Atmosfär-2

(Detta är del 2 så läs gärna först förra blogginlägget)

Här om dagen fick jag ett mail från en elev som hade massor av frågor. En av frågorna var: ”Varför är du med i just det samfund du är med i?” Och jag svarade: ”Jag har växt upp i Svenska Missionskyrkan, som idag är Equmeniakyrkan, och därför har det alltid varit naturligt för mig.”
Kanske skulle jag kunnat hamna i vilken kyrka och samfund som helst. Min pappa sa t.ex. att han velat bli Frälsningssoldat men de fanns inte där vi bodde, annars kunde jag möjligen ha växt upp inom Frälsningsarmén.  Idag är övertygad om att Equmeniakyrkan är det bästa alternativet ;-), åtminstone för mig!

Jag har haft (och har) förmånen att stor del av mitt liv verka i det som nu är Equmeniakyrkan och har inget som helst behov av att byta sammanhang. Precis som de flesta (tror jag) kan jag bli trött på, trött av, besviken, frustrerad på mitt eget sammanhang och mig själv :-), men tror inte att ”gräset är grönare någon annan stans”.  Equmeniakyrkan är mitt ”hem” och min ”familj” där jag känner mig hemma och får hjälp att växa i tron. Det är den kyrka jag tror Gud kallat mig till.

 

Vad är min poäng då med inlägget i går och idag? Vad är det för tanke jag vill dela? Skall försöka sätta ord på det, även om det är lite svårt…

Att Ulf Ekman konverterar är för mig en bisak. Det sätter däremot fokus på den rörelse från väckelserörelserna till de historiska kyrkorna, som Joel Halldorf lyfte fram. Katolska kyrkan, som jag bara känner något, uppfattar jag har de sista åren genomgått en stor förändring, som fortsätter i och med en ny påve (vilket är en sorts väckelserörelse i sig). Det attraktiva i Katolska kyrkan och de historiska kyrkorna idag kan bl.a. vara att man får vara del i ett större sammanhang och dela den trygghet de har i sin tradition. Men framförallt består attraktivitet i om människor känner att här finns en ”atmosfär” som berör. Guds andes närvaro!

Djupast sett handlar vårt ,och alla människors sökande, inte om formen och strukturen i olika församlingar, kyrkor eller sammanhang utan om det levande mötet med Jesus Kristus och Andens liv erbjuds och finns där – ”Atmosfären”, för att använda Frank Mangs ord. Att färre döps idag tror jag inte beror så mycket på formen, eller att det skulle vara för dyrt att vara medlem, utan på att man inte är/blir berörd av Gud själv.

Vi tenderar ofta att kritisera vårt egna sammanhang, och andra kyrkors, utifrån formerna och uttrycken. För mig är detta sekundärt! Det viktiga och helt avgörande är om den helige Ande får utrymme och möjlighet att beröra oss så att det öppnar upp för nya möten med Jesus själv! Det kan ske, och sker, i vilken tradition som helst och det är detta vi behöver söka, snarare än i det ytliga.

Därmed inte sagt att formen inte har betydelse! Den har jättestor betydelse och vi bör i varje tid söka de former och uttryck som hjälper oss att bli öppna och fria för att ta emot och fyllas av Anden. Men form utan ande är död medan däremot Ande utan struktur kan innehålla Liv.

I de blogginlägg, artiklar och samtal jag mött denna vecka så saknar jag detta perspektiv. Min fråga, och drivkraft, är hur vi möter människors, och vår egen, längtan efter ”rum” där Guds Ande är närvarande och berör. Om det sker i Katolska kyrkan, hos Livets ord eller i Equmeniakyrkan har väl ändå mindre betydelse. Viktigast är mötet med Jesus – det är det som förvandlar mig, dig och världen till det bättre (och där fick jag in Equmeniakyrkans vision också :-) ). För att möjliggöra och öppna för det mötet är ”atmosfären” avgörande.

Atmosfär-1

Tänkte verkligen inte jag skulle skriva något med anledning av att Ulf Ekman i söndags meddelade att han och frun lämnar Livets ord och konverterar till Katolska kyrkan. SÅ många andra har denna vecka ägnat sig åt att kommentera och reflektera över detta. Läs t.ex. Rune W Dahlén som skriver utmärkt på www.blipastor.nu (som för övrigt är en sida med många intressanta blogginlägg väl värd att följa).

Men en tanke börjar växa fram hos mig bland annat utifrån detta plus några saker till…
Så här kommer del 1, fortsätter i morgon med del 2

  1. I tidningen Dagen säger Joel Halldorf i en intervju apropå Ekman här att ”En annan trend är att strömmen mellan samfunden nu i högre grad går från väckelserörelsen till de historiska kyrkorna, medan det tidigare har varit tvärtom.” och jag läser vidare:
    Joel Halldorf ser Ekmans konvertering som ett underkännande av hela reformationen.
    – Åtminstone indirekt är Ulf Ekmans beslut ett erkännande om att det protestantiska projektet inte höll. Reformationen ledde till splittring, inte reform, menar han.”

  2. Idag kan man läsa i Kyrkans tidning (här) att ”det för första gången är färre än hälften av barnen i Sverige som döps. Samtidigt var Svenska kyrkans medlemstapp i fjol det näst största någonsin, nära 90 000”. Är osäker på om man då räknat med dop som sker i andra kyrkor i Sverige eller ej … Oavsett vilket så är det förmodligen är det på samma sätt i de flesta av våra samfund. I hela västvärlden har det länge pågått en dramatisk minskning när det gäller tillhörigheten till våra kyrkor.
  3. I flera olika sammanhang så möter jag idag en trend, ett språk, en teologi, ett förhållningssätt där Kyrkan nämns före Tron på Jesus, där Dopet blir viktigare än det Personliga mötet med Jesus, där Medlemskap betonas före Livsgemenskapen med Jesus själv. Detta är ofta otydligt och svårt att fånga i ord. Skulle i alla fall krävas en djupare analys än vad jag har utrymme för här. Men jag tycker mig ana ett mönster…
  4. Den gamle väckelseevangelisten Frank Mangs, som är den allra ”största” evangelist vi haft i Skandinavien, talade mycket om ”atmosfär”. Som jag uppfattar honom handlar det inte om någon upphaussad stämning (det kan säkert förekommit även på hans möten men jag tror inte att det var vad han själv var ute efter), manipulativ förkunnelse eller speciell struktur. Frank Mangs sökte efter, var hela sitt liv en sökare, var beroende och levde av den Heliga Andes närvaro och beröring.

Trygve Erikson uttrycker det väl (här), som ett brev personligt riktat till Frank Mangs:
”Frank, det första nyckelordet som jag tänker på i din förkunnelse, är nog utan tvivel Atmosfären. Du var i hög grad beroende av den. När du steg upp i talarstolen märkte du det genast. Om det kom en kylig känsla från dina lyssnare kunde det ofta hända, att du steg ned, satte dej vid pianot eller orgeln. Du slog några ackord och sedan började du sjunga någon av dina älsklingssånger.
Det var då det hände. Några eller många av lyssnarna började bedja och snart hördes ett stilla Gudsbrus. Då upphörde du att sjunga och snabbt var du uppe i talarstolen på nytt. Nu fanns den i salen: atmosfären. Nu var lyssnarna och Kristus med dej, Frank! När har du och jag bett för predikanten i vår kyrka? Vi borde göra det.”

Fortsättning och försök till sammanfattning av ”min tanke” kommer i morgon… :-)

Summering USA

20140220_142007_Webb

Våra händer på den dopfunt som fanns i ”Kyrkans hus” vid FN

Att summera resan till USA är inte lätt. Det har varit intensivt och fullt av möten med engagerade människor (jag har med mig 28 visitkort hem och då har vi träffat minst lika många till som inte gav oss sina visitkort). Massor av intryck har jag med mig som det förmodligen kommer ta lång tid att bearbeta. Kanske behöver inte allt heller bearbetas och förstås. Viktigast tror jag har varit att vi från Sverige och Equmeniakyrkan fått en djupare inblick i United Methodist Church (UMC) som de flesta av oss inte hade förut. Och från deras sida har man fått ansikte på, och ord om, vår kyrka som nu är en ”affiliated church” till dem.

Vi har hela tiden mötts med stor värme, generositet och intresse. De resurser som finns hos dem får vi gärna del av och vi tror också att vi har en del att erbjuda tillbaka. För oss blir det mer en fråga om hur många kontakter och relationer vi klarar av att upprätthålla. Våra rötter och relationer som kyrka finns ju till såväl Metodismen, Baptismen och Missionskyrkan och alla dessas internationella kontakter. Det är verkligen en rikedom att ösa ur. Inte minst Baptismen och Metodismen är ju oerhört stora internationellt.

Från en tavla som hängde i "kyrkans hus" i New York

Från en tavla som hängde i ”kyrkans hus” i New York

Det som tydligast har slagit mig i mötet med UMC är det naturliga och självklara fokus man har på socialt arbete utan att därför förlora fokus på evangelisation och församlingsutveckling. Visst erkände även UMC att de kämpade med att hålla samman dessa två sidor, som allt för ofta tenderar att bli ytterligheter. Ändå fanns här ett tydligare socialt arv och engagemang än vad jag tycker att vi haft i de sammanhang som jag är en del av här hemma.

Imponerande var även att man så tydligt vill vara en röst som är med och påverkar myndigheterna såväl i USA som internationellt. Här har det inte minst varit kvinnorna som gått i spetsen.

I New York hade kvinnor samlat in pengar för att bygga ett ”kyrkans hus” mitt emot FN-byggnaden. Där möttes nu många andra kyrkor ekumeniskt och arbetade tillsammans för att påverka FN i en mängd olika frågor. I det huset hade t.ex. delegater från Nord- och Sydkorea hittat den plats i världen där de kunde mötas vid ett tillfälle! Kapellet som inrymdes där användes också ofta som gudstjänstrum och begravningskapell etc.

Med ögonen riktade mot maktens centrum i Washington

Med ögonen riktade mot maktens centrum i Washington

I Washington hade kvinnor återigen gått I spetsen för att bygga ett hus som var vinklat så att det vette mot Capitol Hill. Med ett leende, och på fullt allvar, ville man markera för de som arbetade politiskt att ”vi/Gud ser och håller ögonen på er”. Även här fanns olika kyrkor representerade tillsammans med General Board of Church and Society och arbetade för att påverka USA:s politik i olika frågor.

 

Det fanns som sagt många områden där vi skulle kunna samverka. Förutom att vara med och påverka genom det arbete som redan finns vid FN t.ex. så tänker jag spontant på några områden (av väldigt många).

  1. Först inom den ungdomssatsning UMC har via The Board of Global Ministries som man kallar ”[GEN]ERATION TRANSFORMATION”. Här inbjuds unga mellan 20-30 år att satsa två år som volontärer. Vi skulle både kunna erbjuda ungdomar att haka på denna möjlighet själva, eller erbjuda platser där volontärer från andra länder kom till oss och gjorde en insats under två år.
  2. Här fanns även en avdelning som arbetade med bistånd- och katastrofhjälp, UMCOR. Det som man inte så tydligt hade var t.ex. kontakter i Mellanöstern och Syrien vilket kanske Equmeniakyrkan skulle kunna bidra med eftersom vi har sådana relationer.
  3. Här är vi samlade i "The Upper Room" framför den vackert snidade tavlan

    Här är vi samlade i ”The Upper Room” framför den vackert snidade tavlan

    Hos General Board of Discipleship fanns mycket att hämta för vårt arbete med församlingsplantering och församlingsutveckling. Här fanns även The Upper Room som bl.a. producerar andaktsboken ”Rätt kurs” som många redan idag använder regelbundet i Sverige. Ett arbete och en inriktning som vi säkert kan utveckla ytterligare.

Som sagt samverkansmöjligheter finns på många områden. Nu får vi smälta detta och se hur vi kan ta tillvarata det viktigaste just nu. Det är hur som helst spännande att få möta nya människor och traditioner och där få spegla sina egna.

Evangelisten

I hegen har det varit ett spännande arrangemang i Nässjö Missionskyrka med anledning av att det är 100 år sedan Svenska Missionsförbundet anställde den första ”riksevangelisten”. Missionsförbundet/Missionskyrkan och nu Equmeniakyrkan har alltså en hundraårig tradition av att bekräfta och anställa människor med den unika gåvan att evangelisera!

Reseevangelister finns i de flesta samfund, så i den bemärkelsen är det inget unikt, men oftast får dessa resa på så kallade ”fria kallelser” och har ingen fast anställning utan är beroende av att församlingar ”kallar” dem. Även de evangelister som är anställda av Equmeniakyrkan idag är beroende av ”kallelser” och i huvudsak så innebär det att de själva ”drar in” sin egen lön genom de församlingsbesök de gör. Den stora och viktiga skillnanden är att ”våra” evangelister har ett sammanhang som bekräftat dem genom att se deras gåvor och ge dem en fast anställning/tjänst eftersom vi menar att deras gåva är viktig i kyrkan.

Ofta blir jag förvånad över hur utmanande och svårt många i våra församlingar tycker det är med evangelister. Jag har stor respekt för att att flera bär med sig dåliga erfarenheter från tillfällen då man upplevt ”väckelsemötet” och evangelisten alltför närgången och överdriven. Alla gånger har det inte blivit rätt här. Men det finns också många tillfällen (jag undrar om det inte är fler) när mesigheten och bristen på glöd och iver gjort att människor lämnat kyrkan besvikna och fattigare.

Visst kan det vara så att evanglisten emellanåt vill lite för mycket och går lite för långt. Det ligger liksom i gåvan. Frågan är ändå om det inte är bättre att vilja för mycket än att vilja för lite?

När det blir fel behöver vi prata med varandra om det och lära oss av det snarare än att ta avstånd. För mig är det faktiskt mer allvarligt när nerv och evangeliets utmaning inte verkar finnas alls. (Men här är det viktigt att inte eget tyckande och gillande får styra för mycket, för inte så sällan är det ju helt enkelt så att vi inte förstår andras uttryck eftersom vi inte är vana vid dem. Då kan vi behöva stanna upp en tid och lära oss se och uppleva det djup som vi kanske först inte ser)

För mig har inte behovet av evangelister minskat, tvärtom! Jag är stolt över att Equmeniakyrkan fortsätter att prioritera detta. Men självklart behöver formerna för evangelisationsarbetet vara i förändring precis som allt annat vi gör i kyrkan.
Lika självklart är det att evangelister inte är det enda vi behöver i församlingslivet. Inte minst diakonin skulle må väl av ett uppsving. När diakonens och evangelistens gåvor på allvar får gå hand i hand kommer människor bättre förstå vem Gud är och ges möjlighet att möta Honom.

/Klas

Här kan du läsa ett par reportage från helgen i Nässjö
http://equmeniakyrkan.se/blog/gemensamframtid/evangelisationen-i-fokus/
http://www.dagen.se/nyheter/evangelister-kraftsamlar/

Fritt fall – eller…

Joel Halldorf utmanade förra veckan kyrkan (i en artikel i Sändaren som går att läsa här) att tydligare våga se verkligheten. Se att vi dramatiskt minskar och behöver förbereda oss för en ”vinter” som är i antågande. En vinter som kommer bli bister därför att medlemsantalet så kraftigt går tillbaka och också därför att vi i många av våra matriklar redan har väldigt mycket ”luft” = det är många namn där som inte längre är med aktivt. I mångt och mycket delar jag hans uppfattning och beskrivning

Att under dessa förutsättningar fortsätta som om ingen fara råder är en strutsmentalitet som inte kommer hjälpa oss vidare. Tvärtom behöver vi se verkligheten så som den är och arbeta därifrån. Även om det för en del kanske mest känns nedslående med sådan här uppgifter så reagerar jag tvärtom. Jag blir inte nedslagen utan utmanad att vara med och vända trenden och jag tror det är fullt möjligt, om än inte enkelt.

Det jag möjligen blir nedslagen av är när vi själva inom kyrkan inte vågar se sanningen i vitögat, inte vågar bryta mönstret och bygga på nya sätt. Inte på allvar våga söka Guds ledning och tro att Han både vill och kan något annat. För min övertygelse är stark att Gud fortfarande både vill och kan använda sin kyrka och oss som vill tillhöra Honom för att nå nya människor med evangelium!

 

I Equmeniakyrkan bärs vi just nu bl.a. av orden ”Förnyelse, Utveckling och Växt” och satsar rejält både på att få fram handledare och inspiratörer som stödjer de församlingar som vill anta utmaningen och vända trenden. Det är ett långsiktigt arbete som kommer ge resultat först om några år. All förändring tar tid.

En viktig faktor i detta arbete är att finna de nyckelpersoner som lokalt, i varje församling, är bärare av Guds kallelse, vision och ledaregenskaper för att bära förändringen vidare!

Innan jag blev distriktsföreståndare och regional kyrkoledare arbetade jag med ungefär samma saker som församlingsutvecklarna nu går in i. Då som mentor och handledare. Min erfarenhet från det arbetet är att det var i de församlingar där jag kunde identifiera och stödja just dessa lokala ledare som en förändring sedan skedde. Finns inte den kraften lokalt så spelar det ingen roll hur många bra samlingar vi erbjuder från nationellt eller regionalt håll. Någon måste vara bärare av detta varje vecka, år ut och år in, troget, uthålligt, modigt osv. för att förändringen skall bli verklighet.

Så ett av mina böneämnen för att förändringen skall ske är just att Gud skall kalla och utrusta fler ledare som vi kan få vara med och uppmuntra i sitt lokala sammanhang.
Och du som redan står där. Jag ber också om att du skall få den kraft du behöver för att orka vidare och inte tappa tron på de möjligheter som Gud ger i varje tid.

 

Joel Halldorf skriver, att vår uppgift, inte minst i denna tid, är ”att räcka livets bröd till hungrande människor”. Jag instämmer och skulle uttrycka det som att vår uppgift (också) är att erbjuda evangelium och mötet med Jesus Kristus för där finns det liv som bär vidare.