Jag gillar när vi måste säga nej

Det enda arrangemang som vi har i distriktets regi där anmälningarna kommer in i tid är vårt nyårsläger. I år när vi för första gången hade webbanmälan så hade 20 personer anmält sig de första fem minuterna och första dagen var nära 80 av 100 platser bokade! Anledningen till att man anmäler sig i tid är att man vet att det annars finns risk att man inte får plats. Detta i sig skapar attraktivitet.

Jag brukar säga att jag alltid vill att vi skall behöva säga nej till några för att det visar på, och bygger, attraktiviteten :)! Nästan alltid får jag mothugg eftersom många i vår rörelse tycker att alla alltid måste få plats. Jag är inte lika säker på det… Kanske utvecklar det ytterligare någon gång.

Bibelfjäll är en bibelskola som vi som distrikt tillsammans med många andra intressenter driver på Hemavan Fjällstation. I år har vi jobbat hårt för säkra finansieringen framöver och bygga samarbete med en ny folkhögskola efter det att Lidingö folkhögskola tackat för sig. Känns jätteskönt att det nu är klart att Härnösands folkhögskola går in som kursanordnare för detta läsår.

Just nu är jag mest glad för att vi har för många sökande och därför behöver fundera över vilka som vi skall säga nej till. Hittills har 23 personer sökt till de 18 platser vi kan erbjuda nästa läsår! Det är SÅ roligt att många upptäckt möjligheten till en unik bibelskola i en unik miljö. De har ett fantastiskt år framför sig.

Tyst nu morsan och be istället!

Dags att summera en intensiv, men bra, vecka innehållande medarbetardagar, årsmöte, gudstjänst och mycket annat.

Torsdag-fredag möttes medarbetarna i distriktets församlingar till medarbetardagar. De flesta gör vad de kan för att prioritera dessa vilket innebär att det blir god samling, mycket tid för delande av de olika situationer vi var och en står i samt tillfälle till fördjupning, förbön och kraftpåfyllning.
I år var vi i Boden och hade en dag kring ”Livsnära smågrupper” som är ett prioriterat område inom Gemensam Framtid. Vi tror att kyrkan/församlingen inte bara har ett antal små grupper utan bör byggas av smågrupper som är Livsnära. Inte minst betoningen på ”Livsnära” är viktigt. Annars riskerar grupperna att inte bli så livskraftiga som de annars skulle kunna bli. Läs mer om detta på www.gemensamframtid.se
Till andra dagen hade vi inbjudit Sofia Camnerin och Arne Fritzson för att tala och samtala utifrån deras senaste och gemensamma bok ”Försoning behövs”. Spännande samtal på djupet med två goa, varma teologer som är mer pålästa än de flesta av oss andra hinner/orkar vara och kan dela det på ett varmt sätt. Inte minst kvällens fria samtal om försoning mellan oss människor, och försoningen som Jesu död och uppståndelse la grunden till mellan människor och Gud, berikade mig mycket.

Lördagen ägnades sedan åt distriktets årsmöte. Är alltid en anspänning inför allt som då skall vara förberett, förklaras på ett tydligt och relevant sätt etc. Men glad och tacksam för engagemang och delaktighet från så många.
Visst är det både vemodigt och osäkert detta att vi nu beslutat att under året avsluta distriktet för att istället bli en region inom Gemensam Framtid. Samtidigt inrymmer alltid förändring möjligheter som vi i förväg inte alltid kan se…

På söndag hade de flesta ombud och medarbetare åkt hem men till gudstjänsten kom ändå många från grannförsanlingarna för att dela distriktets årshögtid. Gott att kunna säga att gudstjänsten är själva högtiden, centrum!
Kören ”Kören” från Johanneskyrkan och en grupp ungdomar från Svartlå medverkade var för sig med sång. En härlig bredd, med djup, som man blev alldeles glad över. Fantastiska människor som sjunger med glädje och närvaro.
Sedan en förmån att själv få predika över en av Nya testamentets mest centrala och fantastiska texter; Joh 14:1-14.
Allan, mötesledare och pastor i Boden, avslutar med ett personligt vittnesbörd om hur deras familj upplevde ett bönesvar för flera år sedan när de vid en gränsövergång saknade visum men ändå ville pröva om de skulle komma genom eftersom han behövde komma fram för att undervisa i en församling de skulle besöka.
När frun såg hur passpolisen stoppade nästan alla bilar framför dem utbrister hon: ”Detta går aldrig.” Sonen replikerar då och säger: ”Tyst nu morsan och be istället!”. Varpå de kör genom utan att bli stoppade :)

Nu sitter jag på flyget, på väg till Stockholm för tre dagar av olika möten i vår kyrka. Tacksam över ett omväxlande liv och arbete!

Mindre namn och mer vart vi vill

Utlovade ju förra veckan en insändare om vår nya kyrkas namn, som inte skulle handla så mycket om namn… Här hittar du debattartikeln i tidningen Sändaren

Intressant att det var ytterligare en artikel här med i stort sett samma innebörd inne samtidigt.

Menar på fullaste allvar att vi behöver jobba djupare och tydligare med fokus på vad vi är och vill vara och snarast hitta ett gemensamt fokus som lyfter oss från de mindre viktiga frågorna till det övergripande och stora så att vi kan sätta kraft bakom det mest väsentliga.

 

I morgon bär det av till Boden och två medarbetardagar. Därefter fortsätter vi på lördag med distriktet årsmöte, också i Boden. Ser fram emot detta!

Vackert

I helgen har distriktet haft tonårshelg och årsmöte i Luleå. Läs mer på distriktets hemsida www.on.missionskyrkan.se

Våra ungdomar har under flera år, på ett imponerande sätt, arbetat för att öka demokratin och delaktigheten. Idag är det en självklarhet att ha årsmötet i samband med en tonårshelg där så mycket annat spännande också händer. För många är förmodligen inte årsmötet det roligaste under helgen, men man lär sig eftersom och inser att man har möjlighet att påverka. Växer in i demokrati, delaktighet och ansvar.

 

En av de jag träffar när jag kommer på fredag är NN, och det första han säger till mig är: ”Jag tycker vi skall ha ett sommarläger också”. Jag säger, ”Absolut, skriv det i morgon när vi pratar om verksamhetsplan så kan det bli verklighet”. När vi dagen efter har årsmötet, och påverkanstorg angående verksamhetsplanen, så stöter jag på honom och säger: ”Nu är det dags. Skriv en lapp och lämna här så kommer detta med”.

Han skriver och senare så kommer frågan upp till beslut. Han får gå fram i talarstolen (inte utan bävan) och berätta varför han vill att vi skall ordna ett sommarläger också. Beslutet blir att styrelsen skall jobba för att Region Nord även skall ordna ett sommarläger för tonåringar!

Detta är demokrati och delaktighet för mig. Att en av våra ungdomar direkt kan se att hans/hennes röst har betydelse och kan påverka. Detta får vi inte tappa bort när vi organiserar oss på ett nytt sätt i equmenia utan måste fortsätta bevara och utveckla.

 

Sedan blir det festkväll och till sist andakt. Och det är något så obeskrivligt ”vackert” att se hur ungdomar på ett naturligt och självklart sätt deltar och känner sig hemma i de andakter vi har. Hur man där möter Jesus och byggs upp.

Några av de unga leder lovsång (nästan för första gången) utan övertoner eller konstigheter. En av ledarna delar tankar om bön i ett vittnesbörd. Efteråt ber vi, inbjuder till ljuständning och även förbön för den som vill. Alla är kvar säkert en timma, några droppar sedan av lugnt och stilla medan andra sitter kvar, ber, samtalar, sjunger, tänder ljus är inför Gud i ytterligare en halv timma.

Finns få saker som berör mig så djupt som detta. Är tacksam över att få vara med på ett hörn när mötet med Jesus får förvandla oss.

 

Något annat av de som är starkt är när en av deltagarna som jag samtalar med säger: ”Det är så gott att vara här för här kan jag vara mig själv”. För mig är det det bästa betyg vår verksamhet kan få. Att här kan man vara sig själv, utan fasader och roller.

 

Och så till sist ett citat från vittnesbördet under andakten som jag bär med mig och smakar på: ”Jag bad om styrka. Gud gav mig ett tillfälle att vara stark”.

 

/Klas

Personlig eller privat tro

Hamnade i en Twitterdiskussion häromdagen angående individualism, personlig eller privat tro etc. Twitter är ju inte den optimala arenan för att diskutera stora och svåra frågor. 140 tecken per inlägg ger liksom inte så stort utrymme för att breda ut sig, däremot en god träning i att kortfattat formulera sina tankar.  Tänkte hur som helst följa upp något av det vi diskuterade och försöka sätta lite fler ord på hur jag tänker.

Samtalet startade men en tes som Joel Halldorf (lärare på Teologiska Högskolan) testade inför ett seminarium han skulle ha på Teologiska Högskola. Han skrev: ”Den individualism som ligger inkapslad i väckelsens betoning på den personliga gudsrelationen har frätt sönder denna tradition inifrån.”
Jag svarade då: ”Eller också är det det att vi förlorat betoningen på den personliga gudsrelationen som gjort att vi förlorat oss själva, och Gud. Därmed inget försvar för individualismen, vilken jag inte tänker, tror, tycker är biblisk. Väckelsen vill något annat”

Sedan gick jag igång på en kommentar som Mikael Ivarsson (Distriktssekreterare i Mälardalens distrikt) gillade och lyfte in från en teolog som heter Stanley Hauerwas: ”…the last thing in the world I want is a personal relationship with God.” och Hauerwas fortsatte sedan och förtydligade: ”our relationship with God is mediated and that’s the reason why without church we know not God.”

Jag är definitivt ingen vän av individualismen. Särskilt inte så som den vuxit fram och till under de senaste åren i vårt samhälle. Inget av det jag skrev på twitter och skriver här skall uppfattas som försvar för den. Tycker även det är intressant att diskutera om den tradition vi som kyrka står i bidragit eller ej till dagens individualism. Det är en oerhört viktig fråga vi behöver ställa oss själva! Där blir Joel Halldorfs ”test-tes” intressant: ”Den individualism som ligger inkapslad i väckelsens betoning på den personliga gudsrelationen har frätt sönder denna tradition inifrån.”

Men jag tror att Joel Halldorf och de andra jag samtalade med blandar ihop två begrepp, som för mig inte är synonyma, och det är orden ”personlig” och ”privat”. Eftersom man närmast sätter likhetstecken mellan dem så leder deras slutsatser fel.

En tro som inte blir/är personlig tappar kontur och närhet. Gud valde att bli personlig, i allra högsta grad, genom att bli människa i Jesus Kristus! Genom detta visar han vägen och inbjuder till en personlig relation med honom. En personlig relation som inte måste gå via någon annan (men därför inte skall/kan privatiseras och individualiseras). Det ”allmänna prästadömet” (1 Petr 2) m.fl .ställen i bibeln, visar att vi alla har samma ”position” inför och tillsammans med Gud. Vi behöver inte en ”präst” som för vår talan eller förmedlar vår relation med Honom; Jesus, Gud…

Däremot är Bibeln lika tydlig med att vi som kristna blir inlemmade i en gemensam kropp, församlingen/kyrkan, där vi alla är beroende av varandra. Jag brukar ofta, när jag talar om församlingen, utmanande starta med att säga att ”Man kan inte vara kristen utan att vara medlem i en församling”. Ett sådant uttalande behöver naturligtvis nyanseras och utvecklas, men i grunden menar jag det. Tron är inte en privatsak som vi kan eller skall leva individuellt. Då riskerar vi att bli enkelspåriga och marginaliserade. För att utvecklas i tron behöver vi ”bryta” vår egen förståelse mot andras, i vår församling och i mötet med andra traditioner. Men om vi där inte blir personliga och delaktiga så försvinner vårt bidrag och andra går miste om just det, vilket försvagar kyrkan.

Just här tror jag att jag reagerar. För om väckelserörelsen betoning på personlig tro skulle leda till en privatisering och individualisering (vilket jag inte är helt övertygad om att den gör) så riskerar den mer katolska hållningen att all tro är förmedlad genom kyrkan, att flytta fokus från Jesus och till kyrkan och därmed göra den enskilda medlemmen mer passiv och mindre viktig. Som jag skrev i ett svar på Twitter: ”Hauerwas möjliga risk är att utgå från Kyrkan snarare än Jesus”

Tron måste födas i ett personligt möte med Jesus Kristus och växa till i relation med andra och genom att den heliga Ande leder vårt liv. Det får inte leda till att tron blir privat/individuell eftersom varje enskild kristens bidrag är oumbärlig för gemenskapens skull.

Vår risk idag är inte att vi betonar den personliga gudsrelationen för lite. Risken är istället att vi förlorat betoningen på att det är det personliga mötet med Jesus som i grunden förvandlar var och en av oss.  I det mötet föds vi på nytt och föds in i församlingen som gemensamt kan visa världen på vägen till Honom, som längtar efter att få föda alla på nytt.

Räddad av pensionerade kollegor

Vilken innehållsrik helg jag fått ha (blir ett lite långt inlägg just därför och möjliga rubriker är också många: Med LUKaS i Svansele, Här trivs jag, Frun (fick) höll på att få rätt, På glid, Räddad av pensionerade kollegor, Lånade kläder, Norrland regerar m.fl)! En verklig förmån att få ha det arbete jag har just nu och möta så många olika sammanhang där jag får möjlighet att dela goda samtal om liv och tro i studium och gudstjänster mm.

Lördagen inleddes med att jag mötte 10 ungdomar från LUKaS (Luleå tekniska universitets kristna studentförening) i grannbyn Svansele och hade två bibelstudier med dem om vad det är att Vara kristen idag och, Hur man förstår hur Gud leder.

Är så imponerad av att man som grupp regelbundet möts till morgonböner, studium och samtal. Eller som nu åker iväg en helg tillsammans. Att få möta en grupp unga vuxna och dela Ordet, tankar om livet, fundera över vad det är att leva som kristen osv. Det skulle jag gärna göra varje vecka! Trivs verkligen då.

Att Luleå sedan klådde Färjestad i hockey och gjorde klart att det blir SM-final mellan de två norrlagen Skellefteå och Luleå blev bara en bonus.

 

På söndag var två gudstjänster inplanerade. Först installation av Thomas Ahlberg som ny pastor i Umeå, Hedlundakyrkan och på eftermiddagen besök i Hörnsjö.

Eftersom SMHI varnat för snö så ställde jag väckarklockan lite tidigare. Steg upp i god tid och plockade fram kaftanen (som jag använder vid högtidligare tillfällen som t.ex. installation) byxor och frimärksskjorta och hängde dem på en galge vid dörren för att ta med och byta om när jag kom fram till Umeå.

Även om det hemma knappt hade kommit någon snö alls så for jag ändå en halv timme tidigare än normalt för att ha god marginal i fall det skulle vara halt längre fram.
För en dryg vecka sedan fick jag punktering på ett av vinterdäcken och bytte då till sommardäck eftersom jag vägrade köpa nya vinterdäck så här i slutet på säsongen. Ni som följer mig på Facebook och Twitter vet att frun då dumförklarade mig, vilket jag glatt ignorerade. Nu höll hon på att få rätt (egentligen fick hon rätt men eftersom allt gick bra och jag inte körde i diket så kommer jag aldrig att erkänna det 😉 ) för närmare Umeå så blev det riktigt, riktigt halt.

Efter att ha kört 10 av de 16 milen till Umeå börjar snön komma på allvar och det blir som sagt halkigt… samtidigt upptäcker jag att jag åkt från kaftanen mm som jag hängt på en galge vid dörren! Inte bra! Blir minst sagt arg på mig själv. Värderar möjligheten att vända om för att hämta dem och ändå hinna fram i tid. Inser att det inte går. Kan jag officiera ändå i ”civila” kläder? Visst skulle det vara möjligt även om det skulle vara pinsamt. Finns det någon jag skulle kunna låna kläder av? Någon med samma välbyggda kropp som jag  ;-)? Kommer på två möjliga pensionerade kollegor och ringer dem. Båda ställer villigt upp och lovar fixa fram kläder och ta med till kyrkan så jag kan prova om det funkar. Så kaftan och byxor lånar jag av den ene, kaftanen sitter som gjuten, och frimärksskjorta av den andre och ingen, som inte fått veta, märker något! Tack Gud för kollegor.

130406_bGudstjänsten blir riktigt god. Alltid en stor högtid när en ny pastor välkomnas och installeras. Ber och tror på en god omstart för både Hedlundakyrkan och Thomas där de skall få vara med och göra skillnad i sin stad för Guds rikes skull.

 

130406_a

I Umeå var vi drygt hundra på gudstjänsten. En högtid med många som vill närvara i en av distriktets större församlingar. Gud var närvarande.

På eftermiddagen möter jag så en av de mindre församlingarna och vi är åtta personer runt ett bord som firar gudstjänst med mycket sång, och sedan predikan av mig. Gud är närvarande även här! Blir så tydligt att storleken på församling, mängden av folk, inte är avgörande utan att det är sant som Jesus i Matt 18:20 säger, att: ”där två eller tre är samlade i mitt namn så är jag mitt ibland dem”.

Blir alltid så imponerad av dessa små församlingars trohet och hängivenhet. Glädjen över att få mötas, över den lilla barngruppen och den lite större tonårsgruppen. Fokuset på att betyda något i sin by, tydligheten och glädjen i uppdraget att dela evangelium oberoende av hur många som kommer! Där har de större församlingarna verkligen något att lära.

 

Tacksam för en god helg med många bevis på att Jesus lever i och genom såväl enskilda som församlingar i vårt distrikt/vår region, för kollegor som villigt ställer upp och hjälper en distriktsföreståndare i nöd och för beskydd på resan trots dåliga förutsättningar.

Något om namnet på kyrkan

Har just skickat in en artikel till Sändaren som utgår från namnfrågan men sätter fokus på ett helt annat område (Det jag skrev om namnfrågan i Sändaren var bl.a. att jag tycker vi skulle väntat med att bestämma namn till 2014. Varför jag tycker så hittar du i artikeln. Avslöjar inte mer nu utan du får läsa det där vecka 16).

Skriver därför här något om namn…

Namnfrågan undrar du kanske. Ja, det är den där typen av internt skriveri som jag varnat för kommer att dyka upp här. Det handlar om att den kyrka jag tillhör, Gemensam Framtid, funderar på att äntligen skaffa sig ett permanent namn. ”Gemensam Framtid” är ett arbetsnamn eftersom vi inte lyckats ena oss om vad vi egentligen skall/vill heta.

Det har visat sig oerhört svårt att komma fram med ett namn som inte är upptaget, inte belastat, inte känns förlegat, inte använts förut osv. En hel massa ”inte alltså…

När vi 2011 bildade Gemensam Framtid så fanns det några förslag framme som vi hade att ta ställning till. Då var ”equmeniakyrkan” det tydligaste förslaget. equmenia är vårt ungdomsförbund och därför kändes det som en god logik att kyrkan hakade på detta namn och kallade sig equmeniakyrkan. Efter att kyrkokonferensen debatterat frågan en god stund, och mängder med andra förslag kommit fram, beslöts att bordlägga ärendet. Som längst till 2014.

Nu har frågan dykt upp redan inför årets kyrkokonferens 2013 eftersom några församlingar motionerat för namnet ”Folkkyrkan”. Kyrkoledningen har kontrat med ett annat namn: ”Gemensam kyrka”. Fortfarande finns equmeniakyrkan med i diskussionen liksom många fler namn.

 

Vad tycker jag då? Jo, att ”Gemensam kyrka” kan fungera. Inte för att det är så spännande men ändå… det fungerar. Jag går inte igång på det, men det fungerar.

equmeniakyrkan” skulle också fungera. I synnerhet om equmenia kunde släppa till lite och acceptera att kalla sig för equmenia Ung. Kanske till och med godkänna att vi stavade namnet med ”k” istället för ”q”. Då skulle ”Ekumenia” fungera som samlingsnamn med tillägg ”-kyrkan” för kyrkan och ”-Ung” för ungdomsförbundet.

Folkkyrkan” har jag lite svårare för. Gillar ”Koinonia” som är ett annat förslag och som betyder gemenskap. Föreslog en gång i tiden ”Emmauskyrkan” eftersom berättelsen från Lukasevangeliets 24 kapitel är en god berättelse och förklaring till vad vi är och vill vara som kyrka. Det föll på att det finns en organisation som heter Emmaus och som då gick i taket.

 

Flera andra namn är tänkbara och eftersom inget riktigt får oss att ropa ett samstämt Halleluja, men vi ändå behöver bestämma oss, så väljer jag att inte längre ha en stark och tydlig åsikt. Framförallt vill jag inte hamna i ett läge där jag tydligt varit emot ett namn som kyrkokonferensen sedan beslutar sig för. Vi behöver helt enkelt blicka framåt nu och inte vara emot utan för.

 

 

Skall jag, skall jag inte…?

Vet inte hur länge jag funderat över om jag också skall dra igång en blogg. Har varit på väg flera gånger, ångrat mig, tänkt efter, låtit bli, velat om igen osv.

Nu vill jag ändå göra ett försök, utan att för den skulle vara säker på att jag speciellt frekvent kommer att skriva här.
Ambitionen är att försöka lägga ut något regelbundet, en gång i veckan, en gång i månaden… Tänker i grunden, och det är därför som jag dragit mig för att börja, att om man har en blogg som skall vara någorlunda intressant att följa så måste den också uppdateras med någon slags regelbundenhet.

Just nu är jag på väg att avsluta en tjänst som distriktsföreståndare för Svenska Missionskyrkan (SMK) i Övre Norrlands distrikt. Vi (SMK) har ju tillsammans med Metodistkyrkan i Sverige och Svenska Baptistsamfundet beslutat lämna våra gamla kyrkor och bygga en ny kyrka i Sverige. Den har just nu namnet Gemensam Framtid men mycket pekar på att vi i maj, vid vår årskonferens kommer byta namn till något mer permanent. Får säkert anledning återkomma till just detta med namn på kyrkan.
Hur som helst, i den nya kyrkan så kommer det att bli Regionala Kyrkoledare som innehar liknande funktioner som den jag haft som distriktsföreståndare. Därför avslutas min gamla tjänst men eftersom jag nu är föreslagen, av kyrkostyrelsen, att bli Regional Kyrkoledare i Region Nord så kan det vara ett naturligt läge att också dra igång denna blogg. I mitten på maj vet vi om jag får detta uppdrag eller ej.

Hur som helst. jag hoppas du vill följa med i mina funderingar. Bidra med kommentarer och uppmuntra mig att fortsätta skriva.

/Klas