En enda sörja

(Detta vet jag faktiskt inte om jag skall skriva, men gör det ändå och räknar med mothugg och gärna ett fruktbärande samtal)

Det är oerhört viktigt med rimliga arbetstider och inte minst ledig tid där man kan koppla bort jobbet och vara riktigt ledig. Pastorsyrket är liksom många andra yrken ofta gränslöst och vi är flera som brottats med det och förlorat (själv var jag sjukskriven för det vi i vardagligt tal kallar ”utbrändhet” under nästa ett år i slutet av 90-talet).

Samtidigt är det inte alltid så enkelt att lösa detta i ett jobb där man kombinerar kallelse, längtan och övertygelse med vardag, familj och vänner. Där man vill att livet skall vara en helhet och arbetet ibland få ta mer tid än vad som kanske är rätt i ett annat yrke… just därför att det är mitt liv.

Ofta pratar vi om behovet av tydligare gränser och förmågan att kunna skilja på arbete och fritid. Och det är viktigt! Men detta kan också bli ytterligare ett krav som belastar snarare än befriar och därför blev jag glad när jag läste om Johanna Frelin, i tidningen Chef, som valt en annan väg där hon provat att låta det ”gränslösa arbetslivet” bli ”en enda sörja”. Så här svarar hon på ett par frågor:

Hur kom du fram till beslutet?
”Det tog så mycket energi och skapade irritation hos mig att försöka sära på arbetstid och fritid. Så jag gjorde ett test och lät det vara en enda sörja. Jag sa till mig själv att det inte är ett problem. Nu blir jag inte irriterad längre när medarbetare ringer på kvällarna eller tar jobbgrejer via Facebook.”

Vad behövs för att inte störas av sörjan?
”En inre kompass för gränser. Jag bestämmer mig för att ’nu är det här tillräckligt bra’. Och när någon ringer på kvällen och är upprörd så kan jag välja att inte gå igång på det.”

Hur hjälper du medarbetarna att sätta gränser?
”Bland annat har jag tillsammans med medarbetare tittat i deras kalender två månader tillbaka för att se vad de gjort med sin tid. 25 procent är saker som man kanske inte behövde ha gjort. Då kan man försöka göra annorlunda nästa två månader, och så måste man följa upp.”

Jag kan känna igen mig i detta förhållningssätt och har oftast inget problem med det. För mig är det viktiga att regelbundet hitta tillfällen när jag kan koppla av och vara riktigt ledig. Om det sedan i perioder blir arbete däremellan, på alla möjliga tider, så fungerar det oftast bra, bara jag får vara ledig också.

Jag vill faktiskt inte ha ett 7-4 jobb utan trivs med gränslösheten och den frihet det ger, vilket inte i sig behöver innebära fler antal arbetade timmar… Viktigast är kanske att möjligheten och stödet till att hitta sin egen stil finns

/Klas

 

Länk till intervjun i Chef: http://chef.se/johanna-frelin-allt-far-bli-en-sorja/

 

Konfirmandledare

IMG_3484Jag gissar att jag varit med som konfirmandledare i ca 25 grupper under de år som jag varit pastor. Från början mest som veckoläsning i de församlingar jag arbetat i och de senaste 15 åren som ledare och ansvarig för Fjällkonfa i Hemavan. Numer ingår knappast detta i min ordinarie tjänst som regional kyrkoledare men jag ser till att skapa utrymme för det av flera skäl…

  1. För det första för att jag själv tycker det är så oerhört roligt. Visst är jag trött efter tre veckors läger (som idag när jag kom hem från Hemavan sent på kvällen igår) men varje gång så ger mig mötet med dessa fantastiska ungdomar mer energi än det tar. Det är verkligen en nåd att få vara med!
  2. För det andra därför att mötet med unga människor i åldern 14-16 år och deras frågor hjälper mig att förstå vilka frågor som är aktuella just nu för ungdomar, och i samhället i stort, därför att de ofta är spegelbilder av sådant som de möter och brottas med idag. Jag får liksom hjälp att både se nuet och framtiden och ana vilka frågeställningar som kommer bli viktigare och viktigare om några år när ungdomarna själva blivit vuxna. Självklart förändras frågorna när de blir äldre men t.ex. i år så har individualismen fått ett mycket tydligare ansikte där vi som ledare fått brottas tillsammans med dem kring detta.
  3. För det tredje så tror jag på fullaste allvar att konfirmationsläsning är bland det allra viktigaste vi som församlingar och kyrka gör. Här får vi undervisa och samtala om kristen tro och de stora livsfrågorna. Här får vi förmedla Bibelns berättelser (och det behövs verkligen för kunskapen är mycket låg). Här får vi mötas till andakt och gudstjänst och erbjuda djupa och genuina möten med Jesus. Här får vi utmana och uppmuntra till att ta avgörande steg i livet och välja att bli kristen. Här får vi bekräfta unga människor och visa att de är älskade och sedda osv. osv.

IMG_3468Och det finns ingen anledning att sikta lågt och bara göra konfirmationsläsningen halvdant.
Låt istället konfirmation blir det viktigaste ni som församling gör och låt det få utrymme, tid, kraft och pengar eftersom inget är viktigare!

För Fjällkonfa så har vi två mål. Det ena är att dessa tre lägerveckor skall vara de bästa veckorna i ungdomarnas liv (så här långt), och för det andra att när man åker hem så skall man ha fått så mycket erfarenhet, kunskap och smak av vad kristen tro är så man ”vet” vad man säger Ja eller Nej till. Det är att spänna bågen hårt, men det är det värt. När vi efteråt samtalar med konfirmanderna och läser utvärderingarna så tycker de flesta att vi lyckats med båda målen. Det är bara att vara tacksam!

Om du, liksom jag, är konfirmandledare så har du världens viktigaste uppdrag. Var stolt över det och låt det få utrymme. Du är med och gör skillnad för Guds rike och i ungdomarnas liv. Gör intryck och avtryck som kommer följa dem under hela livet!

/Klas

PS. Allt som hände under årets Fjällkonfa hittar du i den blogg som skrivs under lägret. Vet du någon som kommer gå klass 8 kommande läsår så tipsa dem gärna om bloggen och om möjligheten att gå och läsa i Hemavan.

Latrintunnepredikan

Han tog fast mig mitt i trappan efter ett möte vi haft med en grupp i kyrkan han tillhör. Jag var där på besök för att prata om några frågor de hade. Han hade hunnit gå ned en våning en stund efter vårt möte och var nu på väg upp igen medan jag var klar efter att ha pratat med några andra och skulle nu ned för trappan.

Där stannade vi i trappan och tackade varandra för dagen och pratade lite allmänt. Då ser jag att det är något han vill säga och avvaktar lite. Så tittar han mig i ögonen och säger ungefär så här:

– ”Jag har tänkt säga detta till dig ett tag och nu vill jag försöka formulera det. Du predikar alltid bra när du är här på besök, och det uppskattar jag, men jag minns inte längre vad du sagt…”

Där hade ju jag kunnat bli förnärmad och stött i kanten men det fanns inte något i hans ord som föranledde mig att känna så. Tvärtom så vet jag att han oftast brukar komma fram till mig efter de gånger jag predikat och tackar varmt. Också nu var det värme i hans ord. Istället avvaktade jag den fortsättning som jag förstod skulle komma.

– ”Däremot”, sa han, ”minns jag när du var lägerchef på distriktets scoutläger för drygt tio år sedan och du själv bar och körde latrintunnor på ett släp. Det är märkligt hur det vi gör med våra händer (våra handlingar) väger så mycket tyngre än vad vi säger (våra ord).”

 

Jag säger ofta när jag talar om ledarskap att vi som ledare själva måste vara beredda att göra ”skitjobbet”. Inte bli för fina i kanten för att hugga in där det behövs och göra det som kan verka enkelt eller under vår ”värdighet”. Här fick jag ett rungande bevis för att det åtminstone någon gång fungerat även i mitt liv.

Att tala och vägleda genom att berätta för andra hur de skall göra, det är en av ledarens uppgifter. Men ingen av oss får någonsin bli för fina för att emellanåt själv bli ”skitig” om händerna och göra det som andra drar sig för. Kanske är det så att just när vi gjort ”skitjobbet” så skapas öppenheten att också säga de ord som verkligen behövs sägas eftersom förtroendet byggts underifrån.

 

Jag är oerhört tacksam för orden i trappan. Visst vill jag att mina predikningar skall göra djupt intryck och vara minnesvärda. Men ”latrintunnepredikan” kanske är en av de viktigaste jag hållit fast jag inte tänkte på den som så då. Var ju bara ett jobb som behövde göras av någon, t.ex. mig :-)

Atmosfär-2

(Detta är del 2 så läs gärna först förra blogginlägget)

Här om dagen fick jag ett mail från en elev som hade massor av frågor. En av frågorna var: ”Varför är du med i just det samfund du är med i?” Och jag svarade: ”Jag har växt upp i Svenska Missionskyrkan, som idag är Equmeniakyrkan, och därför har det alltid varit naturligt för mig.”
Kanske skulle jag kunnat hamna i vilken kyrka och samfund som helst. Min pappa sa t.ex. att han velat bli Frälsningssoldat men de fanns inte där vi bodde, annars kunde jag möjligen ha växt upp inom Frälsningsarmén.  Idag är övertygad om att Equmeniakyrkan är det bästa alternativet ;-), åtminstone för mig!

Jag har haft (och har) förmånen att stor del av mitt liv verka i det som nu är Equmeniakyrkan och har inget som helst behov av att byta sammanhang. Precis som de flesta (tror jag) kan jag bli trött på, trött av, besviken, frustrerad på mitt eget sammanhang och mig själv :-), men tror inte att ”gräset är grönare någon annan stans”.  Equmeniakyrkan är mitt ”hem” och min ”familj” där jag känner mig hemma och får hjälp att växa i tron. Det är den kyrka jag tror Gud kallat mig till.

 

Vad är min poäng då med inlägget i går och idag? Vad är det för tanke jag vill dela? Skall försöka sätta ord på det, även om det är lite svårt…

Att Ulf Ekman konverterar är för mig en bisak. Det sätter däremot fokus på den rörelse från väckelserörelserna till de historiska kyrkorna, som Joel Halldorf lyfte fram. Katolska kyrkan, som jag bara känner något, uppfattar jag har de sista åren genomgått en stor förändring, som fortsätter i och med en ny påve (vilket är en sorts väckelserörelse i sig). Det attraktiva i Katolska kyrkan och de historiska kyrkorna idag kan bl.a. vara att man får vara del i ett större sammanhang och dela den trygghet de har i sin tradition. Men framförallt består attraktivitet i om människor känner att här finns en ”atmosfär” som berör. Guds andes närvaro!

Djupast sett handlar vårt ,och alla människors sökande, inte om formen och strukturen i olika församlingar, kyrkor eller sammanhang utan om det levande mötet med Jesus Kristus och Andens liv erbjuds och finns där – ”Atmosfären”, för att använda Frank Mangs ord. Att färre döps idag tror jag inte beror så mycket på formen, eller att det skulle vara för dyrt att vara medlem, utan på att man inte är/blir berörd av Gud själv.

Vi tenderar ofta att kritisera vårt egna sammanhang, och andra kyrkors, utifrån formerna och uttrycken. För mig är detta sekundärt! Det viktiga och helt avgörande är om den helige Ande får utrymme och möjlighet att beröra oss så att det öppnar upp för nya möten med Jesus själv! Det kan ske, och sker, i vilken tradition som helst och det är detta vi behöver söka, snarare än i det ytliga.

Därmed inte sagt att formen inte har betydelse! Den har jättestor betydelse och vi bör i varje tid söka de former och uttryck som hjälper oss att bli öppna och fria för att ta emot och fyllas av Anden. Men form utan ande är död medan däremot Ande utan struktur kan innehålla Liv.

I de blogginlägg, artiklar och samtal jag mött denna vecka så saknar jag detta perspektiv. Min fråga, och drivkraft, är hur vi möter människors, och vår egen, längtan efter ”rum” där Guds Ande är närvarande och berör. Om det sker i Katolska kyrkan, hos Livets ord eller i Equmeniakyrkan har väl ändå mindre betydelse. Viktigast är mötet med Jesus – det är det som förvandlar mig, dig och världen till det bättre (och där fick jag in Equmeniakyrkans vision också :-) ). För att möjliggöra och öppna för det mötet är ”atmosfären” avgörande.

Atmosfär-1

Tänkte verkligen inte jag skulle skriva något med anledning av att Ulf Ekman i söndags meddelade att han och frun lämnar Livets ord och konverterar till Katolska kyrkan. SÅ många andra har denna vecka ägnat sig åt att kommentera och reflektera över detta. Läs t.ex. Rune W Dahlén som skriver utmärkt på www.blipastor.nu (som för övrigt är en sida med många intressanta blogginlägg väl värd att följa).

Men en tanke börjar växa fram hos mig bland annat utifrån detta plus några saker till…
Så här kommer del 1, fortsätter i morgon med del 2

  1. I tidningen Dagen säger Joel Halldorf i en intervju apropå Ekman här att ”En annan trend är att strömmen mellan samfunden nu i högre grad går från väckelserörelsen till de historiska kyrkorna, medan det tidigare har varit tvärtom.” och jag läser vidare:
    Joel Halldorf ser Ekmans konvertering som ett underkännande av hela reformationen.
    – Åtminstone indirekt är Ulf Ekmans beslut ett erkännande om att det protestantiska projektet inte höll. Reformationen ledde till splittring, inte reform, menar han.”

  2. Idag kan man läsa i Kyrkans tidning (här) att ”det för första gången är färre än hälften av barnen i Sverige som döps. Samtidigt var Svenska kyrkans medlemstapp i fjol det näst största någonsin, nära 90 000”. Är osäker på om man då räknat med dop som sker i andra kyrkor i Sverige eller ej … Oavsett vilket så är det förmodligen är det på samma sätt i de flesta av våra samfund. I hela västvärlden har det länge pågått en dramatisk minskning när det gäller tillhörigheten till våra kyrkor.
  3. I flera olika sammanhang så möter jag idag en trend, ett språk, en teologi, ett förhållningssätt där Kyrkan nämns före Tron på Jesus, där Dopet blir viktigare än det Personliga mötet med Jesus, där Medlemskap betonas före Livsgemenskapen med Jesus själv. Detta är ofta otydligt och svårt att fånga i ord. Skulle i alla fall krävas en djupare analys än vad jag har utrymme för här. Men jag tycker mig ana ett mönster…
  4. Den gamle väckelseevangelisten Frank Mangs, som är den allra ”största” evangelist vi haft i Skandinavien, talade mycket om ”atmosfär”. Som jag uppfattar honom handlar det inte om någon upphaussad stämning (det kan säkert förekommit även på hans möten men jag tror inte att det var vad han själv var ute efter), manipulativ förkunnelse eller speciell struktur. Frank Mangs sökte efter, var hela sitt liv en sökare, var beroende och levde av den Heliga Andes närvaro och beröring.

Trygve Erikson uttrycker det väl (här), som ett brev personligt riktat till Frank Mangs:
”Frank, det första nyckelordet som jag tänker på i din förkunnelse, är nog utan tvivel Atmosfären. Du var i hög grad beroende av den. När du steg upp i talarstolen märkte du det genast. Om det kom en kylig känsla från dina lyssnare kunde det ofta hända, att du steg ned, satte dej vid pianot eller orgeln. Du slog några ackord och sedan började du sjunga någon av dina älsklingssånger.
Det var då det hände. Några eller många av lyssnarna började bedja och snart hördes ett stilla Gudsbrus. Då upphörde du att sjunga och snabbt var du uppe i talarstolen på nytt. Nu fanns den i salen: atmosfären. Nu var lyssnarna och Kristus med dej, Frank! När har du och jag bett för predikanten i vår kyrka? Vi borde göra det.”

Fortsättning och försök till sammanfattning av ”min tanke” kommer i morgon… :-)

Summering USA

20140220_142007_Webb

Våra händer på den dopfunt som fanns i ”Kyrkans hus” vid FN

Att summera resan till USA är inte lätt. Det har varit intensivt och fullt av möten med engagerade människor (jag har med mig 28 visitkort hem och då har vi träffat minst lika många till som inte gav oss sina visitkort). Massor av intryck har jag med mig som det förmodligen kommer ta lång tid att bearbeta. Kanske behöver inte allt heller bearbetas och förstås. Viktigast tror jag har varit att vi från Sverige och Equmeniakyrkan fått en djupare inblick i United Methodist Church (UMC) som de flesta av oss inte hade förut. Och från deras sida har man fått ansikte på, och ord om, vår kyrka som nu är en ”affiliated church” till dem.

Vi har hela tiden mötts med stor värme, generositet och intresse. De resurser som finns hos dem får vi gärna del av och vi tror också att vi har en del att erbjuda tillbaka. För oss blir det mer en fråga om hur många kontakter och relationer vi klarar av att upprätthålla. Våra rötter och relationer som kyrka finns ju till såväl Metodismen, Baptismen och Missionskyrkan och alla dessas internationella kontakter. Det är verkligen en rikedom att ösa ur. Inte minst Baptismen och Metodismen är ju oerhört stora internationellt.

Från en tavla som hängde i "kyrkans hus" i New York

Från en tavla som hängde i ”kyrkans hus” i New York

Det som tydligast har slagit mig i mötet med UMC är det naturliga och självklara fokus man har på socialt arbete utan att därför förlora fokus på evangelisation och församlingsutveckling. Visst erkände även UMC att de kämpade med att hålla samman dessa två sidor, som allt för ofta tenderar att bli ytterligheter. Ändå fanns här ett tydligare socialt arv och engagemang än vad jag tycker att vi haft i de sammanhang som jag är en del av här hemma.

Imponerande var även att man så tydligt vill vara en röst som är med och påverkar myndigheterna såväl i USA som internationellt. Här har det inte minst varit kvinnorna som gått i spetsen.

I New York hade kvinnor samlat in pengar för att bygga ett ”kyrkans hus” mitt emot FN-byggnaden. Där möttes nu många andra kyrkor ekumeniskt och arbetade tillsammans för att påverka FN i en mängd olika frågor. I det huset hade t.ex. delegater från Nord- och Sydkorea hittat den plats i världen där de kunde mötas vid ett tillfälle! Kapellet som inrymdes där användes också ofta som gudstjänstrum och begravningskapell etc.

Med ögonen riktade mot maktens centrum i Washington

Med ögonen riktade mot maktens centrum i Washington

I Washington hade kvinnor återigen gått I spetsen för att bygga ett hus som var vinklat så att det vette mot Capitol Hill. Med ett leende, och på fullt allvar, ville man markera för de som arbetade politiskt att ”vi/Gud ser och håller ögonen på er”. Även här fanns olika kyrkor representerade tillsammans med General Board of Church and Society och arbetade för att påverka USA:s politik i olika frågor.

 

Det fanns som sagt många områden där vi skulle kunna samverka. Förutom att vara med och påverka genom det arbete som redan finns vid FN t.ex. så tänker jag spontant på några områden (av väldigt många).

  1. Först inom den ungdomssatsning UMC har via The Board of Global Ministries som man kallar ”[GEN]ERATION TRANSFORMATION”. Här inbjuds unga mellan 20-30 år att satsa två år som volontärer. Vi skulle både kunna erbjuda ungdomar att haka på denna möjlighet själva, eller erbjuda platser där volontärer från andra länder kom till oss och gjorde en insats under två år.
  2. Här fanns även en avdelning som arbetade med bistånd- och katastrofhjälp, UMCOR. Det som man inte så tydligt hade var t.ex. kontakter i Mellanöstern och Syrien vilket kanske Equmeniakyrkan skulle kunna bidra med eftersom vi har sådana relationer.
  3. Här är vi samlade i "The Upper Room" framför den vackert snidade tavlan

    Här är vi samlade i ”The Upper Room” framför den vackert snidade tavlan

    Hos General Board of Discipleship fanns mycket att hämta för vårt arbete med församlingsplantering och församlingsutveckling. Här fanns även The Upper Room som bl.a. producerar andaktsboken ”Rätt kurs” som många redan idag använder regelbundet i Sverige. Ett arbete och en inriktning som vi säkert kan utveckla ytterligare.

Som sagt samverkansmöjligheter finns på många områden. Nu får vi smälta detta och se hur vi kan ta tillvarata det viktigaste just nu. Det är hur som helst spännande att få möta nya människor och traditioner och där få spegla sina egna.

New York och Nashville

Förenta Nationernas byggnad från lite annan vinkel är den vanliga

Förenta Nationernas byggnad från lite annan vinkel är den vanliga

Är på resa i USA tillsammans med en grupp från Equmeniakyrkan som besöker United Methodist Church i New York, Nashville och Washington.
Hittills har vi hunnit med de två första platserna och åker ikväll (amerikansk tid) till Washington.
Det har varit mycket goda besök med massor av information och goda intryck. Återkommer med lite mer om vad vi fått med oss från kyrkan här. Men först lite bilder och intryck från New York och Nashville

Ed Koch Queesboro Bridge i New Yok

Ed Koch Queesboro Bridge i New Yok

I New York var det vinter och kallt. De hade fått en del snö veckan när vi anländer och temperaturen låg krig noll.

I Nashville missade vi tydligen precis en tornado. Skulle gärna sett en på behörigt avstånd :-) men förstår att det inte något man vill uppleva på nära håll. Idag har det dock varit rena sommarvärmen. Säkert 25 grader. Går i bara skjortan och svettas ändå!
Här i Nashville är det verkligen musik överallt. Så väl i går kväll som idag på eftermiddagen så är det musik på varenda kaffe, krog, bar och matställe ner i centrum, på Brodway. Är visst så varenda dag, inte bara under helgerna.

Nashville by Night

Nashville by Night

Nu åker vi, som sagt, till Washington för att möta ytterligare företrädare för metodistkyrkan innan vi på tisdag åker tillbaka till Sverige.

Musikunderhållning finns det överallt i Nashville

Musikunderhållning finns det överallt i Nashville

Styrelseengagemang

Tårta vid det avslutande styrelsemötet med Övre Norrlands distrikts styrelse

Tårta vid det avslutande styrelsemötet med Övre Norrlands distrikts styrelse

Har i helgen haft det sista styrelsemötet med den Distriktsstyrelse som företräder Svenska Missionskyrkan, Övre Norrlands distrikt. Distriktet håller på att avslutas eftersom vi nu är en del av Equmeniakyrkan som Region Nord. Som alltid finns det bitar som det tar tid att avsluta vid en övergång och därför behövs styrelsen ännu en tid.

Detta var dock det sista (tror vi) fysiska mötet som Distriktsstyrelsen hade. Vi kommer ha ett par telefonmöten och sedan träffas i samband med det avslutande årsmötet som hålls den 22 mars i Åskyrkan Kvarnåsen men sedan skall styrelsens ansvar och arbete vara avslutat.

Varje gång vi haft en styrelsehelg så är jag alltid imponerad när jag åker hem. Imponerad av allt det engagemang som finns i våra församlingar och hos dem vi kallar lekmän (alltså de som inte har en anställning i kyrkan men ändå bidrar med tid, resurser och engagemang). För mig är det, och skall vara, dessa som bär församlingarna och kyrkan!
Jag är också imponerad av all den klokskap som finns här och alla de gåvor som den Helige Ande utrustat oss med i och genom dessa människor. För att inte tala om all den tid som man generöst lägger på möten som dessa.

Övre Norrlands distrikts styrelse tillsammans med Equmenia Nords regionstyrelse

Övre Norrlands distrikts styrelse tillsammans med Equmenia Nords regionstyrelse

”Vår” Distriktsstyrelse har varit (är) den bästa man kan tänka. Jag är djupt tacksam över den öppenhet, samstämmighet och gemenskap som vi fått dela under de år som jag varit med. Långt ifrån alla frågor har varit enkla, men tillsammans har vi sökt Guds vilja, bidragit med olika infallsvinklar och landat i beslut och handling som vi tror varit de rätta. När olika åsikter ryms och gemenskapen ändå bevaras då är det en god styrelse, tycker jag.

Så ett stort och varmt TACK till Karin, Niclas, Jan, Anders, Stellan, Phill och Sven-Erik (och flera som varit med i styrelsen före er) för allt det ni gjort och gör för Guds rike och för att jag fått del av er värme och klokskap!

En av de stora fördelarna vi haft i vårt distrikt/region är att vi som regel haft styrelsemötena samtidigt och på samma plats som ungdomarnas (SMU/Equmenias) styrelse. En del frågor har vi behandlat tillsammans men det mesta var för sig. Men inte minst så har det byggts gemenskap när vi fikat och ätit ihop och vi har vetat om varandras frågor och kunnat ta del av varandras erfarenheter. Det samarbetet har varit otroligt bra och är en bit som jag kommer sakna i den nya organisation som vi nu går in i. En fördel för mig personligen är jag nu kommer hinna vara med på Equmenia Nords regionsstyrelses möten istället, vilket jag ser fram emot :-)!

pengar

Styrelserna samlade in 3000 kr till Hemavan Fjällstation

PS.
En av de stora frågorna vi diskuterade denna gång var Hemavan Fjällstation och dess framtid och organisation. Spontant gjorde vi då en insamling till gården som inbringade 3000 kr!

Rädsla

Är vi rädda för att säga vad vi tycker? Mer rädda idag än vad vi varit tidigare? Har möjligheterna att yttra sig, som ges i och med Internet, sociala medier, bloggar etc. gjort att vi blivit mer ”tysta” än tidigare? Egentligen är det rätt orelevant och ointressant att jämföra med hur det varit tidigare eftersom det ofta bara leder bort från själva kärnfrågan. Min fråga är mest om vi idag är rädda för att säga, skriva, förmedla vad vi tycker? Och i och med att jag lyfter frågan så är det uttryck förr att jag nog tycker det…

Jämför jag med förr (fast jag skrev att det var orelevant) så är jag inte lika säker på att vi blivit mer tysta, rädda, försiktiga. Mycket i vår tid öppnar för att yttra sig både här och där, vilket ofta är bra. Förr tror jag att det många gånger fanns en större tveksamhet till detta… men jag kan ha helt fel.

Idag är det många som skriver, tycker, twittrar, bloggar, Facebookar, Instagrammar osv. Jag är en av dem som gör så. Tycker om att finnas med i ”flödet” och vill inte bara vara passiv och läsa vad andra skriver utan även bjuda på mig själv, inom rimliga gränser.

I det som mer kan liknas vid ”debatt” och ”diskussioner” har jag haft en betydligt lägre profil. Orsaken till min försiktighet är i första hand två.
1/ Osäkerhet om jag kan föra debatt och diskussion på ett bra sätt, hinner hänga med i allt som händer och är beredd att ta konsekvensen av det jag skriver, eventuella misstag och mothugg.
2/ Osäkerhet kring hur det uppfattas om jag skriver när jag samtidigt har en ledarposition i kyrkan. Kan man då skriva personligt utan att det blir en ledares ord ”uppifrån”. Och svaret är ju att det inte helt går att dela upp men att jag samtidigt är jag i båda rollerna.

Min känsla är dock att debatten senaste året kraftigt förändrats. Det har blivit mer vanligt att de som lyfter fram en ”avvikande” åsikt (vad nu det står i relation till?), eller överhuvudtaget kliver fram, möts av så grova mothugg och påhopp att det är bortom all rimlighet. Många vittnar om att man möter rent och öppet hat! Vad står det för? Varför blir det så? Inte så sällan tycker jag att dessa ”övergrepp” i debatten kommer från dem som ropar allra högst för allas rätt att ha en personlig åsikt, vilket ju rimmar rätt illa. (Kastar jag ”sten i glashus” nu så får du gärna säga det, helst vänligt :-) )

Det som drog igång mina tankar denna gång är fler saker: En den debatt vi har i Equmeniakyrkan om försoning, men inte minst ett antal artiklar om andra ämnen i olika tidningar och bloggar samt en del Twitter och Facebook-inlägg mm. Vill du fördjupa dig i dem så kommer några här nedan. Annars hoppas du direkt till min slutkläm längre ned.

  • Tidningen Dagen har tagit upp detta ämne på flera sätt senaste månaderna, såväl genom reportage som på ledarsidan. Heder åt dem för detta. Idag står det t.ex. om att den blivande ärkebiskopen Ante Jackelen och hur hon sedan hon valdes blivit utsatt för en våg av näthat. Läs artikeln här.
    – ”Jag var inte beredd på denna illvilja och detta hat. Det är klart att jag är personligt berörd, det är svårt att värja sig när det är så mycket aggression, säger Antje Jackelén.”
  • Peter Hallström skriver där ett debattinlägg där han undrar var troendes bottenlösa förakt och hat kommer. ”Varför skriver kristna hatbrev? undrar han. För det är kanske det mest förvånande och störande för min del. Att så många med kristet förtecken beter sig så hänsynslöst. Läs debattinlägget här.
  • Just nu är det också en hård ton mellan Marcus Birro och företrädare för feminister i svallvågorna efter en av hans krönikor. Många har kommenterat och SVT:s nyheter har tagit upp det. Läs/se här. Jag tycker att man från båda sidor hamnar i samma fälla, nämligen när man företräder den ena sidan (den man själv tycker är rätt) är det okey att använda hårda ord och formuleringar men Gud nåde dig om du gör det från andra sidan.
  • Halkade så till sist in på ett långt, men välskrivet inlägg med rubriken ”Dagens Sverige präglas av tyst rädsla”, skriven av Helena Edlund och hennes erfarenheter efter att ha kritiserat Svenska kyrkans hållning mot Islam bl.a. Läs här. Jag kommer inte ihåg bakgrunden här och känner inte personen ifråga (vilket mycket väl kan göra att jag trampar i klaveret), men artikeln är intressant. Hon skriver bl.a.
    – ”Ett antal gånger har jag fått frågan om jag inte var beredd på att det skulle bli reaktioner och konsekvenser av mitt skrivande. Naturligtvis var jag det…
    Vad jag däremot inte var beredd på, var hatet. Det oresonliga, totala och förgörande hatet. Hatet som inte vilar förrän man ligger komplett stilla, tyst och oskadliggjord. Jag var inte beredd på att jag skulle få göra erfarenheten att det fanns människor som, om möjligheten fanns, utan att tveka skulle ha ställt upp mig mot en vägg och arkebuserat mig – enbart på grund av att jag yttrat åsikter de inte delade.”

Ja, detta blev nu väl långt, speciellt om du försökt läsa alla hänvisningarna och citaten ovan. Men hatet, föraktet och möjligheten att vräka ur sig vad som helst mot andra gör mig beklämd och lite rädd.

Min poäng är att jag är rädd för att vi mer och mer fått ett ”klimat” där vi inte orkar lyssna till varandra, inte är beredda att lära av andra, inte kan erkänna att vi själva kan ha fel eller där vi helt och hållet tystnar för att vi är ”rädda” för konsekvenserna. Ett ”klimat” där det är viktigare att ha rätt och själv få synas än att alla skall få möjlighet att höras

För att motverka detta tror jag att fler av oss som är tveksamma till att uttrycka oss måste våga kliva fram. Kyrkans roll är också oerhört viktig. Vi behöver våga vara tydliga med vad vi vill stå för, vilka värderingar som är våra men samtidigt så öppna och välkomnande att alla vågar ta plats, synas, höras. Både vi som kyrka, och jag som person, har mycket kvar att göra här men längtan finns hos mig, och jag vet vi är flera som delar den så låt oss hjälpas åt.

/Klas

Terapi

Berättade för min ”ädla hustru” idag att jag behöver terapi. Misstänker att hon tänkte att ”jo, det behöver du ofta… men vad är det nu då :-)?” Så, jag fortsatte och sa att jag funderar på att ge mig på att renovera badrummet… vilket föll i god jord.

Tror det är fler jobb än mitt där man ofta kan känna att det blir väl långsiktigt arbete där man inte ser de där tydliga och konkreta resultaten. I alla fall inte på kort sikt. Då går jag och längtar efter ett renoveringsobjekt, eller liknande, där jag får arbeta lite mer med kroppen och också efteråt kan få se det synliga resultatet. Att jobba i församling, med människor etc. ger liksom inte samma omedelbara feedback. Då behöver man hitta det nån annan stans. När det mer är tanken och känslan som arbetar i vardagen är det gott att få ”hugga i lite”.

Mitt problem (ja, ja, ett av dem…) är att jag reser såpass mycket att renoveringsprojekt tenderar att bli långsiktiga de också. Men jag trivs när jag får riva lite, bygga om, eller bygga från grunden, och sedan kan se det färdiga resultatet.

Så, min terapi just nu blir att sätta igång ett renoveringsprojekt. Började idag fundera över vad som behöver göras, när och hur, så kanske blir det verklig start senare i veckan… (Nästa vecka är jag mest i Stockholm så då lär inget bli gjort).

Vad gör du när du behöver koppla av eller få lite ”terapi”?

/Klas