En enda sörja

(Detta vet jag faktiskt inte om jag skall skriva, men gör det ändå och räknar med mothugg och gärna ett fruktbärande samtal)

Det är oerhört viktigt med rimliga arbetstider och inte minst ledig tid där man kan koppla bort jobbet och vara riktigt ledig. Pastorsyrket är liksom många andra yrken ofta gränslöst och vi är flera som brottats med det och förlorat (själv var jag sjukskriven för det vi i vardagligt tal kallar ”utbrändhet” under nästa ett år i slutet av 90-talet).

Samtidigt är det inte alltid så enkelt att lösa detta i ett jobb där man kombinerar kallelse, längtan och övertygelse med vardag, familj och vänner. Där man vill att livet skall vara en helhet och arbetet ibland få ta mer tid än vad som kanske är rätt i ett annat yrke… just därför att det är mitt liv.

Ofta pratar vi om behovet av tydligare gränser och förmågan att kunna skilja på arbete och fritid. Och det är viktigt! Men detta kan också bli ytterligare ett krav som belastar snarare än befriar och därför blev jag glad när jag läste om Johanna Frelin, i tidningen Chef, som valt en annan väg där hon provat att låta det ”gränslösa arbetslivet” bli ”en enda sörja”. Så här svarar hon på ett par frågor:

Hur kom du fram till beslutet?
”Det tog så mycket energi och skapade irritation hos mig att försöka sära på arbetstid och fritid. Så jag gjorde ett test och lät det vara en enda sörja. Jag sa till mig själv att det inte är ett problem. Nu blir jag inte irriterad längre när medarbetare ringer på kvällarna eller tar jobbgrejer via Facebook.”

Vad behövs för att inte störas av sörjan?
”En inre kompass för gränser. Jag bestämmer mig för att ’nu är det här tillräckligt bra’. Och när någon ringer på kvällen och är upprörd så kan jag välja att inte gå igång på det.”

Hur hjälper du medarbetarna att sätta gränser?
”Bland annat har jag tillsammans med medarbetare tittat i deras kalender två månader tillbaka för att se vad de gjort med sin tid. 25 procent är saker som man kanske inte behövde ha gjort. Då kan man försöka göra annorlunda nästa två månader, och så måste man följa upp.”

Jag kan känna igen mig i detta förhållningssätt och har oftast inget problem med det. För mig är det viktiga att regelbundet hitta tillfällen när jag kan koppla av och vara riktigt ledig. Om det sedan i perioder blir arbete däremellan, på alla möjliga tider, så fungerar det oftast bra, bara jag får vara ledig också.

Jag vill faktiskt inte ha ett 7-4 jobb utan trivs med gränslösheten och den frihet det ger, vilket inte i sig behöver innebära fler antal arbetade timmar… Viktigast är kanske att möjligheten och stödet till att hitta sin egen stil finns

/Klas

 

Länk till intervjun i Chef: http://chef.se/johanna-frelin-allt-far-bli-en-sorja/

 

Flyktingkrisen…

Det var länge sedan jag skrev något här. Nu börjar det klia i fingrarna att återigen skriva (jag hoppas det inte bara är tillfälligt) så jag gör ett försök.

Detta med flyktingkrisen är så mångbottnat. För mig och dig så är påverkan ju oerhört liten. Gillar Migrationsverkets chef Anders Danielsson som ”värjer sig emot beskrivningen av den pågående situationen som en ”kris” som sätter press på vårt land.

– Det är klart det är en kris, men inte för oss. Det är en kris för dem som flyr. På vilket sätt har du och jag fått det sämre för att vi hade 81 000 asylsökande i Sverige förra året?”

Är glad över allt det engagemang som nu tagit fart på allvar och ber och hoppas att det skall vara uthålligt och inte bara bli ord och enskilda handlingar utan att vi därigenom kan påverka hela samhällsklimatet, våra gemensamma värderingar och politiska åsikter. För det stora hotet för vår del är att främlingsfientligheten får stå oemotsagd!

Blev också glad, och lite stolt, att min kommun procentuellt står sig väl jämfört med många andra kommuner i landet. Bor själv granne med boendet för ensamkommande barn/ungdomar och har bara positiva erfarenheter av det! Är dessutom övertygad om att vi skulle kunna göra ännu mer om så krävs.

image
Kolla hur det är i din kommun här http://flyktingmottagande.aftonbladet.se

Individualism och kristen tro – 2

Här kommer mitt andra inlägg om individualism och kristen tro. Läs del 1 först om du inte redan gjort det! här

Grundfrågan är: ”Hur är vi församling och presenterar den kristna tron i en tid då ”Idén om Gud”, och att jag får tro som jag själv vill, är viktigare än om Gud verkligen finns på riktigt. Där sekulariseringen och individualismen också gått djupt in i våra egna liv och församlingar?”
Häng med, kommentera och fundera tillsammans med mig

 

Söker fakta men går på känsla

I vår tid är min upplevelse att människor väldigt mycket söker efter fakta. Man vill veta hur det ligger till, ha grundliga förklaringar till sådant man hör ser och upplever. Ställer höga krav på att andra väl skall kunna underbygga det man säger, ha bevis, annars så förkastar man eller dömer ut det.

Konfirmanderna hade mängder av frågor. Ville ha svar, precis som människor i vår tid. Vi ledare uppmuntrade dem också att fråga och fråga, diskutera och fundera. Speciellt som ung är det oerhört viktigt när man söker efter sig själv och sin egen tro.

Men ofta så kräver människor idag väldigt mycket mer av andra än vad man själv klarar av att leva upp till. Inte minst våra politiker drabbas av det. De nyvalda ministrarna har knappt börjat sina jobb innan de avkrävs svar och beslut. För att inte tala om hur deras liv nagelfars för att hitta misstag som kan skapa rubriker. (I år har media inte haft det lätt att hitta misstagen. Värst är väl att Åsa Romson målat med miljöfarlig färg och att Alice Bah Kuhnke är kristen…)

Men själv, personligen, så bygger de flesta sina liv på känslan: ”Det känns bra”, eller ”jag känner för det” är argument som inte så lätt låter sig motsägas, men som står i motsats till att man av andra kräver tydliga och underbyggda bevis. Det är många sätt en oerhört motsägelsefull tid vi lever i och vi skall inte tro eller hävda att vi själva är befriade från att tänka och leva likadant. Detta är ett av utslagen av den överindividualiserade tid som vi lever i just nu.

Som kristna så säger vi oss tro på Bibeln, även om vi i sanningens namn ofta väljer ut vilka delar vi väljer att hålla fast vid och vilka vi blundar för… Ändå är vår hållning, eller bör vara, att Bibeln är sann. Inte alltid bokstavligen sann utan en sanning som måste tolkas och förstås utifrån sitt sammanhang och vilken språkform som används. Men ändå, det är Guds Ord! Och i den bemärkelse någon sorts obestridlig fakta som vi inte kan blunda för eller överge om vi vill vara kristna.

Samtidigt så lyfter vi fram den personliga erfarenheten av mötet med Jesus som något avgörande för den kristna övertygelsen. Många av oss menar väldigt starkt att det är just här som förvandlingen och förändringen sker i våra liv. Mötet med Jesus Kristus som förvandlar mig, dig och världen.
Alice Bah Kuhnke (vår nya kultur- och demokratiminister) fick frågan i tidningen Dagen i förra veckan: ”Hur mycket baseras din tro på det intellektuella, och hur mycket baseras på känsla?” och svarar: ”-I dag är det känsla till 99 procent, jag känner det här i hela min kropp. Sedan tycker jag om att diskutera hur man praktiserar tron och intellektualisera kring det. Men det är den här känslan som bär min tro och mitt kristna liv.”

 

Kunskap eller upplevelse

Vi kommer inte från samtalet om vad som är viktigast? Den teoretiska kunskapen eller den erfarenhetsbaserade upplevelsen. Och från tid till annan så faller vi antingen i det ena eller andra diket, både som individer och som församlingar/kyrka. Det är också sant att vi är olika som personer och behöver mer eller mindre av det ena eller andra, men ändå…

Vi måste självklart sträva efter att varken falla i kunskaps eller upplevelsediket utan erkänna att båda är viktiga. Högt och tydligt säga att tron tål att ifrågasättas, utforskas och prövas. Annars vore den inte Sanningen. Men också mena att det finns delar som vi aldrig kommer att helt kunna förklara utan de måste ta emot i tro. Och det finns ett möte med levande Gud som alla mår väl av att erfara.

Här uppstår frågan igen om hur vi möter människor i vår tid med evangelium? När det inte längre finns EN sanning utan var och en skall ha rätten att finna sin egen… hur undervisar vi då så att vi möter nutidsmänniskan?
Går det över huvud taget att säga som Jesus gör? att: ”Jag är vägen sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.” Joh 14:6. Det är ju ett oerhört anspråk som väl ändå utesluter möjligheten att du och jag kan tänka och tro som vi själva vill? Att var och en blir salig på sin egen tro?

Jag har mer på gång så fortsättning följer, men börja gärna kommentera och fundera med mig redan nu

 

Individualism och kristen tro – 1

Jag inleder nu ett antal inlägg om individualism och kristen tro. Grundfrågan är: ”Hur är vi församling och presenterar den kristna tron i en tid då ”Idén om Gud”, och att jag får tro som jag själv vill, är viktigare än om Gud verkligen finns på riktigt. Där sekulariseringen och individualismen också gått djupt in i våra egna liv och församlingar?”
Häng med, kommentera och fundera tillsammans med mig

 

Fjällkonfa – Individualism och kristen tro

I sommar så hade jag som vanligt en konfagrupp i Hemavan – Fjällkonfa – under tre veckor. Jag säger som alltid, visst är jag trött när jag kommer hem, men med mer energi och tacksamhet än innan. Varje år så lär jag mig något nytt, får fatt på viktiga nutidsfrågor och inte minst får dela tro och liv med fantastiska ungdomar och ledare i denna härliga miljö och natur som finns i Hemavan.

Om man tror att ungdomar inte är öppna för andlighet, kristen tro osv så har man fel. Om man tror att de inte möter Jesus när tillfälle ges, då har man också fel. Jag får nåden att se detta hända varje sommar och det var ingen skillnad i år. Vi delar många fantastiska upplevelser under de här tre veckorna. Lektioner, fjällturer, grottkrypning, glaciärvandring och mycket mycket mer. Men nästan alla vittnar om att kvällsandakten är en av de bästa stunderna på dagen och en möjlighet både att uppleva Gud och få samla tankarna i stillhet och vila.
En skriver i utvärderingen: ”Kvällsandakterna är nästan det jag kommer sakna allra mest. Att be tillsammans, sitta tyst och smälta allt. Att tänka tillbaka på dagen en stund på kvällen ger allt som hänt ett nytt värde.”
En annan skriver: ”Blev berörd på olika sätt varje kväll.”

Flera kommer till lägret och är väldigt tveksamma till kristen tro. Många åker därifrån med en gryende tro och några med en avgjord tro, även om man långt ifrån är färdig.

 

Gud som idé

När vi börjar lektionerna så brukar jag starta i gudsbilder. Försöker förklara att ingen kan veta allt om Gud. Att Gud alltid är större, men att vi ändå använder ord om Honom som att Gud är Evig, Kärlek, Allsmäktig, Nådefull osv.
Så frågar jag hur de tänker om Gud, vilka associationer får ni? Är det viktigt om Gud finns eller ej? Och om han finns är det då viktigt att tro på honom eller ej? Osv.

När jag i år ställde frågan: ”Är det viktigt att veta om Gud finns eller ej?”, så blev det extra intressant. För svaret var ungefär; att det viktiga är inte om Gud finns eller ej utan att vi var och en kan få bilda oss vår egen uppfattning om honom och tro som vi vill.

När jag försökte sammanfatta vad det var de sa och beskrev det som att ”Idén om Gud” var viktigare än om Gud själv fanns och var konkret, så höll de allra flesta med. I alla fall just då.
Det skulle snarare vara svårare och jobbigare om Gud verkligen fanns, sa de, eftersom man då kunde bli besviken och tvingas omvärdera sin egen bild för mycket … Vi gjorde några värderingsövningar kring detta som understryk att de flesta just då tänkte samma sak.

 

Individualism och sekularisering

För mig blir detta ett övertydligt exempel på den genomindividualiserade tid vi lever i och som ungdomar särskilt växer in i. Var och en skall få tro som man vill. En konkret, levande och verksam Gud blir närmast störande eftersom det kan tvinga mig till att omvärdera den tro och idé som jag har om ”honom” och livet.

Det viktiga blir att få tro som vi själva vill och det vi gör då är att reducera Gud till en idé, en tanke, en snuttefilt som vi själva styr över, är Herre över, fast det borde vara tvärtom. Det här tänkesättet tror jag i allra högsta grad har smugit sig in hos oss kristna också, även mig, eftersom det gärna blir lite bekvämare så. Det är ju inte längre så viktigt med gemensamma trosläror, även om vi söker dem. När vi har dem så skall det ändå finnas öppenhet att ta dem till sig eller välja att tro annorlunda.

I vår tid så skall ju alla få tycka vad dom vill, leva som dom vill och vara som dom vill. Normer och värderingar skall kritiseras och ifrågasättas – många gånger med rätta. Risken är att vi slänger ut ”barnet med badvattnet” och förlorar oss själva, viktiga värden och förhållningssätt, och inte minst förlorar Gud.

Men hur möter vi unga och äldre idag där detta är en grundläggande verklighet och övertygelse? Hur presenterar vi tron så att den blir levande och Gud verklig?

 

Fortsättning följer, men börja gärna kommentera och fundera med mig

På gång igen

I helgen har vi haft Regionfest för Equmeniakyrkan i Region Nord, och Tonårskalas och Regionsstämma för Equmenia Nord. Ca 100 personer var samlade under lördagen och ungdomarna började redan på fredag och stannade till idag – söndag. Alltid oerhört gott att få träffas och jag blir lika imponerad som alltid över att så många satsar på att resa långt över dagen för att vara med. Tror att alla ändå kände det värdefullt.

Jag skrev på kort på Twitter så här: ”Goda samtal, möten och inspiration på Region Nords #eqnord Regionfest och Tonårskalas.” Fick då en respons som sa: ” ’Goda samtal/möten’ är sååååå EqK-medelålders! Paraphrase, please!” Så jag ändrade till: ”Bra snack och gott häng”, vilket fick godkänt :-). Nu skall vi alldeles strax fira Gudstjänst med ungdomarna som är kvar och församlingarna här i Piteå.

 

Det går verkligen upp och ned med hur mycket skrivet det blir här på bloggen. Nu tänker jag ta nya tag och ta upp ett oerhört stort och aktuellt ämne som levt starkt i mig sedan i sommar.

I går så talade jag om detta under ett pass vi hade på Regionfesten. Det handlar om Individualism och Kristen tro – hur ”Idén om Gud” blivit viktigare än om Gud verkligen finns eller ej. För mig är detta ett starkt tecken på den överindividualiserade tid vi lever i, som ställer till det för oss i vår undervisning men som också starkt påverkar oss i våra församlingar. Detta är en de av sekulariseringen som bryter sig in hos oss.

Jag formulerade ämnet så här: ”Hur är vi församling och presenterar den kristna tron i en tid då ”Idén om Gud”, och att jag får tro som jag själv vill, är viktigare än om Gud verkligen finns på riktigt. Där sekulariseringen och individualismen också gått djupt in i våra egna liv och församlingar?”

Det kommer att bli en serie inlägg under kommande veckor… så håll ögonen öppna och kommentera gärna! Det är viktigt att vi får igång ett samtal om detta viktiga område. Hoppas du vill haka på

 

 

Valet

Valet närmar sig med stora steg. Senast på söndag skall vi ha bestämt oss om vilka partier och personer vi vill skall styra framöver. Som vanligt är det inte lätt att hitta rätt i djungeln och debatten hjälper, åtminstone mig, bara delvis.

Jag hade förmånen att leda en debatt mellan de sittande kommunpolitikerna här i Norsjö för någon vecka sedan. När vi samlades just innan det startade så säger politikerna att detta blir nog inte så spännande eftersom vi i stort sett tycker likadant… Och till viss del så fanns det ett samförstånd i många frågor men på andra områden så hettade det till lite mer. Inte minst när vi kom bakom sakfrågan och till det mer ideologiska.

Här blir jag så fundersam. Har vi blivit ointresserade av bakomliggande ideologi för att förstå varför vi väljer det ena eller det andra och istället drivit våra politiker (m.fl.) att ägna sig åt valfläsk och ytlighet? Tycker att denna artikel är tankeväckande just när det gäller detta: ”Politikerna mörkar valets avgörande ideologiska gap

För mig är det viktigare att välja parti och företrädare utifrån en djupare förståelse om varför man väljer det ena eller andra svaret än om vi just nu är helt överens i enskilda sakfrågor. För i det långa loppet så tror jag att det är ”ideologin” som bär i ungefär den riktning som jag även jag vill och därför är det jag röstar på. Röstar därför hellre på partier än enskilda personer (personval).

 

Det som förvånar mig mest, och alltid har gjort i valkampanjer, är att partier och många politiker tycks tro att jag skulle välja att rösta på den som kastar mest ”skit” på motståndarna. I mitt fall är det helt fel. Jag vill veta var respektive parti och företrädare står och sedan ha deras hjälp att förstå var skiljelinjerna går, men inte genom att man svartmålar andra sidan.

För min del så har det närmast motsatt verkan. Förklara skillnaderna och utmana varandra, det är helt okey, men försök inte skrämma mig med att ”vargen kommer” om andra sidan skulle vinna. I grund och botten tror jag att alla vill Sveriges bästa, men vi gör det utifrån olika tankar om vad som är bäst.

Så jag tycker att man borde hålla sig för god för att göra så som det beskrivs i denna artikel: ”Socialdemokraterna skärper tonen” (och detta kan vara nästan vilket parti som helst men nu råkade S få rubriken).

Hur som helst så är det viktigt att vi senast på söndag gör vårt val. Helt säkra är nog ingen av oss men det är viktigt att vi ändå väljer!

Gaza

Det är min andra semesterdag. Mitt största bekymmer är hur jag skall klara värmen, hitta bekvämaste ställningen i solstolen på altanen, om jag skall idas gå in och sätta på en kopp kaffe till, vilken bok jag skall läsa, om jag skall städa bilen idag eller skjuta upp det en dag till etc. etc. :-).

Samtidigt så läser jag om situationen i och kring Gaza. Hur raketer och bomber skickas över gränsen från både palestinier och israeler. Hur barn, kvinnor och civila skadas eller får sätta livet till… Hur rädslan, hatet, oförsonligheten återigen blossar upp… Jag inser att jag inte förstår, inte kan förstå, varför man inte bara upphör med detta i mina ögon fullständigt meningslösa.

Till stor del fattar jag att jag inte kan förstå eftersom jag själv inte har mist någon vän eller anhörig pga. av krig eller våld under åren som gått. Inte förstår eftersom jag aldrig upplevt oron över om nästa raket, bomb, självmordsbombare, gevär… skall brisera i min närhet, eller där mina barn är. Aldrig upplevt hatet och känslan av oförsonlighet och uppgivenhet inför ett sådant våld.

Från min solstols perspektiv är det självklart att jag inte kan fatta. Jag (och förmodligen även du som läser detta) lever i en trygg värld långt från allt vad krig, gevär och bomber är. I en tillvaro där oron finns men då av helt andra orsaker. Där sorg och lidande kan drabba oss när som helst, men återigen, av helt andra skäl och orsaker.

Jag fascineras när jag läser om människor som på båda sidorna ber om försoning. Som mitt i allt lyckas bevara ett gott hjärta och en kärlek som söker efter samförstånd och andra lösningar. Det enda jag tycker jag kan göra är att ropa till Gud om att dessa människors röster skall få höras mer, hur det goda skall få bryta in i maktens hjärtan, hur medmänsklighet och godhet skall övervinna ondskan.

Jag kan ana och något förstå att det inte är lätt att bygga försonlighet och kärlek när man drabbats och lever mitt i detta till vardags. Däremot kan jag inte förstå att så många av oss i Sverige och resten av världen ensidigt skyller på den ena eller andra sidan. Väljer att försvara bara en av sidorna och lyfta fram det rättfärdiga i vad de gör eller skyller på att ”de andra” visst är mycket värre eller var de som började. Det kan jag inte förstå eller acceptera!!!

Tänk att den oförsonlighet som fyllt dem som står mitt i eländet (vilket på inget sätt är rätt men ändå väldigt förståeligt) också fyllt många av oss som lever långt därifrån. Det är en dimension till av det djävulska i denna situation som borde stämma oss till eftertanke och besinning!

Min tro är att vi runt om inte (lättvindigt) skall välja sida, utan istället göra allt som står i vår makt för att få respektive sidas ledare att sluta med våldet och samtidigt be om att Guds kärlek och försoning får möjlighet att bygga något nytt i alla människors hjärtan.

Gud förbarma dig!

/Klas

 

PS. Vi får inte heller glömma att Israel-Palestina bara är en del av världen där lidande och krig är vardag just nu. På många andra platser (Syrien, Kongo osv.) är lidandet och våldet ännu mer påtagligt men vår tids massmedia tycks bara klara av att rapportera om ett område i taget… och kanske orkar vi inte höra om mer heller. DS.

Kyrkokonferens 2014

Förra året vid den här tiden så skrev jag ett rejält blogginlägg om att vi som kyrka hade antagit ett nytt namn: Equmeniakyrkan! Tänk att det bara gått ett år och ändå känns det som om vi alltid hetat just Equmeniakyrkan. Namnet blev, och är, rätt!
Att sedan många förkortar det och bara säger Equmenia är till viss del ett problem. Det skulle enkelt kunna lösas genom att ungdomsförbundet Equmenia var lite mer generösa och t.ex. lade till ”Ung” efter Equmenia. Då kunde vi säga Equmenia om hela vår rörelse och sedan lägga till ”ung” respektive ”kyrkan” efteråt för att förtydliga de gånger vi behövde det.. Jag hoppas det blir så så småningom. Praktiken kommer ”tvinga ” oss dit varken vi vill eller ej, tror jag.

I år är jag tacksam för att många motioner lyft och hjälpt oss poängtera att vi skall vara en kyrka på alla livets områden som: Diakoni, Miljö. Rättvisa, Fred, Klimat, Mångfald etc. Jag hade gärna sett några motioner som även lyfte fram behovet av mission/evangelisation, just för att inte dessa olika sidor av vad det är att vara kristen och kyrka skall upplevas som motsatser. De kompletterar varandra och jag är glad varje gång engagerade brinnande människor lyfter de områden som jag själv inte brinner mest för. Det är så vi skall komplettera varandra!

20140601-164808-60488852.jpgSedan är jag glad och tacksam för goda gudstjänster som jag upplevde ”bättre” än vad de varit på flera år. Här fanns den blandning av ”folklighet”, ”högtidlighet” och ”andlighet” som jag emellanåt saknat. Jag hade för egen del förmånen att vara med bland förebedjarna som vid varje gudstjänst erbjöd personlig förbön. Är för mig alldeles självklart att vi skall erbjuda den möjligheten när vi samlas både till kyrkokonferens och i våra gudstjänster på hemmaplan.
Utan att ha räknat är min uppskattning att nästan 100 personer sökt sig till någon av förebedjarna under de gudstjänster vi hade. Ungefär lika många skrev bönelappar och ännu fler tände ljus vid ljusbärarna!
De bönelappar som skrevs delade vi förebedjare upp oss emellan och ber nu för dem under närmaste veckan. Är en förmån att få läsa och be för de olika behov som många skrivit ned.

Marta, (Signe), Frida och Oskar fråm Region Nord

Marta, (Signe), Frida och Oskar fråm Region Nord

Personligen var kanske det största i år att få be för de pastorer som kommer från vår region, Marta, Frida och Oskar. Det känns särskilt som att alla dessa tre är ”mina/våra” (inte bara Oskar som ju är det) och det rör djupt i hjärtat att de nu skall få gå ut i tjänst. Att sedan Marta och Elina (tillsammans med hennes man Oskar) fått tjänst i Region Nord gör det hela ännu bättre. Hela klassen i år är genom dem närmare mitt hjärta än vanligtvis och jag ber om rik välsignelse över dem och för de församlingar de kommer att tjäna.

Stort och varmt tack till alla som gjort det praktiskt möjligt att samlas till årets kyrkokonferens. Ni gör ett jättejobb!

/Klas

Lexbase

”Lexbase”, jag har inte ens velat skriva ut namnet eftersom jag tycker så genuint illa om hela företeelsen och därför inte vill ge dem den reklam och marknadsföring det innebär att skriva om dem. Nu kan de väl inte bli mer kända så därför skriver jag ändå.

Ända sedan jag i måndags såg den första artikeln (t.ex. här) om att det nu startat en webbsida där man samlat alla domar som avgivits under de senaste fem åren, så har jag mått illa. Är tacksam över all kritik som sidan fått och att den åtminstone just nu ligger nere eftersom Internetleverantören Bahnhof först valde att stänga ner den av säkerhetsskäl och sedan säga upp avtalet med dem helt och hållet. Vågar tyvärr inte tro att den, eller något motsvarande, inte kommer tillbaka eftersom det finns pengar att tjäna på detta och det inte går att stänga ner på laglig väg. Det lär tiden utvisa.

Jag tycker det initiativtagarna gör är så genuint fel. Skrev på tisdag morgon på Twitter: ”Den nya internettjänsten där man kan söka efter grannars ev. domar är o blir fel på så många sätt! Skapar ett samhälle jag inte vill ha” vilket är den twitterkorta sammanfattningen av vad jag känner/tänker.

Förutom att det är ett påhopp/övergrepp på den personliga integriteten, omoraliskt osv. (det går att läsa mycket om detta i de artiklar som varit senaste vecka), så är det två saker som stör och oroar mig mest.

1/ Det ena är att den som dömts, avtjänat sitt straff, för alltid riskerar att förknippas med det han eller hon gjort. Aldrig någonsin blir fri! Vi får ett samhälle där nåden är borta och vi misstänksamt bevakar varandra istället att umgås förtroendefullt.

Visst kan det finnas tillfällen när en sorts ”hotbild”, i form av risk för återfall i ett beteende som kan hota omgivningen skulle göra det befogat att någon hade ögonen öppna. Men det tillhör verkligen undantagen och bör inte gälla mig och dig som ”allmänheten”.

I USA lär det länge ha varit så att när sexförbrytare släpps fria så görs det känt i omgivningen för att alla skall veta att här finns det en person som man skall vara vaksam över. Jag minns inte nu om det är så att detta offentliggörs genom att grannar meddelas eller om det är via en tjänst motsvarande den som Lexbase nu startat i Sverige.

Oavsett hur befogat och riktigt detta kan vara i det enskilda fallet så blir det i ett större perspektiv ett samhälle som bygger på att bevaka och misstänkligöra snarare än nåd, försoning upp upprättelse. Vi får inte tappa tron på att också den som gjort det otänkbara, efter ett avtjänat straff, kan ha förändrats och är värd en ny chans!

2/ Det andra jag tänker på, och kanske det viktigaste och det jag inte sett så mycket skrivet om, är vad kunskapen gör med mig. Redan i somras skrev jag på ”typ” detta tema.

Först utifrån en otäck situation i Norsjö (här) där något som en ung man/kille hade skrivit på Facebook uppfattades som ett hot mot skolan vilket fick skolan att låsa alla dörrar och polis att rycka ut med skarpladdade vapen. Mannen/killen greps snabbt men släpptes snart eftersom det inte fanns några brottsmisstankar kvar… : Jag skrev då att jag ”inte vill veta vem han är därför att jag inser att det troligen kommer göra något med mig. Det kommer förmodligen innebära att om jag skulle möta den här killen/mannen så skulle jag inte se honom som vem som helst utan som den som startade något som blev så oerhört stort och jobbigt för många. Han skulle inte längre vara vem som helst, utan ”den där”…”

Några dagar senare skrev jag (här) om den möjlighet som nu finns att få ett utdrag ur brottsregistret över barn- och ungdomsledare. Jag skrev då: ”Min rädsla är att detta är ett steg mot att vi skapar ett klimat där vi kontrollerar varandra och misstänkliggör, snarare än att bygga förtroenden och visa öppenhet. Ett klimat där de negativa undantagen får för stort utrymme och står i vägen för det goda.”

 

Jag kan också bli sugen på att gå in på Lexbase och se vilka som kan finnas med där i min omgivning. Men, jag låter bli därför att jag inte vill veta! Låter bli därför att jag tror att det finns en risk för att jag blir påverkad, misstänksam och felsökande istället för att vara öppen, positiv och söka efter det goda. Inte så sällan finns det viktiga poänger i att avstå från både det ena och det andra för att så långt det är möjligt bevara den person vi vill vara. Det gäller mig och dig personligen men också det samhälle vi vill leva i :-).

 

/Klas

 

PS. Det finns flera Jesusord som är tillämpliga här. Inte minst från bergspredikaren:

  • Döm inte, så blir ni inte dömda. Ty med den dom som ni dömer med skall ni dömas, och med det mått som ni mäter med skall det mätas upp åt er. Varför ser du flisan i din broders öga när du inte märker bjälken i ditt eget? Och hur kan du säga till din broder: Låt mig ta bort flisan ur ditt öga — du som har en bjälke i ditt öga? Hycklare, ta först bort bjälken ur ditt öga, så kan du se klart och ta bort flisan ur din broders. Matt 7:1-5
  • Om ditt högra öga förleder dig, så riv ut det och kasta det ifrån dig. Det är bättre för dig att en del av din kropp går förlorad än att hela kroppen kastas i helvetet. Matt 5:29
  • Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser skall er himmelske fader också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna skall inte heller er fader förlåta er era överträdelser. Matt 6:14-15
  • Ty om ni förlåter människorna deras överträdelser skall er himmelske fader också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna skall inte heller er fader förlåta er era överträdelser. Kroppens lampa är ögat. Om ditt öga är ogrumlat får hela din kropp ljus, men om ditt öga är fördärvat blir det mörkt i hela din kropp. Om nu ljuset inom dig är mörker, hur djupt blir då inte mörkret. Matt 6:22-23

 

Rädsla

Är vi rädda för att säga vad vi tycker? Mer rädda idag än vad vi varit tidigare? Har möjligheterna att yttra sig, som ges i och med Internet, sociala medier, bloggar etc. gjort att vi blivit mer ”tysta” än tidigare? Egentligen är det rätt orelevant och ointressant att jämföra med hur det varit tidigare eftersom det ofta bara leder bort från själva kärnfrågan. Min fråga är mest om vi idag är rädda för att säga, skriva, förmedla vad vi tycker? Och i och med att jag lyfter frågan så är det uttryck förr att jag nog tycker det…

Jämför jag med förr (fast jag skrev att det var orelevant) så är jag inte lika säker på att vi blivit mer tysta, rädda, försiktiga. Mycket i vår tid öppnar för att yttra sig både här och där, vilket ofta är bra. Förr tror jag att det många gånger fanns en större tveksamhet till detta… men jag kan ha helt fel.

Idag är det många som skriver, tycker, twittrar, bloggar, Facebookar, Instagrammar osv. Jag är en av dem som gör så. Tycker om att finnas med i ”flödet” och vill inte bara vara passiv och läsa vad andra skriver utan även bjuda på mig själv, inom rimliga gränser.

I det som mer kan liknas vid ”debatt” och ”diskussioner” har jag haft en betydligt lägre profil. Orsaken till min försiktighet är i första hand två.
1/ Osäkerhet om jag kan föra debatt och diskussion på ett bra sätt, hinner hänga med i allt som händer och är beredd att ta konsekvensen av det jag skriver, eventuella misstag och mothugg.
2/ Osäkerhet kring hur det uppfattas om jag skriver när jag samtidigt har en ledarposition i kyrkan. Kan man då skriva personligt utan att det blir en ledares ord ”uppifrån”. Och svaret är ju att det inte helt går att dela upp men att jag samtidigt är jag i båda rollerna.

Min känsla är dock att debatten senaste året kraftigt förändrats. Det har blivit mer vanligt att de som lyfter fram en ”avvikande” åsikt (vad nu det står i relation till?), eller överhuvudtaget kliver fram, möts av så grova mothugg och påhopp att det är bortom all rimlighet. Många vittnar om att man möter rent och öppet hat! Vad står det för? Varför blir det så? Inte så sällan tycker jag att dessa ”övergrepp” i debatten kommer från dem som ropar allra högst för allas rätt att ha en personlig åsikt, vilket ju rimmar rätt illa. (Kastar jag ”sten i glashus” nu så får du gärna säga det, helst vänligt :-) )

Det som drog igång mina tankar denna gång är fler saker: En den debatt vi har i Equmeniakyrkan om försoning, men inte minst ett antal artiklar om andra ämnen i olika tidningar och bloggar samt en del Twitter och Facebook-inlägg mm. Vill du fördjupa dig i dem så kommer några här nedan. Annars hoppas du direkt till min slutkläm längre ned.

  • Tidningen Dagen har tagit upp detta ämne på flera sätt senaste månaderna, såväl genom reportage som på ledarsidan. Heder åt dem för detta. Idag står det t.ex. om att den blivande ärkebiskopen Ante Jackelen och hur hon sedan hon valdes blivit utsatt för en våg av näthat. Läs artikeln här.
    – ”Jag var inte beredd på denna illvilja och detta hat. Det är klart att jag är personligt berörd, det är svårt att värja sig när det är så mycket aggression, säger Antje Jackelén.”
  • Peter Hallström skriver där ett debattinlägg där han undrar var troendes bottenlösa förakt och hat kommer. ”Varför skriver kristna hatbrev? undrar han. För det är kanske det mest förvånande och störande för min del. Att så många med kristet förtecken beter sig så hänsynslöst. Läs debattinlägget här.
  • Just nu är det också en hård ton mellan Marcus Birro och företrädare för feminister i svallvågorna efter en av hans krönikor. Många har kommenterat och SVT:s nyheter har tagit upp det. Läs/se här. Jag tycker att man från båda sidor hamnar i samma fälla, nämligen när man företräder den ena sidan (den man själv tycker är rätt) är det okey att använda hårda ord och formuleringar men Gud nåde dig om du gör det från andra sidan.
  • Halkade så till sist in på ett långt, men välskrivet inlägg med rubriken ”Dagens Sverige präglas av tyst rädsla”, skriven av Helena Edlund och hennes erfarenheter efter att ha kritiserat Svenska kyrkans hållning mot Islam bl.a. Läs här. Jag kommer inte ihåg bakgrunden här och känner inte personen ifråga (vilket mycket väl kan göra att jag trampar i klaveret), men artikeln är intressant. Hon skriver bl.a.
    – ”Ett antal gånger har jag fått frågan om jag inte var beredd på att det skulle bli reaktioner och konsekvenser av mitt skrivande. Naturligtvis var jag det…
    Vad jag däremot inte var beredd på, var hatet. Det oresonliga, totala och förgörande hatet. Hatet som inte vilar förrän man ligger komplett stilla, tyst och oskadliggjord. Jag var inte beredd på att jag skulle få göra erfarenheten att det fanns människor som, om möjligheten fanns, utan att tveka skulle ha ställt upp mig mot en vägg och arkebuserat mig – enbart på grund av att jag yttrat åsikter de inte delade.”

Ja, detta blev nu väl långt, speciellt om du försökt läsa alla hänvisningarna och citaten ovan. Men hatet, föraktet och möjligheten att vräka ur sig vad som helst mot andra gör mig beklämd och lite rädd.

Min poäng är att jag är rädd för att vi mer och mer fått ett ”klimat” där vi inte orkar lyssna till varandra, inte är beredda att lära av andra, inte kan erkänna att vi själva kan ha fel eller där vi helt och hållet tystnar för att vi är ”rädda” för konsekvenserna. Ett ”klimat” där det är viktigare att ha rätt och själv få synas än att alla skall få möjlighet att höras

För att motverka detta tror jag att fler av oss som är tveksamma till att uttrycka oss måste våga kliva fram. Kyrkans roll är också oerhört viktig. Vi behöver våga vara tydliga med vad vi vill stå för, vilka värderingar som är våra men samtidigt så öppna och välkomnande att alla vågar ta plats, synas, höras. Både vi som kyrka, och jag som person, har mycket kvar att göra här men längtan finns hos mig, och jag vet vi är flera som delar den så låt oss hjälpas åt.

/Klas