Latrintunnepredikan

Han tog fast mig mitt i trappan efter ett möte vi haft med en grupp i kyrkan han tillhör. Jag var där på besök för att prata om några frågor de hade. Han hade hunnit gå ned en våning en stund efter vårt möte och var nu på väg upp igen medan jag var klar efter att ha pratat med några andra och skulle nu ned för trappan.

Där stannade vi i trappan och tackade varandra för dagen och pratade lite allmänt. Då ser jag att det är något han vill säga och avvaktar lite. Så tittar han mig i ögonen och säger ungefär så här:

– ”Jag har tänkt säga detta till dig ett tag och nu vill jag försöka formulera det. Du predikar alltid bra när du är här på besök, och det uppskattar jag, men jag minns inte längre vad du sagt…”

Där hade ju jag kunnat bli förnärmad och stött i kanten men det fanns inte något i hans ord som föranledde mig att känna så. Tvärtom så vet jag att han oftast brukar komma fram till mig efter de gånger jag predikat och tackar varmt. Också nu var det värme i hans ord. Istället avvaktade jag den fortsättning som jag förstod skulle komma.

– ”Däremot”, sa han, ”minns jag när du var lägerchef på distriktets scoutläger för drygt tio år sedan och du själv bar och körde latrintunnor på ett släp. Det är märkligt hur det vi gör med våra händer (våra handlingar) väger så mycket tyngre än vad vi säger (våra ord).”

 

Jag säger ofta när jag talar om ledarskap att vi som ledare själva måste vara beredda att göra ”skitjobbet”. Inte bli för fina i kanten för att hugga in där det behövs och göra det som kan verka enkelt eller under vår ”värdighet”. Här fick jag ett rungande bevis för att det åtminstone någon gång fungerat även i mitt liv.

Att tala och vägleda genom att berätta för andra hur de skall göra, det är en av ledarens uppgifter. Men ingen av oss får någonsin bli för fina för att emellanåt själv bli ”skitig” om händerna och göra det som andra drar sig för. Kanske är det så att just när vi gjort ”skitjobbet” så skapas öppenheten att också säga de ord som verkligen behövs sägas eftersom förtroendet byggts underifrån.

 

Jag är oerhört tacksam för orden i trappan. Visst vill jag att mina predikningar skall göra djupt intryck och vara minnesvärda. Men ”latrintunnepredikan” kanske är en av de viktigaste jag hållit fast jag inte tänkte på den som så då. Var ju bara ett jobb som behövde göras av någon, t.ex. mig :-)

Avstod allt

Så här i juletid går jag och smakar på orden från Fil 25-7 ”Låt det sinnelag råda hos er som också fanns hos Kristus Jesus. Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss.”

IMG_1593_kopia_640Att Gud är Gud är i sig svårt nog att förstå. Vi tenderar att förmänskliga och bagatellisera för att om möjligt kunna greppa detta med Gud. Men han är över allt, större och rikare än vi kan begripa! När det står att han avstår från allt för att bli som en av oss så är det i sig större än åtminstone jag kan förstå. Men det jag anar gör mig ödmjuk och tacksam. Ödmjuk därför att han är så mycket större än mig. Tacksam därför att han vänder sig till oss människor och kommer med nåd och upprättelse.

När Gud blir människa i Jesus så lämnar han sin makt och sin härlighet och han gör det för att göra det möjligt för oss att få gemenskap med honom. Han kommer till oss och väntar inte bara på distans. Julens berättelser och grund är just detta. Att Gud kommer till oss och öppnar famnen för oss!

Utmaningen för mig och kanske dig, som tillhör de priviligierade, är att fundera över vad vi kan och bör avstå från för att öppna famnen för någon annan. Jul är oftast en fantastisk tid och har för min del alltid varit en god tid. Jag har haft och har familj, släkt och vänner att fira med och tillräckligt god ekonomi för att inte behöva brottas med oro över att inte ha råd att köpa julklappar eller mat. Finns så många som inte har det på det viset. I vår tid känns det som om det bara blir fler och fler som inte minst har det ekonomiskt besvärligt. För att inte tala om alla de barn och anhöriga som firar jul med missbruksproblematiken närvarande…

Jag vet att Jesus kom för oss alla och ber att jag skall få finnas där som hans famn för någon/några. Du och jag kan få vara med och göra skillnad för varandra eftersom Jesus gjort det för oss.

Önskar dig en välsignad jul fylld av Jesu närvaro!
/Klas

Ty ett barn har fötts, en son är oss given. Väldet är lagt på hans axlar, och detta är hans namn: Allvis härskare, Gudomlig hjälte, Evig fader, Fredsfurste. (Jesaja 9:6 B2000)

Ögonkontakt

Har du tänkt på detta att vi numer nästan aldrig ser expediten i affären i ögonen när vi handlar. Förr brukade man få en rejäl ögonkontakt. Oftast positiv och med ett leende. Idag så kommer vi fram till kassan. Lämnar fram vår vara och sätter sedan in kortet i kortläsaren och stirrar stint på apparaten för att när tiden är inne knappa in koden och efter en stund godkänna summan.

Under tiden man väntar på att få knappa in koden och godkänna summa så vågar man ju inte lyfta blicken för då kommer expediten säga till en att ”nu kan du godkänna” så att nästa kund i tur får komma fram.

Jag är lite störd på detta så jag försöker alltid att efteråt ändå titta expediten i ögonen, upprätta samband och säga tack med ett litet leende.

 

Över huvud taget är vi ju dåliga på ögonkontakt med sådana vi inte känner här i Sverige. Jag har några vänner som arbetat i Etiopien i flera år.  De berättar om att där är det precis tvärtom. I Etiopien tittar man ordentligt på varandra. Vi skulle nog säga stirrar.

En gång när de just landat på Arlanda efter en period i Etiopien så satt de där i väntan på nästa flyg och tittade ogenerat på svenskar som gick förbi precis som man gör i Etiopien, vilket fick en del att titta konstigt tillbaka och några att bli arga. Mina vänner förstod ganska snart att de var tvungna att anpassa sig och titta lite mer diskret för att inte råka illa ut.

 

Nej, jag gillar inte att bli utstirrad, men det är okey att människor med tittar på mig och framförallt skapar ögonkontakt :-)! Tänk om man kunde koppla ihop det med mitt förra inlägg om att se med Guds ögon… Skulle bli rätt bra!

/Klas

ATT00116PS. Funderade rätt mycket på denna lapp som fanns på ett fik jag var på för en td sedan. Var skall betoningen ligga ;-)?
– Vi tar kort på, som i ”inte långt”. Alltså allt över 50 kr är inte så långt. eller
– Vi tar kort på, som i ”fotografi”. Alltså vi tar ett fotografi på all betalning över 50 kr

 

Kristen enhet stavas ”Jesus”

Efter kyrkokonferensen i Karlstad då Equmeniakyrkan fick sitt namn sammanstrålade jag och frun på Arlanda och åkte tillsammans till London för att vara med på Alphas Ledarskapskonferens (klicka här för länk till nästa års konferens). En tvådagars konferens som samlade 5500 deltagare från 88 länder och alla tänkbara kyrkofamiljer utöver vår värld.

Titta på den här länken för att få en känsla för vad som hände där: http://www.youtube.com/watch?feature=player_embedded&v=HZA-LviM8o0

Nicky Gumbel, grundare och ledare för Alpha, inledde konferensen med dessa ord: ”Detta är vad Jesus bad för. Att vi skall bli för att världen skall tro. Och det är syftet med den här konferensen. Att världen skall tro!” (Joh 17:21)

En av många saker som fascinerade mig under konferensen, och fascinerar mig med Alpha i allmänhet, är just hur ekumeniskt det är. I sin hållning har den församling som står bakom Alpha, Holy Trinity Bromton Church i London, lyckats förena nästan alla kyrkofamiljer som finns i världen. Visst finns det dom som inte tar till sig Alpha utan har invändningar mot en del i deras material. Men det känns, visas och upplevs att fokus hos dem inte är att poängtera skillnaderna mellan oss kristna, utan enheten i Jesus Kristus. Överhuvudtaget är deras fokus, öppet, varmt och tydligt, ”Jesus” och att människor skall lära känna Honom!

 

I den Anglikanska kyrkan i England valdes för sju månader sedan en Justin Welby till ärkebiskop av Canterbury. Många var mycket förvånade eftersom han endast nyligen hade blivit biskop och före det knappt blivit antagen som präst. Ett mirakel, som någon uttryckte det. I intervjun under konferensen blir det så oerhört tydligt hur han stöttar Alpha, hur han fokuserar på att människor behöver komma till tro och bär ett tydligt fokus på att det är i och genom Jesus detta kan ske. ”Vi behöver vara en risktagande kyrka”, sa han. Upplevelsen hos mig är att den Anglikanska kyrkan till stor del anammat detta och deras krismedvetenhet kommit mycket längre än vad den gjort hos oss i Sverige.

 

Dagen efter intervjuas Christoph Schönborn som är Kardinal och ärkebiskop inom den Romersk Katolska kyrkan. Samma ton och längtan kommer fram i intervju med honom. Liksom hos andra föreläsare som kommer från Metodistiska, Evanglikala, Baptisistiska etc. kyrkor.

 

Alpha har en tydlig karismatisk ådra som kommer från mötet med John Wimber, grundare av Vineyardrörelsen, på 1980-talet. I lovsången och musiken känns Hillsongs influenser tydligt. Samtidigt är det sociala ansvarstagandet är stort. I intervju med några av dem som kommit till tro genom Alpha så lyfts detta tydligt fram. Hur den helige Ande berört dem och totalt förändrat deras liv och Jesus blivit deras nya fokus. Man kan inte lyssna på deras omvändelse utan att bli djupt berörd.

 

Jag bär med mig många bra föreläsningar om ledarskap och kristet liv. Framförallt bär jag med mig en känsla av att här finns det en rörelse, som berör hela världen och miljoner människor, som vi inom Equmeniakyrkan behöver lyssna in och lära av ännu mycket mer. I vår längtan efter ekumenik kanske vi ibland vill bli och vara alltför ”öppna” när hemligheten istället är att ”Kristen enhet stavas ”Jesus””. Då skall världen tro, och hela syftet med vår och andras kyrkor är just detta; att världen skall tro!

 

Något är på gång. Nu är Guds tid. Som Christoph Schönborn uttryckte det: ”Det är som om Jesus just nu säger till världen: ”Kom hem. Jag väntar på dig!”” I detta vill jag vara med.

 

Några länktips:

Alpha Sverige

Här kommer föreläsningarna att finnas för nedladdning fr.o.m. måndag

 

Vardagsevangelisation

För en månad sedan, ungefär, promenerade jag förbi hos en av våra grannar. Han brukar rädda mig, eller vår gårdsplan, med sin traktor när det kommit riktigt mycket snö och jag inte är hemma och kan ta bort den på en gång. Då ringer jag Joel och så ställer han upp. Nu skulle jag, sent om sider, betala honom en slant för årets hjälp. Jag får alltid truga på honom mer än vad han vill ha… 20130325_145356_Ländå är blir det billigt för den ovärderliga hjälp han gett mig.

När jag kommer så är han ute på gårdsplanen för att bättra på snögubben han byggt inför att barnbarnen skulle komma hem över påsk. Solen hade börjat tära på den så han står och vinglar uppe på en spark och sträcker sig så långt han når (ser inte helt säkert ut men jag säger inget) och trycker dit lite extra snö på huvudets sida.

Jag betalar honom och tackar för all hjälp. Vi pratar lite och så vänder hans sig mot snögubben och frågar om jag vet vem det är? Nej, säger jag. ”Jo, det är Franciskus”, säger Joel.

20130325_145412_LMina tankar går först till den nyvalde påven men det visar sig att Joel menar den helige Franciskus som grundade Franciskanerordern. Så när han frågar om jag känner till honom svarar jag först nej, eftersom jag inte kände till något om den nyvalde påven just då (den helige Franciskus vet jag lite mer om). Så Joel börjar berätta om Franciskus som lämnade ett liv som en rik ung man och valde att leva så enkelt, och fattigt, det bara gick. Kopplingen till dagens kyrka i Sverige där mycket istället tycks handla om pengar bekymrar Joel och vi får ett riktigt gott samtal om tro, kyrka och liv där på gårdsplan utifrån en ”snögubbe”.20130328_121358_L

Till sist så säger Joel att han funderat på att sätta ut godis som alla som går förbi får ta av, det tror han att Franciskus skulle gillat, och undrar om jag tror det är klokt. Jag tycker det är en strålande idé och uppmuntrar honom att göra det. Någon dag senare när jag går förbi så finns godiset där tillsammans med en skylt där det står: ”Franciskus bjuder alla på godis, Var så god! En godis då räcker det till alla.”

Det som började som en snögubbe till barnbarnens glädje, slutade med vardagsevangelisation och glädjespridande till alla som passerade under påsken. Vi behöver fler som Joel i våra liv, samhällen och kyrkor! :-)

20130328_121406_L