Frostad vindruta

Vaknar till nyheterna om de fruktansvärda terrorattentaten i Paris där över 120 människor dödats vid flera samtidiga attentat och kring 200 skadats, varav många allvarligt. Obegripliga händelser med en omfattning som liksom inte riktigt kan sjunka in…
Inser samtidigt att i krigets Syrien, och flera andra länder, är detta närmast vardag för många av de människor som bor kvar där, eller de som nu sökt sig till vårt och andra länder på flykt.

imageSå packar jag väskan för att ge mig iväg till ännu en jobbvecka i Stockholm. Går ut till bilen denna vackra höstvinterdag, sätter mig framför ratten till vyn av en vackert frostad vindruta. Tar en bild och tänker den lägger jag ut på Instagram och Facebook, i glädje och förundran för vad naturen och årstiderna ger. Men kan liksom inte bara lägga ut bilden en dag som denna där händelserna i Paris ligger som en tyngd över vardagen. Måste skriva några rader också, annars går det inte…
På väg till flyget lyssnar jag i radion till rapporter om det som hänt, intervjuer med säkerhetspersonal, utrikesministern, en psykolog och flera reportrar. Utanför bilfönstret gnistrar det av sol och vyer som är så sköna att uppleva, renar som slickar vägbanan för att komma åt saltet som blandats med sanden vägverket spridit ut i halkan.
För mer än 120 personer fick livet igår ett abrupt slut. Mitt i vardag och glädje. För så många fler är allt idag bara en enda stor ”dimma” och tomhet i sorg över de anhöriga och vänner man mist och förmodligen en överväldigande känsla av att glädjen, livet, tilltron och godheten tagits från dem.

Jag tänker och ber för dem som drabbats, för personal som måste ta hand om allt och alla, för förövarna med ett hat och mörker som jag aldrig kan begripa… – ”Gud förbarma dig!
Men jag ber också för mig och andra som på distans känner med de som drabbats, som blir lite (eller mycket) rädda och oroliga, samtidigt som vi vill fortsätta leva och förundras över vardagshändelser, frostade bilrutor, renar som slickar salt på vägen, solen som gnistrar, leende människor, arbete att gå till och mycket mer. – ”Gud låt inte rädsla och misstro ta över utan hjälp oss att se dina under och livets möjligheter och fortsätta vara goda!

Är övertygad om att vägen vidare inte är stängda gränser, misstro och hämnd! Smakar om igen på Bibelns ord att ”rädsla inte finns i kärleken” och ber om mer av den kärleken i både mitt och ditt liv. Ber också att Jesu kärlek skulle drabba de män och kvinnor som fostrats i en annan skola och tro som leder dem till att i övertygelse ta andras liv innan de själva spränger sig till döds.
Är så oerhört tacksam för tron på en Gud som är med, nära, var och som sörjer, lider, drabbas. Som gråter med dem som gråter. Sörjer med dem som sörjer. Som erbjuder kärlek och liv som aldrig kan utsläckas med vapen, bomber eller hat! Som även idag orkar lyssna till alla böner; ord, tankar och känslor från alla oss som inte riktigt vet vad vi skall be men behöver någon att vända oss till…