Ungdomar

Jo, jag vet att jag sagt och skrivit det förut men måste ändå göra det igen… om ungdomar och tacksamheten efter ett läger… Denna gång Nyårslägret ”Frozen”IMG_7933

Kom igår kväll hem från ännu ett tonårsläger. Ett läger där jag denna gång mest försökt hålla mig i bakgrunden eftersom det funnits andra ledare som stått för programmet och ansvaret. Det är det ena som är fantastiskt att se och uppleva. Detta att det hela tiden kommer fram nya ledare som ställer upp för de ungdomar som kommer med på lägret. De finns där och ordnar program, visar omsorg och tar tid för samtal, ber med dem som behöver förbön och kramas och bråkar med dem som behöver närhet mm mm.

De sista åren har vi faktiskt haft förmånen att ha nästan för många ledare som vill vara med på nyårslägret! Ett synnerligen angenämt bekymmer.
Det är så kul att se att flera av dem som varit med som tonåringar förut trivts så bra och nu växt in i att vara ledare. Och att det också kommer nya ledare till regionen från andra håll som bidrar med sina erfarenheter. Känner stor tacksamhet för detta och njuter av att bara få finnas med och se hur allt fungerar fast (eller tack vare att 😉 ) jag håller mig i bakgrunden.

Men då dessa tonåringar… Fortfarande hör jag emellanåt att tonåringar är jobbiga, tröttsamma, besvärliga, störande och förstörande… Att det är svårt att förmedla tro och Jesus till dem… Det märkliga är att jag inte ser dessa på våra läger. Kanske är de så att vi bara får de välartade, goda, trevliga, snälla, uppmuntrande, glada till våra läger…? Ungdomar som vid varje andakt tar vara på möjligheten att sjunga lovsång, tända ljus och be, vara stilla, be om förbön osv. Eller också är det så att miljön i Hemavan och alla fantastiska ledare plockar fram det bästa hos de tonåringar som kommer till lägren vi har?
Jag vet inte vilket, men jag vet att gång efter gång så har jag förmånen att möta fantastiska ungdomar som är positiva, bryr sig om varandra, stöttar och uppmuntrar och, inte minst, gör livsavgörande möten med Jesus Kristus etc. etc.

Självklart så finns det en annan sida där vi också möter många unga som har det jobbigt och tufft hemma och i skolan. Som behöver lägren för att få en fristad där man kan gråta ut, bli tröstad, vara sig själv, möta Jesus i andakter och förbön. Nästan alla brottas hårt med sig själva och livet och behöver någon som lyssnar och tar dem på allvar. Det gör det ju bara än mer fantastiskt att vi i Equmenia och Equmeniakyrkan tillsammans kan erbjuda sådana miljöer med Jesus i centrum.

Så jag är tacksam! Tacksam för så många goda, duktiga, ansvarstagande ledare. Tacksam för mötet med alla dessa fantastiska ungdomar som tar sitt liv och sin tro på allvar och för Equmenia och Equmeniakyrkan som bereder plats och möjlighet för det goda mötet med Jesus som förvandlar.

IMG_8316/Klas

 

I år blev jag dubbad till Oboy-kungen (trots att jag själv mest dricker kaffe). En ära som jag kommer leva på länge :-) (se bild).

På gång igen

I helgen har vi haft Regionfest för Equmeniakyrkan i Region Nord, och Tonårskalas och Regionsstämma för Equmenia Nord. Ca 100 personer var samlade under lördagen och ungdomarna började redan på fredag och stannade till idag – söndag. Alltid oerhört gott att få träffas och jag blir lika imponerad som alltid över att så många satsar på att resa långt över dagen för att vara med. Tror att alla ändå kände det värdefullt.

Jag skrev på kort på Twitter så här: ”Goda samtal, möten och inspiration på Region Nords #eqnord Regionfest och Tonårskalas.” Fick då en respons som sa: ” ’Goda samtal/möten’ är sååååå EqK-medelålders! Paraphrase, please!” Så jag ändrade till: ”Bra snack och gott häng”, vilket fick godkänt :-). Nu skall vi alldeles strax fira Gudstjänst med ungdomarna som är kvar och församlingarna här i Piteå.

 

Det går verkligen upp och ned med hur mycket skrivet det blir här på bloggen. Nu tänker jag ta nya tag och ta upp ett oerhört stort och aktuellt ämne som levt starkt i mig sedan i sommar.

I går så talade jag om detta under ett pass vi hade på Regionfesten. Det handlar om Individualism och Kristen tro – hur ”Idén om Gud” blivit viktigare än om Gud verkligen finns eller ej. För mig är detta ett starkt tecken på den överindividualiserade tid vi lever i, som ställer till det för oss i vår undervisning men som också starkt påverkar oss i våra församlingar. Detta är en de av sekulariseringen som bryter sig in hos oss.

Jag formulerade ämnet så här: ”Hur är vi församling och presenterar den kristna tron i en tid då ”Idén om Gud”, och att jag får tro som jag själv vill, är viktigare än om Gud verkligen finns på riktigt. Där sekulariseringen och individualismen också gått djupt in i våra egna liv och församlingar?”

Det kommer att bli en serie inlägg under kommande veckor… så håll ögonen öppna och kommentera gärna! Det är viktigt att vi får igång ett samtal om detta viktiga område. Hoppas du vill haka på

 

 

Konfirmandledare

IMG_3484Jag gissar att jag varit med som konfirmandledare i ca 25 grupper under de år som jag varit pastor. Från början mest som veckoläsning i de församlingar jag arbetat i och de senaste 15 åren som ledare och ansvarig för Fjällkonfa i Hemavan. Numer ingår knappast detta i min ordinarie tjänst som regional kyrkoledare men jag ser till att skapa utrymme för det av flera skäl…

  1. För det första för att jag själv tycker det är så oerhört roligt. Visst är jag trött efter tre veckors läger (som idag när jag kom hem från Hemavan sent på kvällen igår) men varje gång så ger mig mötet med dessa fantastiska ungdomar mer energi än det tar. Det är verkligen en nåd att få vara med!
  2. För det andra därför att mötet med unga människor i åldern 14-16 år och deras frågor hjälper mig att förstå vilka frågor som är aktuella just nu för ungdomar, och i samhället i stort, därför att de ofta är spegelbilder av sådant som de möter och brottas med idag. Jag får liksom hjälp att både se nuet och framtiden och ana vilka frågeställningar som kommer bli viktigare och viktigare om några år när ungdomarna själva blivit vuxna. Självklart förändras frågorna när de blir äldre men t.ex. i år så har individualismen fått ett mycket tydligare ansikte där vi som ledare fått brottas tillsammans med dem kring detta.
  3. För det tredje så tror jag på fullaste allvar att konfirmationsläsning är bland det allra viktigaste vi som församlingar och kyrka gör. Här får vi undervisa och samtala om kristen tro och de stora livsfrågorna. Här får vi förmedla Bibelns berättelser (och det behövs verkligen för kunskapen är mycket låg). Här får vi mötas till andakt och gudstjänst och erbjuda djupa och genuina möten med Jesus. Här får vi utmana och uppmuntra till att ta avgörande steg i livet och välja att bli kristen. Här får vi bekräfta unga människor och visa att de är älskade och sedda osv. osv.

IMG_3468Och det finns ingen anledning att sikta lågt och bara göra konfirmationsläsningen halvdant.
Låt istället konfirmation blir det viktigaste ni som församling gör och låt det få utrymme, tid, kraft och pengar eftersom inget är viktigare!

För Fjällkonfa så har vi två mål. Det ena är att dessa tre lägerveckor skall vara de bästa veckorna i ungdomarnas liv (så här långt), och för det andra att när man åker hem så skall man ha fått så mycket erfarenhet, kunskap och smak av vad kristen tro är så man ”vet” vad man säger Ja eller Nej till. Det är att spänna bågen hårt, men det är det värt. När vi efteråt samtalar med konfirmanderna och läser utvärderingarna så tycker de flesta att vi lyckats med båda målen. Det är bara att vara tacksam!

Om du, liksom jag, är konfirmandledare så har du världens viktigaste uppdrag. Var stolt över det och låt det få utrymme. Du är med och gör skillnad för Guds rike och i ungdomarnas liv. Gör intryck och avtryck som kommer följa dem under hela livet!

/Klas

PS. Allt som hände under årets Fjällkonfa hittar du i den blogg som skrivs under lägret. Vet du någon som kommer gå klass 8 kommande läsår så tipsa dem gärna om bloggen och om möjligheten att gå och läsa i Hemavan.

Idén om Gud

Vi har just dragit igång detta års Fjällkonfa i Hemavan och jag ser fram emot tre intensiva men härliga veckor tillsammans. Det är i år 12 konfirmander, 6 K2:or (vilket är lika med fjolårskonfirmander som är med som hjälpledare och därmed får en ledarutbildning) samt 5 ledare.

En del funderar med mig om det inte är jobbigt med tre veckors läger, om jag aldrig tröttnar osv. Jag brukar svara att visst är jag trött efteråt men lägren och konfirmanderna ger mig alltid mer energi än de tar. Och vår första lektion i förmiddags bara underströk detta. För när man år efter år möter ungdomar som just gått ut årskurs 8 så upptäcker man/jag vilka frågor och strömningar som är på gång. Vår första lektion om Gud och gudsbilder gjorde det särskilt tydligt i år.

Vi talade om Gud, vilka associationer vi får när vi tänker på ”honom” osv. När jag sedan ställde frågan: ”Är det viktigt att veta om Gud finns eller ej?”, så blev det extra intressant. För svaret var ungefär; att det viktiga är inte om Gud finns eller ej utan att vi var och en kan få bilda oss vår egen uppfattning om honom och tro som vi vill.

När jag försökte sammanfatta vad det var de sa och beskrev det som att ”Idén om Gud” var viktigare än om Gud själv fanns och var konkret, så höll de allra flesta med. Det skulle snarare vara svårare och jobbigare om Gud verkligen fanns, eftersom man då kunde bli besviken och tvingas omvärdera sin egen bild för mycket, sa några… Vi gjorde några värderingsövningar kring detta som understryk att de flesta just nu tänkte samma sak.

För mig blir detta ett övertydligt exempel på den genomindividualiserade tid vi lever i och som ungdomar särskilt växer in i. Var och en skall få tro som man vill, och en konkret, levande och verksam Gud blir närmast störande eftersom det kan tvinga mig till att omvärdera den tro och idé som jag har om ”honom” och livet.

Jag talade naturligtvis om för konfirmanderna :-) att jag och vi som ledare kommer att göra allt vi kan för att presentera en konkret, levande och närvarande Gud som ”ÄR”! och ser fram emot många spännande diskussioner. Vi får se hur det går.

 

Mötet med unga människor som tänker och reflekterar kring tro är oerhört berikande. Det lär mig tidigt vilka frågor som just nu är stora och viktiga. Vi som kristna och som kyrka behöver därför finnas med i det mötet och ibland vara en positiv motbild och framför allt visa på en levande Gud som just är närvarande och verksam idag.

/Klas

PS. Följ oss gärna på bloggen där det varje dag kommer finnas berättelser och bilder från det vi gjort tillsammans. Du hittar bloggen på www.fjallkonfa.se DS.

Kyrkokonferens 2014

Förra året vid den här tiden så skrev jag ett rejält blogginlägg om att vi som kyrka hade antagit ett nytt namn: Equmeniakyrkan! Tänk att det bara gått ett år och ändå känns det som om vi alltid hetat just Equmeniakyrkan. Namnet blev, och är, rätt!
Att sedan många förkortar det och bara säger Equmenia är till viss del ett problem. Det skulle enkelt kunna lösas genom att ungdomsförbundet Equmenia var lite mer generösa och t.ex. lade till ”Ung” efter Equmenia. Då kunde vi säga Equmenia om hela vår rörelse och sedan lägga till ”ung” respektive ”kyrkan” efteråt för att förtydliga de gånger vi behövde det.. Jag hoppas det blir så så småningom. Praktiken kommer ”tvinga ” oss dit varken vi vill eller ej, tror jag.

I år är jag tacksam för att många motioner lyft och hjälpt oss poängtera att vi skall vara en kyrka på alla livets områden som: Diakoni, Miljö. Rättvisa, Fred, Klimat, Mångfald etc. Jag hade gärna sett några motioner som även lyfte fram behovet av mission/evangelisation, just för att inte dessa olika sidor av vad det är att vara kristen och kyrka skall upplevas som motsatser. De kompletterar varandra och jag är glad varje gång engagerade brinnande människor lyfter de områden som jag själv inte brinner mest för. Det är så vi skall komplettera varandra!

20140601-164808-60488852.jpgSedan är jag glad och tacksam för goda gudstjänster som jag upplevde ”bättre” än vad de varit på flera år. Här fanns den blandning av ”folklighet”, ”högtidlighet” och ”andlighet” som jag emellanåt saknat. Jag hade för egen del förmånen att vara med bland förebedjarna som vid varje gudstjänst erbjöd personlig förbön. Är för mig alldeles självklart att vi skall erbjuda den möjligheten när vi samlas både till kyrkokonferens och i våra gudstjänster på hemmaplan.
Utan att ha räknat är min uppskattning att nästan 100 personer sökt sig till någon av förebedjarna under de gudstjänster vi hade. Ungefär lika många skrev bönelappar och ännu fler tände ljus vid ljusbärarna!
De bönelappar som skrevs delade vi förebedjare upp oss emellan och ber nu för dem under närmaste veckan. Är en förmån att få läsa och be för de olika behov som många skrivit ned.

Marta, (Signe), Frida och Oskar fråm Region Nord

Marta, (Signe), Frida och Oskar fråm Region Nord

Personligen var kanske det största i år att få be för de pastorer som kommer från vår region, Marta, Frida och Oskar. Det känns särskilt som att alla dessa tre är ”mina/våra” (inte bara Oskar som ju är det) och det rör djupt i hjärtat att de nu skall få gå ut i tjänst. Att sedan Marta och Elina (tillsammans med hennes man Oskar) fått tjänst i Region Nord gör det hela ännu bättre. Hela klassen i år är genom dem närmare mitt hjärta än vanligtvis och jag ber om rik välsignelse över dem och för de församlingar de kommer att tjäna.

Stort och varmt tack till alla som gjort det praktiskt möjligt att samlas till årets kyrkokonferens. Ni gör ett jättejobb!

/Klas

Styrelseengagemang

Tårta vid det avslutande styrelsemötet med Övre Norrlands distrikts styrelse

Tårta vid det avslutande styrelsemötet med Övre Norrlands distrikts styrelse

Har i helgen haft det sista styrelsemötet med den Distriktsstyrelse som företräder Svenska Missionskyrkan, Övre Norrlands distrikt. Distriktet håller på att avslutas eftersom vi nu är en del av Equmeniakyrkan som Region Nord. Som alltid finns det bitar som det tar tid att avsluta vid en övergång och därför behövs styrelsen ännu en tid.

Detta var dock det sista (tror vi) fysiska mötet som Distriktsstyrelsen hade. Vi kommer ha ett par telefonmöten och sedan träffas i samband med det avslutande årsmötet som hålls den 22 mars i Åskyrkan Kvarnåsen men sedan skall styrelsens ansvar och arbete vara avslutat.

Varje gång vi haft en styrelsehelg så är jag alltid imponerad när jag åker hem. Imponerad av allt det engagemang som finns i våra församlingar och hos dem vi kallar lekmän (alltså de som inte har en anställning i kyrkan men ändå bidrar med tid, resurser och engagemang). För mig är det, och skall vara, dessa som bär församlingarna och kyrkan!
Jag är också imponerad av all den klokskap som finns här och alla de gåvor som den Helige Ande utrustat oss med i och genom dessa människor. För att inte tala om all den tid som man generöst lägger på möten som dessa.

Övre Norrlands distrikts styrelse tillsammans med Equmenia Nords regionstyrelse

Övre Norrlands distrikts styrelse tillsammans med Equmenia Nords regionstyrelse

”Vår” Distriktsstyrelse har varit (är) den bästa man kan tänka. Jag är djupt tacksam över den öppenhet, samstämmighet och gemenskap som vi fått dela under de år som jag varit med. Långt ifrån alla frågor har varit enkla, men tillsammans har vi sökt Guds vilja, bidragit med olika infallsvinklar och landat i beslut och handling som vi tror varit de rätta. När olika åsikter ryms och gemenskapen ändå bevaras då är det en god styrelse, tycker jag.

Så ett stort och varmt TACK till Karin, Niclas, Jan, Anders, Stellan, Phill och Sven-Erik (och flera som varit med i styrelsen före er) för allt det ni gjort och gör för Guds rike och för att jag fått del av er värme och klokskap!

En av de stora fördelarna vi haft i vårt distrikt/region är att vi som regel haft styrelsemötena samtidigt och på samma plats som ungdomarnas (SMU/Equmenias) styrelse. En del frågor har vi behandlat tillsammans men det mesta var för sig. Men inte minst så har det byggts gemenskap när vi fikat och ätit ihop och vi har vetat om varandras frågor och kunnat ta del av varandras erfarenheter. Det samarbetet har varit otroligt bra och är en bit som jag kommer sakna i den nya organisation som vi nu går in i. En fördel för mig personligen är jag nu kommer hinna vara med på Equmenia Nords regionsstyrelses möten istället, vilket jag ser fram emot :-)!

pengar

Styrelserna samlade in 3000 kr till Hemavan Fjällstation

PS.
En av de stora frågorna vi diskuterade denna gång var Hemavan Fjällstation och dess framtid och organisation. Spontant gjorde vi då en insamling till gården som inbringade 3000 kr!

Norrsken

Norrsken-3-1Har nu vilat ut en dag efter årets nyårsläger, ”Norrsken, på Hemavan Fjällstation. Då är det på sin plats med några reflektioner kring läger.

Nyårsläger är ingen ny eller ovanlig företeelse i SMU/Equmenia. Det har funnits under många, många år. När jag själv var tonåring på 70-talet åkte vi till olika ställen i Värmland på både nyårs- och sportlovsläger. Då precis som nu var det utförsåkning som var den stora aktiviteten för de flesta men viktigast var att träffa kompisar och få tillfälle till andakter och gudsmöten som inte var lika enkelt hemma.

För mig som kom från en liten församling där det inte fanns andra ungdomar i min egen ålder var lägren helt avgörande. Här mötte jag kristna kompisar, fick tillfälle att vara på bibelstudier och andakter som var anpassade till min åldersgrupp och inte föräldragenerationens osv. Är så tacksam för att det fanns ledare som såg mig, uppmuntrade mig och trodde på mig!

 

Idag tycker jag det är en förmån att få vara en av dessa ledare och bära det arvet vidare. Och fortfarande finns det gott om ledare som viker en vecka eller mer av sin egen ledighet för att åka på läger och vara med sina och andras ungdomar. Dessa ledare ser ungdomarna, älskar dom, bråkar, skrattar, leker, samtalar och ber med dom. Blir deras föredömen!

Jag menar att dessa ledare gör ett av de allra viktigaste jobben i kyrkan och är värda allt vårt stöd!!! Det borde t.ex. innebära att ingen ledare själv skulle behöva stå för lägeravgiften, det bör församlingen eller Equmeniaföreningen göra eftersom det är vårt gemensamma arbete. Som församling och förening bör vi under hela lägret bära såväl ledare som deltagare i förbön. När de kommer hem bör de få minst en kram och kanske en middag :-)

 

Och så dessa ungdomar sedan. Det finns inte ord för att beskriva hur sköna de är. Tänker varje gång jag är med dem att många fler skulle få möjlighet att se hur fantastiskt många härliga, goa, underbara och fina ungdomar det finns. Visst kan de vara lite (en underdrift 😉 ) morgontrötta ibland. Visst kan de surna till emellanåt (men vem av oss gör inte det?). Men största delen av tiden är de varma, glada, goa, omtänksamma och fulla av djupa frågor och funderingar som de gärna vill ha hjälpa att tänka kring. Det är en förmån att få dela livet med dem!

Det kanske starkaste för mig är ändå att se hur självklart och naturligt de söker Gud. Vänder sig till honom och tar emot av hans Ande i bön, tillbedjan och lovsång. De har mängder med frågor, bär många gånger på djupa sår men finner stöd och styrka hos Jesus och hos varandra. När det vid andakterna inbjuds till ljuständning strömmar de fram och förebedjarna har ofta fullt upp.

På läger stärks min tro, både på ungdomen och på Jesus, eftersom jag ser hur de möter varandra!

Besjälad

En av mina kollegor, Jenny Dobers som är regional kyrkoledare i Stockholm, var här om dagen med på en träff där Kairos Future presenterade en framtidsspaning de gjort åt Svenska kyrkan. Ett av citaten som Jenny delade med sig av, och som jag gått och smakat på några dagar, var: ”Nyckeln till att vara en attraktiv kyrka är att den är engagerad, besjälad”.

En av förmånerna med mitt jobb är alla besök jag får göra i lokala sammanhang, hos församlingar som lever för att kunna vara till betydelse på sin ort, få vara med och göra skillnad och inte minst kunna dela med sig av sin tro och erbjuda mötet med Jesus Kristus. Visst är det flera platser där jag upplever en del trötthet och besvikelse att ansträngningarna inte ger mer synliga resultat och att fler väljer att ta emot Jesus och bli medlemmar i församlingen.

Men jag möter framför allt en hel mängd med engagerade och besjälade människor som verkligen ”går en extra mil” för att just vara en kyrka som gör skillnad och kunna berätta om Jesus för människor den möter.

Jag kan möta dem som med vånda möter sin församling i ett församlingsmöte och berättar om hur de inte kunnat sova natten innan eftersom de i bön och eftertanke brottats med församlingens framtid och sökt Guds vägledning. Jag brukar då säga att jag är glad när människor sover dåligt på nätterna av just de skälen. Det tror jag ger Gud möjlighet att tala till oss och ge vägledning.

Jag kan möta dem som knappt längre orkar vara med eftersom sjukdom och ålder gjort dem svaga men som ändå med glädje gör sitt yttersta för att komma till gudstjänsten, symötet, bönesamlingen fast de vet att de kan innebära att de nästa dag måste ligga hela dagen, utmattade, värkande, svaga. Hur de gärna står ut med den smärtan eftersom gemenskapen i församlingen är viktigare och den ger dem kraft att orka genom det svåra.

Skulle kunna fortsätta länge med att berätta om att jag ser hur den ene efter den andre troget, år efter år, sköter om ekonomin, kallar talare, skottar gården, möter scouterna, kokar kaffe, ställer i ordning stolar, förbereder gudstjänster, leker med barnen, berättar om en tro som bär osv. osv….

Det finns ett oerhört engagemang i våra lokala sammanhang och så många besjälade människor. Ständigt imponeras jag av detta. Min bön är att fler skall se och upptäcka vad mötet med Jesus gjort med dem och hur det bär genom livet.

Jag är övertygad om att det är sant, det som Kairos Future presenterade, att ”Nyckeln till att vara en attraktiv kyrka är att den är engagerad, besjälad”. Många människor och församlingar är det redan idag. Men det finns utrymme för fler! När du och jag stelnar till och tappar bort detta är det tid att stanna upp och söka på djupen igen. Inte bara vi själva behöver det, utan hela vår omgivning. För när vi är engagerade och besjälade kan den helige Ande tala genom våra liv ännu tydligare och Jesus bli synlig för människor vi möter. Och det är värt allt.

Terapi

Berättade för min ”ädla hustru” idag att jag behöver terapi. Misstänker att hon tänkte att ”jo, det behöver du ofta… men vad är det nu då :-)?” Så, jag fortsatte och sa att jag funderar på att ge mig på att renovera badrummet… vilket föll i god jord.

Tror det är fler jobb än mitt där man ofta kan känna att det blir väl långsiktigt arbete där man inte ser de där tydliga och konkreta resultaten. I alla fall inte på kort sikt. Då går jag och längtar efter ett renoveringsobjekt, eller liknande, där jag får arbeta lite mer med kroppen och också efteråt kan få se det synliga resultatet. Att jobba i församling, med människor etc. ger liksom inte samma omedelbara feedback. Då behöver man hitta det nån annan stans. När det mer är tanken och känslan som arbetar i vardagen är det gott att få ”hugga i lite”.

Mitt problem (ja, ja, ett av dem…) är att jag reser såpass mycket att renoveringsprojekt tenderar att bli långsiktiga de också. Men jag trivs när jag får riva lite, bygga om, eller bygga från grunden, och sedan kan se det färdiga resultatet.

Så, min terapi just nu blir att sätta igång ett renoveringsprojekt. Började idag fundera över vad som behöver göras, när och hur, så kanske blir det verklig start senare i veckan… (Nästa vecka är jag mest i Stockholm så då lär inget bli gjort).

Vad gör du när du behöver koppla av eller få lite ”terapi”?

/Klas

Tåg

Åker tåg idag. Har ett möte i Gällivare/Malmberget i eftermiddag och för en gångs skull så fungerar det att åka tåg fram och tillbaka och ändå få den tid för mötet som behövs. Oftast är det annars bil som gäller för min del. Det finns för det mesta inte vettiga förbindelser som fungerar med buss eller tåg inom vår stora region. Skulle bli ofantligt många timmar bara att vänta på lämpliga förbindelser, om de ens finns.

Egentligen så borde det vara skönt att få gott om tid att sitta still, läsa, jobba, filosofera, sova etc. men först blev jag bara stressad av denna ”frihet”. Är så van vid att det är bil som gäller och trivs med att köra bil. Kan koppla av där, lyssna på ljudböcker, ringa nåt samtal, fundera över och planera för sådant som ligger framför. Tåget borde vara ännu bättre för allt detta, men det kändes inte så till att börja med.

Börjar nu komma till ro och skriver blogg istället :-). (Och precis nu så stannade tåget mitt ute i ingenstans. Hackade sig fram en bit och rullade sedan tillbaka igen. Problem med ojämn krafttillförsel, berättar konduktören. Blir vi stående här så jag missar mitt möte kommer det inte precis stärka min tro på tågets förträfflighet.)

Tid för eftertanke är annars oerhört viktigt. Är för oss alla, inte minst mig, en stor risk att livet flödar på hela tiden (väl medveten om att det kanske inte är allas verklighet) och tiden för reflektion och eftertanke, långsiktig planering och fördjupning inte alltid får plats. Att, som Jesus gjorde, emellanåt dra sig undan i ensamhet för bön och egentid behöver vi alla reflektera över och ta på allvar.

Den här hösten har för min del inneburit mycket arbete och mer resande än på länge. Och jag trivs för det mesta när det är så. Inte minst vill jag prioritera besöken i de lokala församlingarna före arbete på kontoret. Men tiden för återhämtning är nödvändig. Som många sagt förut. Mycket arbete är oftast inte problemet, bara det finns tid för återhämtning.

(Nu rullar tåget igen, så det blir nog bra det här ;-), fast internetanslutningen via det mobil bredbandet är förstås en prövning/träning i tålamod…)

(Nu stannade vi gen. Konduktören hälsar oss välkomna till Lappland, och ber oss njuta av lugnet i väntan på att strömmen skall komma tillbaka :-) … )

/Klas

PS. Tillägg en timme efter jag skrev bloggen: Nu står vi still för sjätte gången på sträckan mellan Boden-Gällivare. Det har varit strömavbrott, spårarbeten och nu mötande tåg som vi måste invänta. Kommer bli ca en timme sen. Borde nog tagit bilen istället… Lokföraren informerar bra hela tiden men lägger sedan till ”om vi har TUR så kan vi köra in en del”. Hittills bara otur, vad jag kan se. DS.