

Kunde vakna med denna utsikt ner över dalen

Kunde vakna på morgonen med denna utsikt ner över dalen

Och fyra minuter senare hade solen nått fram och lyste upp fälten

Fyra minuter senare hade solen nått fram och lyste upp fälten

 

 

 

 

 

 

Tystnaden oroade mig varken i förväg och eller under tiden. Hade dock förväntat mig att mer rastlöshet skulle smyga sig på men förutom att jag funderade över att erbjuda min hjälp med att klippa gräset (vilket jag inte gjorde trots allt) så blev det aldrig så. Hade också förväntat mig mer kamp och vånda men välsignades istället med vila, stillhet och uppmuntran. Kan inte annat än säga att GUD var GOD mot mig dessa dagar! Åkte därifrån med stor tacksamhet.

 

Efter retreaten flög jag tillbaka till Stockholm och sov en natt hos Oskar innan han, Erika, Maria och jag möttes på Arlanda för att tillsammans flyg till Venedig för några dagar i norra Italien och Frankrike. Naturligtvis helt fantastiskt roligt att vi kunde åka tillsammans alla fyra! Att vi även fick en riktigt bra resa förstärker tacksamheten.

Bild från vår gondolfärd

Bild från vår gondolfärd

Vi började i Venedig och hade tre nätter där, vilket innebar två hela dagar att ströva omkring i Venedig, åka båt och gondol, besök ett och annat museum osv.

Garda_boat

Kvällsbild vid Gardasjöns norra ände

Därifrån åkte vi med hyrbil upp till Gardasjön i norra Italien för ytterligare tre nätter. Om Venedig var lite slitet och oerhört turistiskt med affärer, restauranger mm så innebar Gardasjön i första hand en sagolik naturupplevelse. Fantastisk vacker natur!

På alla ställena så kom vi just i början av vår/sommarsäsongen vilket innebar att det inte var för mycket folk någonstans. När vädret ändå var så varmt och skönt som det var så var det verkligen en perfekt tid för semester. Hela tiden hade vi omkring 20 grader varmt och solsken som gjorde det ännu varmare på dagarna.

Vy från norr nedöver Gardasjön och bergen som innesluter den

Vy från norr nedöver Gardasjön och bergen som innesluter den

På krokiga vägar (serpentinvägar) över berg och genom dalar tog vi oss sedan ner till Milano, via Brescia och Bergamo. Här hann vi inte stanna så mycket (förutom en gammal borg som Maria lyckades hitta på vägen… 😉 ) utan hade som mål att komma till Milano där vi lämnade bilen och tog tåg till Nice i Frankrike.

Ett 30-årigt bröllopspar i Monaco

Ett 30-årigt bröllopspar i Monaco

Erika tillbringade fyra veckor språkkurs här för fyra år sedan och därför ville vi hit igen så att hon fick visa oss var hon varit och briljera med sin franska. Väl här så inföll själva orsaken till denna resa, min och Marias trettioåriga bröllopsdag! Den firade vi bl.a. genom att åka iväg en sväng till Monaco. Men som den hunsade man jag är efter 30 år så fick jag inte ens gå in i Casinot för att pröva lyckan utan bara se det från utsidan… 😉

Kvällsbild från Nice

Kvällsbild från Nice

Och en kvällsbild till i Nice

Och en kvällsbild till i Nice

 

 

 

 

 

På det hela taget så har jag haft, och har, det oförskämt bra :-)! Och om ni av bilderna får för er att jag gillar båtar och vatten, så är det alldeles rätt