Personlig eller privat tro

Hamnade i en Twitterdiskussion häromdagen angående individualism, personlig eller privat tro etc. Twitter är ju inte den optimala arenan för att diskutera stora och svåra frågor. 140 tecken per inlägg ger liksom inte så stort utrymme för att breda ut sig, däremot en god träning i att kortfattat formulera sina tankar.  Tänkte hur som helst följa upp något av det vi diskuterade och försöka sätta lite fler ord på hur jag tänker.

Samtalet startade men en tes som Joel Halldorf (lärare på Teologiska Högskolan) testade inför ett seminarium han skulle ha på Teologiska Högskola. Han skrev: ”Den individualism som ligger inkapslad i väckelsens betoning på den personliga gudsrelationen har frätt sönder denna tradition inifrån.”
Jag svarade då: ”Eller också är det det att vi förlorat betoningen på den personliga gudsrelationen som gjort att vi förlorat oss själva, och Gud. Därmed inget försvar för individualismen, vilken jag inte tänker, tror, tycker är biblisk. Väckelsen vill något annat”

Sedan gick jag igång på en kommentar som Mikael Ivarsson (Distriktssekreterare i Mälardalens distrikt) gillade och lyfte in från en teolog som heter Stanley Hauerwas: ”…the last thing in the world I want is a personal relationship with God.” och Hauerwas fortsatte sedan och förtydligade: ”our relationship with God is mediated and that’s the reason why without church we know not God.”

Jag är definitivt ingen vän av individualismen. Särskilt inte så som den vuxit fram och till under de senaste åren i vårt samhälle. Inget av det jag skrev på twitter och skriver här skall uppfattas som försvar för den. Tycker även det är intressant att diskutera om den tradition vi som kyrka står i bidragit eller ej till dagens individualism. Det är en oerhört viktig fråga vi behöver ställa oss själva! Där blir Joel Halldorfs ”test-tes” intressant: ”Den individualism som ligger inkapslad i väckelsens betoning på den personliga gudsrelationen har frätt sönder denna tradition inifrån.”

Men jag tror att Joel Halldorf och de andra jag samtalade med blandar ihop två begrepp, som för mig inte är synonyma, och det är orden ”personlig” och ”privat”. Eftersom man närmast sätter likhetstecken mellan dem så leder deras slutsatser fel.

En tro som inte blir/är personlig tappar kontur och närhet. Gud valde att bli personlig, i allra högsta grad, genom att bli människa i Jesus Kristus! Genom detta visar han vägen och inbjuder till en personlig relation med honom. En personlig relation som inte måste gå via någon annan (men därför inte skall/kan privatiseras och individualiseras). Det ”allmänna prästadömet” (1 Petr 2) m.fl .ställen i bibeln, visar att vi alla har samma ”position” inför och tillsammans med Gud. Vi behöver inte en ”präst” som för vår talan eller förmedlar vår relation med Honom; Jesus, Gud…

Däremot är Bibeln lika tydlig med att vi som kristna blir inlemmade i en gemensam kropp, församlingen/kyrkan, där vi alla är beroende av varandra. Jag brukar ofta, när jag talar om församlingen, utmanande starta med att säga att ”Man kan inte vara kristen utan att vara medlem i en församling”. Ett sådant uttalande behöver naturligtvis nyanseras och utvecklas, men i grunden menar jag det. Tron är inte en privatsak som vi kan eller skall leva individuellt. Då riskerar vi att bli enkelspåriga och marginaliserade. För att utvecklas i tron behöver vi ”bryta” vår egen förståelse mot andras, i vår församling och i mötet med andra traditioner. Men om vi där inte blir personliga och delaktiga så försvinner vårt bidrag och andra går miste om just det, vilket försvagar kyrkan.

Just här tror jag att jag reagerar. För om väckelserörelsen betoning på personlig tro skulle leda till en privatisering och individualisering (vilket jag inte är helt övertygad om att den gör) så riskerar den mer katolska hållningen att all tro är förmedlad genom kyrkan, att flytta fokus från Jesus och till kyrkan och därmed göra den enskilda medlemmen mer passiv och mindre viktig. Som jag skrev i ett svar på Twitter: ”Hauerwas möjliga risk är att utgå från Kyrkan snarare än Jesus”

Tron måste födas i ett personligt möte med Jesus Kristus och växa till i relation med andra och genom att den heliga Ande leder vårt liv. Det får inte leda till att tron blir privat/individuell eftersom varje enskild kristens bidrag är oumbärlig för gemenskapens skull.

Vår risk idag är inte att vi betonar den personliga gudsrelationen för lite. Risken är istället att vi förlorat betoningen på att det är det personliga mötet med Jesus som i grunden förvandlar var och en av oss.  I det mötet föds vi på nytt och föds in i församlingen som gemensamt kan visa världen på vägen till Honom, som längtar efter att få föda alla på nytt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *