Rädsla

Är vi rädda för att säga vad vi tycker? Mer rädda idag än vad vi varit tidigare? Har möjligheterna att yttra sig, som ges i och med Internet, sociala medier, bloggar etc. gjort att vi blivit mer ”tysta” än tidigare? Egentligen är det rätt orelevant och ointressant att jämföra med hur det varit tidigare eftersom det ofta bara leder bort från själva kärnfrågan. Min fråga är mest om vi idag är rädda för att säga, skriva, förmedla vad vi tycker? Och i och med att jag lyfter frågan så är det uttryck förr att jag nog tycker det…

Jämför jag med förr (fast jag skrev att det var orelevant) så är jag inte lika säker på att vi blivit mer tysta, rädda, försiktiga. Mycket i vår tid öppnar för att yttra sig både här och där, vilket ofta är bra. Förr tror jag att det många gånger fanns en större tveksamhet till detta… men jag kan ha helt fel.

Idag är det många som skriver, tycker, twittrar, bloggar, Facebookar, Instagrammar osv. Jag är en av dem som gör så. Tycker om att finnas med i ”flödet” och vill inte bara vara passiv och läsa vad andra skriver utan även bjuda på mig själv, inom rimliga gränser.

I det som mer kan liknas vid ”debatt” och ”diskussioner” har jag haft en betydligt lägre profil. Orsaken till min försiktighet är i första hand två.
1/ Osäkerhet om jag kan föra debatt och diskussion på ett bra sätt, hinner hänga med i allt som händer och är beredd att ta konsekvensen av det jag skriver, eventuella misstag och mothugg.
2/ Osäkerhet kring hur det uppfattas om jag skriver när jag samtidigt har en ledarposition i kyrkan. Kan man då skriva personligt utan att det blir en ledares ord ”uppifrån”. Och svaret är ju att det inte helt går att dela upp men att jag samtidigt är jag i båda rollerna.

Min känsla är dock att debatten senaste året kraftigt förändrats. Det har blivit mer vanligt att de som lyfter fram en ”avvikande” åsikt (vad nu det står i relation till?), eller överhuvudtaget kliver fram, möts av så grova mothugg och påhopp att det är bortom all rimlighet. Många vittnar om att man möter rent och öppet hat! Vad står det för? Varför blir det så? Inte så sällan tycker jag att dessa ”övergrepp” i debatten kommer från dem som ropar allra högst för allas rätt att ha en personlig åsikt, vilket ju rimmar rätt illa. (Kastar jag ”sten i glashus” nu så får du gärna säga det, helst vänligt 🙂 )

Det som drog igång mina tankar denna gång är fler saker: En den debatt vi har i Equmeniakyrkan om försoning, men inte minst ett antal artiklar om andra ämnen i olika tidningar och bloggar samt en del Twitter och Facebook-inlägg mm. Vill du fördjupa dig i dem så kommer några här nedan. Annars hoppas du direkt till min slutkläm längre ned.

  • Tidningen Dagen har tagit upp detta ämne på flera sätt senaste månaderna, såväl genom reportage som på ledarsidan. Heder åt dem för detta. Idag står det t.ex. om att den blivande ärkebiskopen Ante Jackelen och hur hon sedan hon valdes blivit utsatt för en våg av näthat. Läs artikeln här.
    – ”Jag var inte beredd på denna illvilja och detta hat. Det är klart att jag är personligt berörd, det är svårt att värja sig när det är så mycket aggression, säger Antje Jackelén.”
  • Peter Hallström skriver där ett debattinlägg där han undrar var troendes bottenlösa förakt och hat kommer. ”Varför skriver kristna hatbrev? undrar han. För det är kanske det mest förvånande och störande för min del. Att så många med kristet förtecken beter sig så hänsynslöst. Läs debattinlägget här.
  • Just nu är det också en hård ton mellan Marcus Birro och företrädare för feminister i svallvågorna efter en av hans krönikor. Många har kommenterat och SVT:s nyheter har tagit upp det. Läs/se här. Jag tycker att man från båda sidor hamnar i samma fälla, nämligen när man företräder den ena sidan (den man själv tycker är rätt) är det okey att använda hårda ord och formuleringar men Gud nåde dig om du gör det från andra sidan.
  • Halkade så till sist in på ett långt, men välskrivet inlägg med rubriken ”Dagens Sverige präglas av tyst rädsla”, skriven av Helena Edlund och hennes erfarenheter efter att ha kritiserat Svenska kyrkans hållning mot Islam bl.a. Läs här. Jag kommer inte ihåg bakgrunden här och känner inte personen ifråga (vilket mycket väl kan göra att jag trampar i klaveret), men artikeln är intressant. Hon skriver bl.a.
    – ”Ett antal gånger har jag fått frågan om jag inte var beredd på att det skulle bli reaktioner och konsekvenser av mitt skrivande. Naturligtvis var jag det…
    Vad jag däremot inte var beredd på, var hatet. Det oresonliga, totala och förgörande hatet. Hatet som inte vilar förrän man ligger komplett stilla, tyst och oskadliggjord. Jag var inte beredd på att jag skulle få göra erfarenheten att det fanns människor som, om möjligheten fanns, utan att tveka skulle ha ställt upp mig mot en vägg och arkebuserat mig – enbart på grund av att jag yttrat åsikter de inte delade.”

Ja, detta blev nu väl långt, speciellt om du försökt läsa alla hänvisningarna och citaten ovan. Men hatet, föraktet och möjligheten att vräka ur sig vad som helst mot andra gör mig beklämd och lite rädd.

Min poäng är att jag är rädd för att vi mer och mer fått ett ”klimat” där vi inte orkar lyssna till varandra, inte är beredda att lära av andra, inte kan erkänna att vi själva kan ha fel eller där vi helt och hållet tystnar för att vi är ”rädda” för konsekvenserna. Ett ”klimat” där det är viktigare att ha rätt och själv få synas än att alla skall få möjlighet att höras

För att motverka detta tror jag att fler av oss som är tveksamma till att uttrycka oss måste våga kliva fram. Kyrkans roll är också oerhört viktig. Vi behöver våga vara tydliga med vad vi vill stå för, vilka värderingar som är våra men samtidigt så öppna och välkomnande att alla vågar ta plats, synas, höras. Både vi som kyrka, och jag som person, har mycket kvar att göra här men längtan finns hos mig, och jag vet vi är flera som delar den så låt oss hjälpas åt.

/Klas

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *